–Albumet framställer afrikaner som mindre vetande och inkapabla att ta hand om sig själva. De faller på knä för Tintin och kallar honom ”En stor vit man”. Det är en klassisk kolonial rasistisk skildring av afrikaner, säger Kitimbwa Sabuni, samordnare i Afrosvenskarnas riksförbund som nu ställer sig bakom svensk-kongolesen Jean-Dadaou Monyas JK-anmälan.

Tintin i Kongo som utkom första gången 1931 har kritiserats från många håll under åren för att vara just rasistiskt. Hergé har själv kallat det för en ungdomssynd: ”Allt jag kände till om Kongo var vad folk sa på den tiden: ‘Negrer är som stora barn. Tur för dem att vi är här!‘”

I Storbritannien ledde nyligen kritik från Commission for racial equality, CRE, till att stora bokhandelskedjor flyttade albumet från barn- till vuxenavdelningen. Och i Sydafrika är Tintin i Kongo bannlyst.

I en ny utgåva som utkom på svenska 2005 har man lagt till en inledning där översättaren Björn Wahlberg påpekar att ”Tintin i Kongo varken ger en realistisk ­eller rättvis bild av Afrika”. ­Kitimbwa Sabuni tycker att det är nyutgivningen som är problematisk.

–I förordet står det att man ska se albumet som ett tidsdokument. Men då ska det ju presenteras på ett sådant sätt, företrädelsevis på ett museum. Då kan man skriva att det är ett tidstypiskt rasistiskt dokument från 1930-talet. Inte sprida det i massupplagor till barn och ungdomar på bibliotek och i skolor. Det ger det ju en legitimitet och får det att framstå som något normalt.

Albumet är enligt Kitimbwa Sabuni ett exempel på i vilka sammanhang afrikaner får komma fram. Ofta är det under omständigheter där de förlöjligas.

–Så sent som på 1950-talet stod det i svenska skolböcker att afrikaner är de lägst stående varelserna på jorden. Mot den bakgrunden: Hur kan man då 2007 sälja ett seriemagasin som framställer afrikanerna som just de lägst stående varelserna?

Översättaren Björn Wahlberg vill inte uttala sig. Men Anna Borné Minberger, förlagschef på Bonnier Carlsen som ger ut Tintin, betonar att förlaget ser Tintin som en sammanhängande serie.

–Att plocka bort en del känns inte optimalt. Men vi ska självklart höra vad JK säger.

Hon håller inte med Afro­svenskarnas riksförbund om att albumet är rasistiskt. Hon kallar det istället för just ett tidsdokument.

Kan barn förstå att det är tids­dokument?

–Det tror jag är väldigt blandat. Precis som för vilken bok som helst har alla läsare olika uppfattningar.

Varken bokhandelskedjan Bokia eller Akademibokhandeln hade igår bestämt om man skulle lyssna på Afro­svenskarnas riksförbunds krav att dra in boken.

Men hur långt kan man gå i vad man gör med gamla böcker? Författarförbundets ordförande Mats Söderlund påpekar att rent allmänt är förbundets inställning att ”yttrande- och tryckfrihet ska vara vidsträckt” och säger att förbundet kommer att följa ärendet med stort intresse.

Att Pippi Långstrump kallar sin pappa för negerkung är ett tidigare omdiskuterat exempel. Boel Westin, professor i litteraturvetenskap med inriktning på barnlitteratur, tycker att det förord till en nyutgåva som Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman skrev för några år sedan är bra. Där ­poängterade hon att ordet neger användes när boken kom ut.

–Man måste se det i ett sammanhang. Artur Lundkvist skrev ju till exempel en bok som hette Negerkust. Idag är det tabu, men det var inte det då. Sådana här debatter tenderar att bli väldigt anakronistiska. Det är svårt att stryka i sådant som att Pippis pappa är negerkung. Det var ju faktiskt så Astrid Lindgren skrev.

Boel Westin tycker ändå att det är bra att debatten förs:

–Men om man börjar förbjuda saker och ting så är man inne och krafsar på yttrandefriheten.