Tintomara i Niklas Riesbecks gestalt tar mer utgångspunkt i tidiga David Bowie och Boy George än i den klassiska något strama version som Stina Ekblad gjorde i den kanske mest uppmärksammade versionen av Almqvists klassiker på Dramaten 1987.
Foto: Pernilla Wahlman
Könets betydelse, queerteorier och könsorättvisor. Mycket går att läsa in i Björn Melanders version av Almqvists Drottningens juvelsmycke där den androgyna och oemotståndliga Tintomara den här gången görs av en man. En roll som tidigare gestaltats på scen av skådespelerskor som Anita Björk och Stina Ekblad.
–Jag vet att de där ämnena ligger i tiden, men det har inget med att vi har en man i huvudrollen att göra. Jag har aldrig blivit berörd av Drottningens juvelsmycke tidigare och det var en förutsättning för mig att Tintomara skulle vara en man för att sätta upp pjäsen. Queerteorier förstår jag inget av. Men det kommer säkert att uppfattas som sådana av en del, säger Björn Melander.
Tintomara i Niklas Riesbecks gestalt tar mer utgångspunkt i tidiga David Bowie och Boy George än i den klassiska något strama version som Stina Ekblad gjorde i den kanske mest uppmärksammade versionen av Almqvists klassiker på Dramaten 1987.
–Var hittar du en person som är en vacker pojke som kan vara en flicka och som inte är ett våp? Jag ville ha en så farlig grabb som möjligt och en som väcker erotiska känslor. Niklas Riesbeck är en mycket begåvad skådespelare och passar bra, säger Björn Melander mellan två repetitioner, veckan före premiären, när han beskriver vad han sökte efter till sin Tintomara.
Det ligger en påtaglig stämning av nära-premiären inne i Ferdinand Bobergs vackra gasklocka på Brynäs. Folk springer fram och tillbaka och mycket handlar om hur olika tekniska problem ska lösas den här eftermiddagen.
Melander är annars mest känd för att ta sig an moderna dramatiker som Tony Kushner, Eugene O’Neill, Arthur Miller och Lars Norén. Så vad tar han med sig från nutiden till Almqvists text från 1830-talet?
–Ingenting, säger Björn Melander utan att tveka en sekund, gör en konstpaus och fortsätter:
–Det vore enfaldigt av mig att förminska Almqvist och flytta in honom i nutiden. Det är bara att titta på tv-nyheterna, det har ju inte hänt någonting och vi har inte blivit ett dugg klokare. Almqvist är en spegling av sin tid. Vi förstår honom bättre genom att placera honom i rätt tid.
Trots att Björn Melander säger sig vara ovetande om queer och ointresserad av att medvetet tänja på könsgränserna så får han räkna med att de frågorna kommer att vara en utgångspunkt för många när pjäsen haft premiär. Det är centralt i föreställningen där det mesta rör påtagligt vid dessa ämnen och schabloner.
–Vad är kvinnligt, vad är manligt? Vi har olika kön och könet kan inte ens bestämma vår könsidentitet ibland, det finns de som hamnar fel med motsatta könets kön. Så vem är jag? Vad är det att vara androgyn? Schabloner som inte stämmer och som stänger in oss. Jag berättar så mycket mer genom att låta den androgyna varelsen bli en pojke. Allt det här rör Tintomara vid och det är magiskt, säger Björn Melander.
Dramaten gjorde Drottningens juvelsmycke i regi av Alf Sjöberg 1957 och Peter Oskarson 1987 och till våren sätts den upp där igen i Staffan Roos tappning med Elin Klinga som Tintomara. Bara ett naturlig sammanträffande, menar Björn Melander.
–Allting går i vågor, Almqvist är outtömlig och vi har rört alldeles för lite vid honom, det finns en längtan att upptäcka och återupprätta honom. Just nu känner jag att jag bara vill kasta mig ut i biblioteket och leta i hans texter. Att gå tillbaka till en nutida text för mig skulle kännas platt, säger han.
Niklas Riesbeck har mest låtit höra tala om sig i olika musikalroller. Han ingick bland annat i Mamma Mia-ensemblen på Cirkus 2005–2006 och har tidigare spelat i olika uppsättningar av musikalerna Rent och Cabaret. Men han har även synts i tv-produktionerna Snapphanar och Det nya landet.
–När jag fick rollen tänkte jag först på Maria Lundqvist som jag känner och att hon gjort den på Göteborgs stadsteater. Jag försöker annars låta bli att tänka på att det är stora och namnkunniga skådespelerskor som gjort Tintomara före mig. Men jag har varken sett Maria Lundqvist, Anita Björk eller Stina Ekblad i rollen Och det är nog bra för då hade jag varit mer präglad, säger Niklas Riesbeck.
Tintomara är en av den svenska litteraturens mest mytomspunna gestalter. Hon beskrivs som otroligt vacker och både män och kvinnor blir förälskade av hennes uppenbarelse i Almqvist berättelse.
Men nu är alltså Tintomara en man för första gången på en teaterscen.
–Jag undviker att tänka manligt och kvinnligt i rollen och försöker bara vara så ren som möjligt. Då blir det både manligt och kvinnligt, säger Niklas Riesbeck.
Björn Melander menar också att det är viktigt att lägga genus åt sidan och att det är ointressant vem som blir förälskad i vem och att de som blir hatiska bara ser en spegelbild av sig själv.
–Vad är det som är attraktivt hos en människa? Vi är ju rädda för vissa sexuella preferenser, de som känner sig mest hotade är de som bär på det själva. Du kan ju inte bli förbannad på något du inte bär på. Det som du har svårt med hos andra människor har du inte gjort upp med hos dig själv. Det är fullständigt självklart, så är vi skapade, säger Björn Melander.




