Jag har en sovjetisk radioapparat som jag köpt på världens bästa loppis i Moskva. Den har bara en ratt. En volymratt. Det var ett klokt beslut av radiofabriken. Det fanns ju inte så många kanaler att välja på i alla fall.

Den sovjetiska volymratten är ett fint bevis på att en av de mest grundläggande propaganda­teknikerna är tjat. Om ett påstående upprepas tillräckligt många gånger blir det ju sant och därför är monologen propagandans främsta instrument.

Radiomannen och programledaren på Fox tv Bill O’Reilly är väl idag det grövsta katastrofexemplet på hur fruktansvärt tjatiga politiska medier kan bli. Visst finns ett skruvat underhållningsvärde i att han tillåter sig att skälla ut sina gäster när deras åsikter inte faller honom i smaken, men när mannen så sent som i februari ifjol förnekade att några övergrepp begåtts i fängelser i Irak så var det ett propagadaförsök helt i strid med den övriga verkligheten.

Även om det är långt kvar till Bill O’Reillys nivå så råder inga tvivel om att svenska etermedier blivit allt mer amerikaniserade. Det nya digital tv-nätet omfattas inte av kravet på opartiskhet och är lika fritt för politisk propaganda som nätet. De nya möjligheterna utnyttjas friskt.

Näringslivets tankesmedja Timbro har sen något år tillbaka radio på internet. En podcast som utan konkurrens är den mest välproducerade i Sverige. Så pass påkostad att man har råd att betala generöst med Stim-pengar och när Erik Zsiga pratar om Berlinmurens fall är inslaget rikligt illust­rerat med klipp som jag antar köpts loss från Sveriges Radio. Här snålas inte.

Man har producerat två dussin timslånga program med programledare från den svenska högerintelligentian. Erik Zsiga berättar om sin bok Hej då Östeuropa, Boris Benulic kallar Åsa Lindeborg ”stalinistisk sköldmö”, påstår att hon inte förmår avkräva sin far ansvar och att ordet ”vänster” stulits av lata och obegåvade människor. Dessutom är hans företag Kraft och Kultur jätteframgångsrikt och Gore Vidal en dålig människa. ”Det verkar ha snöat negrer”, säger han också.

Johan Norberg från det nyliberala Cato institute har en riktigt suggestiv radioröst och pratar om lycka i 40 minuter innan han säger att den svenska socialstaten är dålig samtidigt som han tonar upp smäktande stråkar. Den tjatiga formen är oerhört välbekant.

Det är helt enkelt två dussin sommarprogram. Fast om politik. Man frågar sig varför ingen diskuterar något. Diskussionen är ju politikens livsluft.

Förmodligen av samma anledning som Bill O’Reilly avbryter sina intervjuoffer och den sovjetiska radion bara har en ratt. I propagandaradio finns inte plats för dialog eller någon ifrågasättande röst. Bara för tjatiga, självrättfärdigande monologer.