Vi står och blickar ut över tre av Wolfgang Tillmans kommande utställningar. Som knähöga dockskåp ligger de utspridda på golvet i studion i Berlin, omgivna av stegar, arbetsbänkar, målarburkar, kameror, dammsugare, packlårar, papperskorgar, bord och stolar.

Fotograf Dan Hansson och jag böjer oss över den modell som föreställer Moderna museet i Stockholm, där konstnären ska ställa ut senare i höst.

Allt finns på plats där nere i miniatyren, på väggar och golv, och hade vi varit lilleputtare hade vi kunnat gå en konstrunda – och då fått en fyllig presentation av Tillmans senaste 20 år som konstnär.

Plötsligt går han ner på knä och låter två små bilder byta plats, stannar upp och blir stilla efteråt, tar in det nya, och byter tillbaka.

–Just nu tänker jag mycket på trafiken, den resa som besökaren gör genom lokalerna. Hur bör början se ut, vad gör jag därefter, och vilka bilder spar jag till finalen?

Ett tag funderade han på att inleda med sina stora abstrakta fotografier, många i starka färger, och på så sätt få besökaren ur balans, lite skakig – och därmed kanske mer öppen för det som kommer sedan.

–Men nu är jag inte längre säker på det. Kan vara bättre att börja med något mer resonerande, lugnare, kanske en vägg som kontrasterar den mitt emot, och så ökar man stegvis intensiteten och bygger upp till ett crescendo.

Tillmans talar en hel del om sina väggar, flera har för övrigt sålts precis som de har ställts ut, med vidhängande bilder och objekt.

–Väggen är också ett konstverk, kan bli ett, om man komponerar ihop foton och föremål så att något nytt uppstår. Fast ibland hör jag hur mina bilder ropar på mig, besvikna, anklagande: Wolfgang, vi är det viktigaste! Bry dig inte om de där dumma väggarna!

Förutom Moderna museet i Stockholm syns miniatyrer av konsthallen i Zürich, som har vernissage i augusti, och nationalmuseet i Bogota i Colombia, som har vernissage i oktober.

Tillmans är i ropet, och under 2012 finns han även med i Glasgow i Skottland samt São Paolo i Brasilien. Sammanlagt blir det fem utställningar, varav den i Stockholm är den största och den enda som försöker ge en helhetsbild.

–Det är sex år sedan jag hade en liknande retrospektiv utställning. Det var i Chicago, och den var också komplicerad och jobbig att sätta ihop. Man tvingas gå tillbaka och summera. Jag är 44 år. Har jag redan gjort mina bästa bilder, är en fråga som dyker upp, särskilt som många konstnärer faktiskt har sina viktigaste verk bakom sig i min ålder.

–En annan besvärlig fråga handlar om att välja ut, och tvingas ta med saker som man inte längre tycker om. Då gäller det att vara generös mot sig själv, eller med ett mer positiv perspektiv: att acceptera att man har gått vidare, lämnat en del bakom sig.

Utställningen i Zürich omfattar de senaste tre årens bilder, merparten tagna under många och långa resor, främst i Afrika och Asien.

Dessförinnan fotograferade Tillmans den homosexuella klubbscenen i Berlin och London, stadslandskap, bensinstationer, kaféer, frukostbord, apparater, tidningssidor, affischer, djur, natur, utomhusfester, kyssande par, sina vänner och bekanta, flygplanet Concorde (en serie på över 50 bilder), en man som urinerar på en grön stol samt plåtade fotopapper som han hade format till vackra och suggestiva objekt.

Under en period gjorde han dessutom bilder med hjälp av kopieringsmaskiner samt arbetade med de stora abstrakta fotografierna.

Något upptäcks, granskas, utforskas, utvecklas, dokumenteras och hamnar på utställningar och i böcker, varpå Tillmans nyfiket och energiskt vänder blicken åt ett annat håll. Denna Picassoliknande rörelse kan göra honom intressant att följa – han är verkligen inte en konstnär som stannar upp och slutar utvecklas – och den lockar sinsemellan mycket olika besökare, vilket blev tydligt när han för två år sedan ställde ut på Serpentine Gallery i London.

