Konsthantverk är för många tovat, snidat, smitt, drejat, blåst och vävt; bruksföremål med en konstnärlig formgivning.
Men vänta nu? Här skymtar vitt porslin med blå dekor – en prydnad för varje borgerligt hem – genom glaset på Pontus Rauds vackra vitrinskåp fast som vid en närmare titt visar det sig vara soldater, dödade och sårade.
Och Sebastian Schildts klassiskt sköna karaff driven i glänsande silver genomborrad av en kula från ett finkalibrigt vapen; fin kultur möter destruktivt våld. Vad är kannan nu när den är skjuten, mördad, frågar sig konstnären: ett förstört bruksföremål eller ett konstverk?
– Det här är en utställning som snarare ställer frågor än ger svar om hur det samtida konsthantverket förhåller sig till konsten, säger Monica Larsson från Sveriges konstföreningar när hon packar upp grej efter grej.
27 utställare – konstnärer, hantverkare, formgivare – och tre studenter från Fashion, body and technology på Malmö högskola prövar frågorna i den begreppsbingo som Sveriges konstföreningar hamnade i när de ville göra en utställning med samtida konsthantverk: vad är vad och varför? Vem bestämmer om du är konstnär eller konsthantverkare?
I Nationalencyklopedin är det lätt: ”Konstnärligt formgivna nytto- och prydnadsföremål samt hantverksmässig framställning av sådana. Hit räknas bland annat guldsmides- och annan metallkonst, keramik samt glas-, textil-, bok- och möbelkonst.”
Men så enkelt är det ju inte längre.
– Man skulle kunna säga att materialet, inte teorin, är det centrala för konsthantverket. Så är det ju inte i den samtida konceptuella konsten. Å andra sidan var det annorlunda i äldre konst, säger Monica Larsson.
Helt klart är att dagens konsthantverkare för länge sedan har lämnat gamla inhägnader även om referenserna till traditioner och bruk finns kvar. Just detta leker deltagarna i utställningen med när de tänjer gränserna för våra inlärda begrepp.
Känslan av kopp, skål, möbel finns där. Men inte att dricka ur eller sitta på. Och ofta med ett tydligt budskap.
Jan Borchies arbetar till vardags med funktionell design och har gjort en stol, som han adderat rörliga delar till som man kan binda fast armar och ben på. Han kallar sin ”Aktivitetsstol för apatiska flyktingbarn” för kritisk design.
Jimmy Stambrandts Bug kan man däremot dra på mun åt. Formerna associerar tydligt till bruksföremål som vi alla känner, fast ändå inte. Som när man har ett ord på tungan som inte vill formulera sig.
Det är ingen melittatratt, termos eller mugg, som den lilla varelsen tittar fram ur och tycks fråga: Var är jag nu, och hur ska jag ta mig vidare?
Det betyder också något i var sakerna visas. Monica Larsson berättar om publiken på Form/Design center i Malmö där utställningen först ställdes ut:
– På en konstutställning stannar folk till, tar ett steg tillbaka, grunnar. Men så gjorde de inte där, utan de promenerade mer runt bland sakerna.
Hon tror att det handlar om att många var så inställda på konsthantverk och bruk att de tittade som man gör när man tittar på tallrikar och stolar, som man ju redan vet vad det är.
Louise Mazanti, som doktorerat i konsthantverksteori, menar att konsthantverk definieras av en praxis kopplad till vardagens former, annars är det bildkonst. Många har reagerat på utbildningarnas teoribildningar, menar Monica Larsson, och de ställer sig dessutom frågan: Spelar det någon roll?
Ju fler verk vi tittar på, desto mer ställs föreställningar om vävda löpare och snidade skåp på ända. Som i 21–årige Haidar Mahdis dignande, barocksvulstiga Cakedish, trots tydlig referens till kakfat och historiska serviser.
Eller i 81-årige Jan-Erik Frisendahls Lösning, som först skulle bli ett cd-ställ åt barnbarnet, men övergick till skulptural form. Så klämde han fast en spotlight. Lampa eller skulptur? Konsthantverk eller konst?
