Det är en av de sista riktigt varma sensommardagarna. Kråkorna sitter uppradade på ett ladugårdstak och betraktar oss vaksamt medan vi går mellan raderna av äppelträd. Där uppifrån ser de Östersjön, Rörums kyrka och antagligen ända bort till Ulf Lundells gård. Kråkor trivs i öppna landskap.
–De skickar ut en spanare som varnar de andra i flocken. När vi kommer med bössan har de redan försvunnit. De är smarta djur, säger äppelodlaren Ove Thunberg på bred skånska.
Han är egentligen pensionär. Sonen Håkan har tagit över odlingarna på de böljande backarna. Men när det drar ihop sig till skördetider kan den åldrande mannen inte hålla sig borta. Han har ju trots allt ägnat hela sitt liv åt dessa äpplen. Thunberg ska visa mig den svenska odlingens framtid. Eller åtminstone det som han, sonen och resten av odlarna som är anslutna till Äppelriket Österlen (den ekonomiska förening som har till uppgift att lagra, sälja och marknadsföra frukten från slättbygden i sydöstra Skåne) hoppas ska rädda det svenska äpplet på en livsmedelsmarknad allt mer präglad av globalisering och stordrift.
På spensliga grenar hänger Frida. Hon ska mogna ännu en tid och kommer att plockas i oktober. Totalt blev det 150 ton från Äppelrikets odlare förra året. I år, den blott tredje skörden i ordningen, räknar man med runt 200. För en nation som glufsar i sig 100000 ton äpplen per år är det en försumbar volym. Än så länge finns bara 77000 träd utplanterade på odlingar runt om på Österlen. Men i framtiden ska de bli mångdubbelt fler och planen är att Frida ska erövra marknadsandelar från importerade storsäljare som Royal Gala och Red Delicious.
Thunberg visar ett litet hål från en vass näbb i ett av äpplena. Skadan i det skyddande skalet får frukten att börja ruttna. Från ladutaket hörs ett hånfullt kraxande.
Det finns en väl beprövad metod för att bli av med problemet. En som har använts sedan länsträdgårdsmästaren Carl Ekenstam i 1900-talets början anlade sin epokgörande fruktträdgård i snårskogen nedanför bergsknallen Stenshuvud, några kilometer i nordlig riktning.
–Man skjuter en av fåglarna, förklarar Thunberg. Sedan beskriver han noggrant hur man hänger den döda fågeln i fötterna mellan äppelträden och låter vinden flaxa de livlösa breda vingarna. Det skrämmer bort de andra kråkorna.
Problemet är att det även sätter skräck i badgästerna som kommer för att sola på stranden nere vid Knäbäckshusen. Tidigare i sommar ringde någon till kommunkontoret och klagade. Personen tyckte att de döda fåglarna omgivna av surrande flugor såg groteska ut.
Förr fanns kråkor men inga turister här. De vindpinade vidderna vid havet var ett landskap för fattiga bönder och fiskare. Hade det inte varit för denne Carl Ekenstam hade det aldrig blivit några fruktodlingar på Österlen. Den excentriske trädgårdsmästaren hade noterat hur vildaplar frodades i snåren av hassel. Under den steniga ytan på marken kunde långa sega rötter leta sig fram till ett djupare lager av morängrus, rikt på fosfor och kalium. Jag läser i Mia Gröndals bok Äppelriket (Prisma 2002) om hur Ekenstam isolerade sig i sitt ensliga hus i stället för att frottera sig med societeten i Kristianstad som det anstod en man i hans ställning. Frenetiskt gick han loss på de bångstyriga snåren med sin yxa. Han sparade vildaplarna och ympade om dem till ädla äppelsorter. I trakten imponerades småbönderna av hans rika fruktträdgård. Ekenstam uppmuntrade dem att själva anlägga små odlingar och åkte på föreläsningsturné i Kivikstrakten. Samtidigt övertalade han sin arbetsgivare Hushållningssällskapet, en förening driven av välbemedlade borgare och adelsmän, att bekosta gratis plantor till småbönderna som levde längs kuststräckan. Äpplet skulle inte längre bara växa bakom klostermurar och runt herrgårdar. Det skulle bli en frukt för folket! När Ekenstam begravdes 1948 var Kiviks ängar och hedar fyllda av äppelodlingar.
En kråkflock lyfter mot himlen. De svarta fåglarna är dock vare sig det enda eller allvarligaste hotet mot äppelskörden. Det är i slutet av augusti och åskvädren avlöser varandra efter några varma och fuktiga sommarveckor.