–I konstvärlden är Tillmans framför allt känd som en konstnär som bryter ner gränser mellan olika discipliner, säger Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, som länge har följt konstnärskapet.

–Han har till exempel uppmärksammats för att ha öppnat fotografiet mot abstrakta bilder som emellanåt påminner om det rena måleriet.

–Fast han har också en stor publik bland människor som läser tidningar som i-D Magazine, som kanske inte känner sig hemma på museer, men som däremot följer med i musik, mode och ungdomskultur. Slutligen är han ju en storhet i gaykretsar, ja, en riktig idol. Det är nog få konstnärer som är så omtyckta i så skilda sammanhang.

Men detta gör det samtidigt svårt att marknadsföra honom, särskilt här i Sverige, där han knappast har visats tidigare.

Vad ska vi dra på, undrade man oroligt på ett planeringsmöte på Moderna museet i våras, och fick till slut acceptera att det gäller att lyfta fram flera av konstnärens sidor. Ja, ja, ok, men vilka av alla olika?

Tre månader senare möts vi igen i Stockholm, två veckor före vernissage. De stora packlårarna har precis anlänt med lastbil från Berlin, och rymmer nästan dubbelt så många foton som ska vara med på utställningen.

–Det blir varken de abstrakta bilderna eller de två kontrasterande väggarna som inleder, förklarar Tillmans. Nu lutar jag i stället åt att använda ett urval av de foton som ställdes ut i Zürich. Att börja i nutid, i den stora världen, det känns mera rätt.

Vi står en kort stund framför ett stort svartvitt fotografi från Venedig, som precis har packats upp, och som togs för bara fem år sedan, vilket jag först inte tror på, med tanke på att det ser så gammalt ut. Men när jag går närmare upptäcker jag att det är en modernt foto som Tillmans har framkallat på ett särkilt vis.

–Att göra en retrospektiv utställning betyder också att bli påmind om hur det medium som jag arbetar i har ändrat karaktär – och på allvar blivit var mans egendom.

–Människor ser oerhört många fler bilder i dag, inte minst på nätet och i mobilen, och plåtar oerhört mycket mer. Det finns en mättnad där ute, och det tvingar mig att jobba på ett annat sätt, anta nya utmaningar, kan man säga. Hur ska jag nå fram till en publik som kanske har blivit blasé? Jag vet inte riktigt. Hittills har jag experimenterat med färg, med svartvitt, med framkallningsprocessen, med riktigt stora bilder, och med att sätta helt olika typer av foton bredvid varandra, och se vad som då uppstår.

Vi går vidare. Han rör sig snabbt och mjukt mellan de olika salarna, med sin tyska assistent ett halvt steg efter, tittar, pekar, frågar, fotograferar, går närmare, backar, studerar ljuset, mäter avstånd, delar ut instruktioner, som att samtliga 40 packlårar ska flyttas undan till ett separat rum invid, för att få utställningslokalerna helt tomma, så att han kan börja om från början.

Men vad hände med den detaljerade modell som du byggde i studion i Berlin?

–Jag har den på bild här i kameran. Fast den är bara en utgångspunkt, något att ta avstamp från, något som gör mig trygg. Om allt går åt pipan har jag alltid något att falla tillbaka på.

Lite senare förklarar han att så här brukar det vara, med flera omstarter, inte minst för att saker och ting förändras drastiskt när man går upp i storlek.

Karln är varje kurators mardröm. Han vill göra allt själv, och ändrar ofta under resans gång.

–Nej, det är inte kontroll! Det låter så negativt. Det är min ambition; det måste bli riktigt bra, jag måste kunna stå för det efteråt.

Du har en idé om hur utställningen ska inledas, hur tänker du kring slutet?

–Ännu oklart, svarar han och ler, ser inte det minsta stressad ut, och väntar tålmodigt på min följdfråga, trots att han bevisligen har annat viktigare att göra.

–Jag är inte orolig. Det löser sig. Jag vet det. Jag har hållit på med det här i över 20 år. I värsta fall får vi jobba på nätterna för att få ihop det sista.

I dag kan man se hur det blev.