Émile Zola (1840–1902)

Den franske naturalisten var kandidat till det första priset 1901, året före sin död. Men han drabbades av den dåvarande ständige sekreteraren Carl David af Wirséns snäva tolkning av Nobels formulering att litteraturen skulle vara skriven ”i idealisk riktning” och som kom att innebära att litterär kvalitet inte alltid var tillräckligt. Ur kommitténs dom: ”Det andelösa, ofta grovt cyniska i hans naturalism gör, att han svårligen kan förordas till ett pris.” I stället fick den franske poeten Sully Prudhomme priset, en författare som inte har lämnat så många spår efter sig och knappast var en lovande start för ett nytt pris.



James Joyce (1882–1941)


Att den irländske författaren till Odysseus inte heller fick det prestigefyllda priset ses även det som ett av Akademiens största misstag. Enligt Kjell Espmark i boken Det ­litterära Nobelpriset var Joyce otänkbar under 1930-talet när Akademien hyllade författare som Pearl Buck och på allvar diskuterade Margaret Mitchell, författaren till storsäljaren Borta med vinden. James Joyce hade nog haft lättare att få det under 1940-talet, när akademien började satsa mer på ”banbrytare”.



Graham Greene (1904–1991)


Den produktive britten kallades länge ”den ständige ­Nobelpriskandidaten”. Lär ha hindrats av ledamoten Artur Lundkvist som i en intervju 1980 bland annat sa att Greenes betydande produktion låg långt tillbaka i tiden.



August Strindberg (1849–1912)

En av Sveriges främsta författare fick över huvud taget inga belöningar från Svenska Akademien. Han ansågs vara alltför kontroversiell. När Selma Lagerlöf fick priset 1909 började det stå klart att Strindberg aldrig skulle få det. Då påbörjades en nationalinsamling till den store författaren och till sin sista födelsedag fick han ta emot det så kallade ”Anti-Nobelpriset”.



Leo Tolstoj (1828–1910)

Brukar ses som Svenska Akademiens största fadäs. Ryssen stod på listan över 34 föreslagna redan 1902. I Nobelkommitténs utlåtande konstaterades till exempel att författaren till Krig och fred är ”mästare i den episka skildringens konst”. Skälet till att han ändå inte fick det var bland annat hans kritik av staten och kyrkan. Det sammanfattades med att han inte ansågs uppfylla kriteriet ”en hög och sund idealitet”. Även Tolstoj blev alltså ett offer för Wirséns konservativa hållning och tolkning.



Jorge Luis Borges (1899–1986)

Argentinaren och hans till storleken blygsamma produktion förekom ofta i spekulationerna. Enligt ryktet sa Artur Lundkvist nej för att Borges hade uttalat sig positivt om den chilenska diktatorn Augusto Pinochet. Men Artur Lundkvist ska också ha framfört att han tycker att Borges är ”orimligt överreklamerad”. Nu är det sedan länge för sent, eftersom det efter 1974 inte längre är möjligt att få priset postumt.



Franz Kafka (1883–1924)

Att tjecken inte fick priset kan man inte riktigt skylla på Svenska Akademien. Större delen av hans produktion gavs ut postumt.



Henrik Ibsen (1828–1906)

Wirsén var ”ingen vän av Ibsens symbolism” och bland ­annat därför räknades även den norske dramatikern bort på liknande grunder som Zola och Tolstoj. När Ibsen diskuterades 1903 gick priset, efter överläggningar om en delning, till norske Björnstjerne Björnson vars diktning hade ”ställt sig i rena och upphöjda idéers tjänst”.



Marcel Proust (1871–1922)

Inte heller Proustanhängare kan anklaga Akademien. ­Mästerverket På spaning efter den tid som flytt var inte publicerat i sin helhet förrän efter fransmannens död.



Virginia Woolf (1882–1941)

Nominerades aldrig. Det brukar anses att hon borde ha fått det istället för exempelvis det kritiserade valet Pearl Buck (fick det 1938). Var det så enkelt som att hon var kvinna? Kvinnorna är som bekant i minoritet bland pris­tagarna. Bara elva av samtliga pristagare har varit kvinnor. Och det beror inte bara på Akademien utan på att så få kvinnor över huvud taget blev föreslagna under förra ­seklets första hälft. Den ryska poeten Anna Achmatova (1889–1966) var en av få kvinnor som ens förekom i diskussionerna och då ganska perifert.