Nervösa blickar kastas mot molnbankarna som tornar upp sig i fjärran. Det räcker med en enda hagelskur för att ruinera intäkter för ett år. Äppelodling kräver nerver av stål.
Är det inte oväder så är det trädkräfta. Är det inte svampar så är det skadeinsekter. Är det inte rönnbärsmalen så är det torka. Är det inte naturen så är det plötsliga infall hos lokalpolitiker med makten att förbjuda användningen av tidigare godkända bekämpningsmedel.
Är det inte politiken så är det att de stora livsmedelskedjorna ska dumpa priserna på importerad frukt lagom till att de första svenska äpplena ligger i fruktdisken.
Ansvarig för att äpplena till sist ändå hamnar i ett snabbköp nära dig är Äppelrikets vd Lars-Olof Börjesson. I mitten av augusti går han runt i de ännu tomma lagringshallarna utanför Kivik. Han väntar på den första leveransen. Att taket rasade in under vinterns snöstorm rycker han bara på axlarna åt. Över vädret rår han inte. Det som får honom att ligga vaken om nätterna är de osynliga sporerna från svampen gloesporium.
–Det var en varm sommar förra året och det regnade en hel del i augusti. Det är idealiska förutsättningar för svamp att angripa äppelträden. Bekämpar man inte sporerna i odlingen hamnar de i lagren, säger han.
Svampen opererar i det fördolda, bakom de plomberade plåtdörrarna till Äppelrikets nya moderna syrefattiga lagringshallar. När en av de stora dörrarna i vintras öppnades med ett långdraget pysande upptäcktes små, ljusbruna och insjunkna fläckar i skalet på sorten Ingrid Marie. När man undersökte de övriga bingarna (grå plastbackar med plats för 350 kilo frukt) visade det sig att stora delar av partiet hade ruttnat bort. En liknande svampinfektion på Frida skulle vara en katastrof. Inte bara för att infekterad frukt inte kan säljas vidare till grossisterna som står på kö för att få sin del av skörden av det nya svenska äpplet. Utan för att alla de miljoner kronor och år av arbete som satsats på att ta fram ett äpple resistent mot svampangrepp i värsta fall kan visa sig vara en felinvestering.
–Det är en levande produkt vi arbetar med. Äppelodling är ett lotteri, säger Börjesson. Hittills har dock allt verkat mycket lovande. Under provodlingarna visade Frida aldrig några tecken på att utveckla lagringssjukdomar. De nya plantorna har klarat vintern bra. Frida har fått genomgående höga betyg av de fokusgrupper som har provsmakat det. Frukten är fast, krispig, syrlig och smakar mycket. Dessutom har den rött skal.
–Det har med andra ord alla de egenskaper ett modernt äpple bör ha.
Varför kunderna föredrar just röda äpplen kan Börjesson inte svara på. (Måltidsforskaren Richard Tellströms teori är att röda livsmedel genom historien har visat sig öka chanserna för överlevnad. Signalfärgen finns lagrad i vår DNA, vilket gör att vi i snabbköpet helst väljer röda produkter.)
Vad som dock är av avgörande betydelse är att äpplet är svenskt. För oss har denna frukt inte bara blivit symbolen för ett lyckligt och hälsosamt liv. Den syrliga doften från skalet på ett Ingrid-Marie, Aroma eller i framtiden Frida har blivit synonym med en djupt idealiserad bild av Sverige. Carl Larsson målade svenska äpplen. Vilhelm Moberg skrev om dem. När den utvandrade Kristinas hemlängtan blev för svår planterade hon äppelkärnor från föräldrahemmet i Duvemåla. På sin dödsbädd fick hon till sist återuppleva smaken från barndomens svenska äpplen.
–Vi har ett starkt känslomässigt förhållande till äpplen. Det finns en gloria omkring dem. Ingen pratar på samma sätt om päron eller apelsiner, säger Börjesson.
Trots att vi älskar våra äpplen är endast 20 procent odlade på hemmaplan. Det mesta fraktas hit med båt från Sydamerika, Nya Zeeland eller USA. Eller körs med lastbil från Frankrike, Polen och Italien.
–Under höstmånaderna efter skörden har vi nära 50 procent av marknaden. Men under senvintern och våren säljs praktiskt taget inga svenska äpplen alls.
Tack vare den nya sortens goda lagringsegenskaper och ett nytt modernt lagringssystem hoppas Börjesson i kunna erövra 25 procent av marknaden även på våren.
