Det blev alltså en uppfriskande Melodifestivalskräll när de fyra orutinerade tjejerna i Timoteij samlade ihop flest telefonröster med sin pigga men tämligen enfaldiga etnopop mellan Nordman och Sarek. En ännu större skräll hade det förstås blivit om Darin inte gått vidare. Jo, han är bra, men är inte den smöriga powerballaden You're out of my life rätt seg? Och är det inte dags för unge herr Darin Zanyar att kliva ut ur Michael Jackson-skuggan och leta rätt på en egen röst.
När det gäller Andra chansen applåderar jag förstås att Mia Coldheart, Klara Force, Ida Evileye och Nicki Wicked i Crucified Barbara tog den ena platsen. De var ju tyngst, tuffast och bäst i Götet. Alcazars mycket gayiga mellodisco och överpeppade framträdande i vulgokläder var förstås också värda en ny chans. De var ju mest och bäst Melodifestival.
Övriga fyra bidrag, de stackars förväntansfulla låtar som alltså försvann ut i tomheten utanför Melodifestivalen, snabbspolar vi oss igenom. Mest frikyrklig utan att ha ett andligt budskap: Erik Linder i ljusgrå kostym. Svulstigaste powerballaden med svagaste sången: Johannes Bah Kuhnkes dramatiskt teatrala Tonight. Konstigaste rekvisitan: Elin Lantos tre skyltdockor med lysande röda ögon. Bidraget i störst behov av textremsa: Getty Domeins afrikanska pophymn Yeba.
Tre program in i årets Melodifestival-omgång går det fortfarande inte att hitta något tydligt mönster i publikens telefonröstande. Ola, Pain Of Salvation, Jessica Andersson, Salem Al Fakir, Eric Saade, Andreas Johnson, Pauline, Kalle Moraeus & Orsa Spelmän, Darin, Alcazar, Timoteij och Crucified Barbara har hittills gått vidare till final och en andra chans. Fram till Göteborg har kvinnorna dragit det kortaste strået men här förbättrades statistiken radikalt: av sammanlagt tolv bidrag framförs nu fem av kvinnor (om man bortser från att Andreas Lundstedt ingår i Alcazar). I övrigt är det en osalig blandning av musikstilar, snabba och långsamma låtar och etablerade och oetablerade namn. Att det bara skulle vara barn och bögar som röstar, något som ibland påstås, förefaller alltså inte särskilt troligt.
För övrigt tedde sig deltävlingen i Götet ganska exakt som de i Örnsköldsvik och Sandviken. Kamerorna svepte över ett publikhav med peppade människor utrustade med ballonger som jublade på kommando. Svenska folkets senaste älskling Dolph var förstås med och jönsade sig i ännu en filmad sketch om ”hotet mot Melodifestivalen” och 23-åriga Måns uppförde sig som om han var minst dubbelt så gammal. Christine är bra men hade ingen vidare kväll och mellanakten med de blå männen från USA påminde mest om något jobbigt överblivet från Kulturhuvudstadsåret 1998. Det hade varit roligare med Sillstryparn. Vi var ju ändå i Göteborg.
