Med en Obama-pin på rockslaget, rutig hatt på huvudet och turkosa strumpor som skymtar fram under upprullade chinos dyker Jason Diakité, alias Timbuktu, ur taxin utanför sin pr-agents kontor på Kungsholmen i Stockholm. Trots att klockan bara är nio på morgonen har han hunnit medverka i radio.

–Jag har kommit på att morgonen är en väldigt mycket bättre tid att jobba på, men just för att skriva låttexter är natten bra, på morgonen har man lite för mycket energi, säger han.

Vi ses några dagar innan Timbuktu ska resa till Kongo för att göra reportage från det krigshärjade landet. Materialet ska användas i SR:s och SVT:s insamlingssatsning för människor på flykt, där tre nöjesprofiler ska sitta inlåsta i en glasbur i Malmö utan mat i sex dygn i december. Teamet gav sig i väg i lördags för att träffa och intervjua flyktingar och hjälparbetare.

När vi träffas är Timbuktu nervös inför vad som väntar.

–Vårt uppdrag är att visa situationen i det land där det kanske är som allra värst just nu. Jag är ju inte journalist och har aldrig åkt till en krigszon förut, så jag är rädd för hur jag kommer att reagera. Man vill ju inte stänga av sig själv, man måste ju låta sig påverkas, men så har man ju ett jobb att göra också.

Imorgon släpper han även sitt sjätte studioalbum, En high 5 & 1 falafel. Förra skivan, Oberoendeframkallande, kom 2007 och följdes av en lång turné. När Timbuktu kom hem efter några veckors semester i januari i år kände han ett starkt sug efter att göra ­låtar igen.

–Så jag satte igång med det och efter två-tre låtar kände jag att det här vill nog bli en skiva och så blev det så. Det var nog den roligaste plattan jag spelat in på flera år, minst ångest förknippad med den.

Timbuktu har numera accepterat att han inte kan kontrollera den kreativa processen.

–Det är som vädret. Har du tur är det solsken, men om det regnar kan du inte göra något åt det, du får vänta tills det regnat färdigt. Ibland kommer det, och ­ibland kommer det inte. Ibland kan det ta fyra dagar, ibland fyra timmar.

På nya skivan medverkar Dregen på låten Tack för kaffet, som släpptes för gratis nedladdning på Pirate bay i september. Sam­arbetet var tänkt redan till förra skivan, men blev av först nu. Duon tillbringade två dagar ihop i Timbuktus studio på Österlen i somras. Tack för kaffet kom till sent en natt efter middag med vin och EM-semifinal på tv.

–Dregen började jamma på det här gitarriffet och jag började fnula på en text. Några timmar senare var vi klara. Han är en förbannat trevlig snubbe, men också en riktigt grym musiker.

Det blev flera låtar, men ännu har ingen mer släppts.

–De kanske kommer, i fram­tiden. Vi spelade in en massa fet musik.

En av låtarna på nya skivan handlar om att vara glömsk. ­Något som Timbuktu själv lider mycket av. Han glömmer allt från tevattnet på gasspisen hemma och nycklarna på utsidan av lägen­hetsdörren till låttexter på scenen.

–Jag är fruktansvärt tankspridd. Det är väl mycket en produkt av stress. Jag har kanske 20–22 aktuella låtar i huvudet åt gången och hade det inte rimmat hade det varit riktigt svårt att komma ihåg. Kommer man av sig i mitten är det omöjligt att hitta tillbaka, då måste jag börja om, säger han.

Timbuktus båda föräldrar kommer från USA och han har dubbelt medborgarskap. Amerikanska valrörelsen har han följt med stort intresse och sin röst lade han tveklöst på Barack Obama.

–Det är nästan mer spännande än ett VM. Givetvis är jag lite ­jävig i frågan, jag är också brun och har konstigt namn, men det känns bara jävligt fett. Jag har inte haft så många bra förebilder av det slaget i mitt liv.

Han suckar tungt över tanken på om John McCain, med Sarah Palin vid sin sida, kammar hem segern i det amerikanska valet idag.

–En människa som till exempel antyder att hon inte tror på dinosaurier, eller som tror att jorden är ungefär 12000 år gammal. Där slutar egentligen konversationen, man behöver inte säga så mycket mer.

Timbuktu engagerade sig tidigare i år mot FRA-lagen genom att skriva ett mejl till samtliga riksdagsledamöter. Han har även ­aktivt tagit ställning för fildelning. Politiken har han delvis med sig från sina föräldrar, mamman som varit lärare och ställt upp i kommunalvalet för miljöpartiet och pappan som varit folkrättsjurist och -aktivist.