På Ekenstams tid kunde man hitta upp till 40 olika äppelsorter i en vanlig skånsk äppelodling. I dag odlas enbart så kallade dessertäpplen medan de sorter som förr användes i matlagning och bak är försvunna. Snart kommer Katja, Alice, Kim och det gula Gravenstein att vara utfasade. De är alla ytterst välsmakande äpplen. Men den moderne snabbköpskonsumenten kräver ett fläckfritt yttre. Vi vill ha stora, runda och röda frukter med blankt skal utan fläckar. Ett ideal som svenska äpplen ofta har svårt att leva upp till.
–Vi har inte samma möjligheter att bekämpa svampangrepp och insekter som odlarna i många av våra konkurrerande länder har, förklarar Börjesson diplomatiskt.
Vad han menar är att svenska äpplen inte doppas i kemikalier före frakt utan ruttnar naturligt. Kunderna vill gärna äta svenska giftfria äpplen. Samtidigt vill vi att de ska vara lika blanka och vackra som den importerade och besprutade frukten. För att möta dessa på många vis orimliga krav har de damer i hårnät som tidigare sorterade frukt hos Äppelriket ersatts av en högteknologisk kontrollapparat med infraröda kameror och videokameror.
All frukt filmas ur 24 olika vinklar och datorn analyserar blixtsnabbt bildmaterialet. Aromaäpplen måste exempelvis vara rödfärgade till minst 33 procent av skalets yta. Annars sorteras de bort automatiskt. Skillnaden i diameter får inte vara större än 5 millimeter. De ratade äpplena blir industrifrukt. De andra är noga utvalda för att dra ögonen till sig i snabbköpens fruktdiskar. Där ska de konkurrera med bland annat Pink Lady, äpplet med det största reklamkontot i världen vars kampanjer för tankarna till kosmetika eller parfym snarare än livsmedel. Eller Red Delicious, fruktens Big Mac. Äppelriket Österlen har inte de ekonomiska musklerna till att vare sig hyra in pr-byråer eller köpa reklamutrymme i internationella tv-kanaler. De får lita till äpplets ursprung och det spirande intresset för ekologiska och närodlade livsmedel.
–Vad som gör våra svenska äpplen unika är att de inte odlas någon annanstans. Frida är framtaget här och odlas bara på Österlen. Det är med den berättelsen vi måste bygga varumärket, säger Börjesson.
Frida kommer att presenteras i en egen blågul kartong och varje äpple kommer att prydas av en liten individuell klisterlapp. Om inga missöden inträffar under lagringstiden kommer sorten att finnas i svenska butiker i början av februari. Vad de flesta kunder inte kommer ha en aning om är att de i sin hand håller en produkt som tagit över 20 år att utveckla.
Upphovskvinnan till Frida heter Hilde Nybom, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet och verksam vid Balsgård, nordens kanske främsta institution för fruktförädling. Redan 1988 korsade hon äppelsorten Aroma med pollen från ett amerikanskt äpple utan namn (däremot hade ”selektionen” en kod: PRI 1858/102). Hennes förhoppning var att utveckla ett äpple som smakade lika gott som Aroma och samtidigt var resistent mot svampangrepp. Efter fem år hade ett fruktbärande träd vuxit upp och det var dags för provsmakning. Hon tog hon en tugga. Det smakade utmärkt! Krispigt och sött. Plantan från vilken äpplet hade plockats märktes ut med ett plastband.
–Jag kallade äpplet för ”Frida” eftersom det är fritt från skorv, berättade hon när vi träffades i hennes överbelamrade arbetsrum redan för ett år sedan. Sedan tillade hon med en blinkning:
–Fast sen tänkte jag ju lite på Anni-Frid Lyngstad i Abba också. Hon kallades ju för Frida. Det känns som ett namn som många känner igen och associerar med något positivt.
När jag inför årets skörd ringer upp för att ställa några kompletterande frågor är det en nedstämd och arg Hilde Nybom som svarar. Ledningen vid SLU har plötsligt bestämt sig för att lägga ner forskningsverksamheten på Balsgård. Syftet är, som så ofta, att spara pengar.
–De vill inte ha forskare som springer runt och biter i äpplen.
–De tycker att vi ska sitta framför datorer och skriva rapporter.
