När jag än en gång har misslyckats med att få tag i biljetter till Alan Bennetts nya pjäs The habit of art, som just har haft premiär på Londons National Theatre, har jag i stället ägnat en stor del av veckan åt The Times lista över det gångna decenniets hundra bästa böcker.
Inte för att The Times litteraturkritiker valde Cormac McCarthys i och för sig utmärkta The Road som etta.
Det här handlade om något annat. Den här listan signalerar, kanske för allra första gången i ett så här internationellt sammanhang, en efterlängtad öppenhet för hur kulturkonsumtionen sedan länge faktiskt ser ut och de ger nyöversättningar av Tolstoj, ett uppslagsverk, biografier, faktaböcker, reseskildringar, populärteologi, seriealbum och postumt sammanställda diktsamlingar samma status som nyskrivna romaner.
Med Marjane Satrapis tecknade barndomsskildring från den islamistiska revolutionens Iran i Persepolis på andra plats och Chris Wares lika grafiska och självbiografiska serieroman Jimmy Corrigan, the smartest kid on earth en bit längre ner på listan känns det som om de uråldriga litterära finrummen slagit upp en dörr som har fått stå på försiktigt vettskrämd glänt alldeles, alldeles för länge.
Och den dörren har ingenting att göra med att Dan Brown hamnar före Orhan Pamuk. Ingenting att göra med det en gång i tiden så envisa mantrat om att ta populärkulturen på allvar. Populärkulturen har tagits på alldeles för stort allvar alldeles för länge. Snarare handlar det väldigt mycket om tid. Det behöver ju inte vara nytt bara för att det är nedskrivet nyligen, som Reine Brynolfsson påpekade om något helt annat på Dramatens stora scen i går kväll.
Min jakt efter en biljett till Alan Bennetts nya pjäs har också med det här att göra. Jag upptäckte honom tack vare hans manus till en av mina favoritfilmer, Prick up your ears, i slutet av 80-talet. Prick up your ears handlade om 60-talsdramatikern Joe Ortons oerhört korta och tragiska liv och Bennett använde den döde dramatikern för att säga något om sig själv, sin sexualitet och om vår samtids syn på den. Och så har han fortsatt.
The habit of art utspelar sig under fiktiva repetitioner av en WH Auden-pjäs och handlar om hans påstådda förhållande med kompositören Benjamin Britten. En pjäs i en repetition av en annan pjäs. Och i den postmoderna tillgänglighetskultur vi befinner oss i, där ingen någonsin kan vara först med något, pekar The Times ut en modern stig mot en kultursyn där hela historien ständigt revideras och pågår med lika stark intensitet som nyläckt musik på Mediafire och Rapidshare.