Enligt Nybom riskerar nu över 50 års forskningsarbete och unika växtsamlingar, bland annat ett slags levande museum med gamla svenska äppelsorter, att gå förlorade. Även lovande selektioner av nya svenska äpplen är hotade. Bland annat ett som har fått namnet Lovisa. Utan faciliteterna på Balsgård tror Nybom att det blir svårt att fortsätta förädlingen.
–Om vi inte får Universitetsledningen att ändra sig är jag rädd att Frida kommer att bli det sista svenska äpplet av betydelse inom yrkesodlingen.
Professorn anser att svenska äpplen är av riksintresse. Att regering och jordbruksverk borde reagera. Samtidigt brottas Äppelriket med ett annat problem. Vilka ska egentligen föra detta kulturarv vidare?
–Den svenska odlarkåren är ålderstigen. Vi blir allt färre. Våra barn flyttar in till städerna och skaffar andra utbildningar, säger Håkan Thunberg från toppen av en stege med ”plockmagen” fylld av äpplen.
Han ärvde odlingen av sin pappa, som i sin tur hade gått i sin fars fotspår. Men att någon av tonårsdöttrarna ska ta över vågar han inte hoppas på. Fruktodling är ett fysiskt krävande jobb med små ekonomiska marginaler. Priserna på äpplen har stått stilla sedan 1980-talet. En odlare får i dag vara glad om han kan få ut mellan 4 och 5 kronor per kilo. För att öka lönsamheten, och för att möta Äppelrikets mål att växa med 50 procent fram till 2020, måste volymerna bli betydligt större. Därför måste de svenska odlingarna effektiviseras. Dessutom måste de bli fler. Men att starta en äppelodling är inget man gör från en dag till en annan. Att söka vattendom är krångligt och kostar flera hundra tusen kronor. Träd måste beställas och planteras. Odlaren får räkna med åtminstone fem år och investeringar i miljonklassen innan den första skörden kan bärgas.
De senaste årtiondena har det samtidigt dykt upp en konkurrerande och betydligt mer lönsam näring på Österlens magra och mineralrika marker: turismen. Varje sommar fylls området av sommargäster. Golfbanorna är fullbelagda och på de gamla äppelodlingarna byggs semesterbyar åt välbärgat folk från storstäderna. Utgångspriset för fritidshus i området ligger runt 3,5 miljoner kronor. Ingen räknar längre med att det i framtiden kommer att finnas några odlingar kvar öster om Riksväg 9. Marken är helt enkelt för värdefull för att slösa på något så olönsamt som äpplen.
Hoppet står till att de stora skånska jordbruksgodsen börjar ägna sig åt fruktodling vid sidan om skogsbruk, spannmål och nötkött på marker som inte konkurrerar med turistnäringen. Christinehof och Högestad, som drivs av familjen Piper, har i år beställt träd för 5 hektar till sina fält utanför Kivik. Det speglar en internationell trend där äppelodlingen de senaste decennierna har kommit att domineras av allt färre stora aktörer.
Håkan Thunberg är trots allt positiv till nyetableringen. Ingen har något att förlora på att det produceras fler svenska äpplen, resonerar han.
–Är det inte rätt korkat ur miljösynpunkt att frakta frukt från andra sidan jorden, frukt som vi lika gärna kan odla här i Sverige.
Han sträcker sig efter en gren dignande av röda äpplen och fortsätter:
–Frukt som när den odlas i Sverige blir godare, nyttigare och mindre giftig. Egentligen tror jag att vi kan tala om ett slags systemfel.
Han kliver ner från stegen, torkar svetten ur pannan och räcker mig ett stort rött äpple. Ett Discovery som mognar tidigt på hösten. Den röda sidan av skalet är fortfarande varmt av solen. Vi lutar oss mot bingen bakom traktorn och blickar ut över raderna av äppelträd. Klockan närmar sig middagstid och solen håller på att gå ner. De sista strålarna färgar fasaden på den vitputsade kyrkan nere i dalen brandgul. Jag luktar på skalet. Sedan tar jag den första tuggan. Den är sensationell. Tänderna glider lätt igenom det tunna skalet, genom det vita fruktköttet och munnen fylls av en arom så intensivt söt att den påminner om ett koncentrat av det som jag tidigare skulle ha beskrivit som smaken av äpple.
–Äpplen är primörer, smaskar Håkan Thunberg, kanske de finaste vi har. Det vore ju sorgligt om folk glömde bort det.
Någonstans i fjärran träffar en klubba en boll. Någon skriker: ”Fore!” Vi står tysta och tuggar, blickar ut över de vidsträckta landskapen och låtsas inte höra.
