"jag ville skriva en skälmroman, för det är en underexploaterade genre. Och jag vill skriva om olika typer av lögner, små lögner, stora lögner, livslögner, vita lögner, och kriminella lögner. Boken handlar om två helg förljugna liv och hur livslögner kan gå i arv", säger Carl-Johan Vallgren.
Foto: Dan Hansson
- Man kan exponera samtiden fint genom linsen falskt/äkta. Det är till exempel svårt att prata om falskt och äkta i dagens konstsfär av ready-mades, samplingar och parafraser. Dessutom finns det mycket annat oäkta, alltifrån plastikopererade människor till förfalskade livsstilar som säljs in till folk, säger Carl-Johan Vallgren.
Med hinkvis med färg och schvung berättar han i sin nya roman Kunzelmann & Kunzelmann en rafflande historia som inleds med att den 83-årige högt ansedde tavelkonservatorn och konstsamlaren Viktor Kunzelmann hittas död. Liket har knappt hunnit svalna innan hans son Joakim får reda på saker om sin far som han i sina vildaste fantasier aldrig hade kunnat föreställa sig. Viktors liv i Nazityskland under förra seklet varvas med kapitel om den karriärmässigt misslyckade porrkonsumerande sviraren Joakims minst lika lögnaktiga liv i Sverige i mitten av 2000-talet.
- Falskt och äkta och människors samlarmani är sammankopplat med dödssynderna frosseri och girighet. De har ju kännetecknat vår epok - fast nu är det nog slut med det. Man kan hoppas att det kommer något gott ur finanskrisen. Kanske kan det få oss att förstå att världens resurser inte räcker till för den här typen av hedonism och rofferi.
Carl-Johan Vallgren ler utan att titta upp:
- Nu låter jag som en intellektuell version av Di Leva!
Det är tidig förmiddag och vi sitter i baren i Lydmars nya lokaler - en inte helt slumpartat vald plats. Hotellet vid Blasieholmshamnen ligger vägg i vägg med Nationalmuseums stenbyggnad som tornar upp sig mot den januarideppigt gråa himlen. Carl-Johan Vallgren hängde på museet ibland medan han skrev och en del av romanen utspelar sig där.
- Jag var där häromdagen och blev tveksam när jag stod framför en Ehrenstrahlmålning, ”är den äkta eller falsk?”.
Han fascineras av att det fortfarande finns oupptäckta förfalskningar på världens museer, annars skulle han så klart inte ha ägnat konstförfalskning en hel bok. Men på bokens 534 sidor behandlas också falskmyntarna under andra världskriget, homosexuellas situation i mitten på 1900-talet och förfallet i samtiden.
- Jag är författare, inte akademiker, men jag har läst travar med sekundärlitteratur under arbetets gång. Det är kul. Mina större romaner som den här och Den vidunderliga kärlekens historia har varit som långa bildningsresor, som att ta en fil kand fast utan vetenskapliga krav.
Den största utmaningen var att ta sig an samtiden, efter turen till tidigt 1800-tal i berättelsen om Hercule Barfuss i förra boken. Senast han skrev om samtiden var för elva år sedan i För herr Bachmanns broschyr och det, påpekar han, var ju den tidens samtid.
Carl-Johan Vallgren ger ett mer nedtonat intryck än han brukar. Kostymen är varken laxrosa, ljusblå eller röd som de han brukar svänga runt i. Han bär istället klassisk kulturarbetaruniform, skjorta och byxor helt i svart.
Någon självgodhet pyser han inte heller över av. Han vrider händerna i knäet, talar lågmält och med ord som ”jättetacksam” och ”ödmjukast”. Är det en förfalskning av Carl-Johan Vallgren?
Nja, mycket av den uppblåsthet en del förknippat honom med kommer från hans pamflett För herr Bachmanns broschyr som kom ut 1998, medan han bodde i Berlin. Med en penna som nästan fräser mer än Strindbergs attackerar han sitt hemland, kritiserar medierna, mentaliteten, alkoholvanorna och politiken, men kanske allra mest landets inkompetenta litteraturkritiker. Han skrev boken på tre veckor efter att hans roman Dokument rörande spelaren Rubashov hade fått ett kyligt mottagande.
- Både jag och samhället har förändrats sedan dess, säger Carl-Johan Vallgren och drar handen genom det nu gråsprängda håret.
- När man är ung är man arg, det är normalt. Sedan blir man äldre och lite mer försonlig. Kunzelmann är ganska försonlig också, med ett lyckligt slut. Det kanske inte alla gillar, men det gör jag! Jag ville bjuda stackars Joakim på lite lycka efter allt elände han fått utstå.
Sedan 2004 bor han åter i Sverige. I takt med att han fick mer att göra i Sverige blev det enklast så. Men han känner sig fortfarande som en främling.
- Jag missade en viktig epok i Sverige, mellan 1990 och 2004. Det är en massa erfarenheter jag inte delar med mina landsmän. Fast det gör också att Sverige känns lite mer exotiskt och det hade jag nytta av när jag skrev den här romanen. Jag kunde vara mer politiskt inkorrekt, som med hedonismen och porrexkurserna. Det ger en välbehövlig distans. Fast jag tror inte jag kommer vara kvar i Sverige för evigt, säger han och ställer ned den vita koppen med cappuccino.
Kunzelmann & Kunzelmann är den första romanen på sju år. Efter att Den vidunderliga kärlekens historia kom ut bestämde han sig för att göra ett uppehåll i två år. Han hade slagits av han hade skrivit oavbrutet sedan han var 20 år.
- Även om jag inte hade pennan mot pappret så tänkte jag hela tiden på det jag skrev.
När han började igen kände han ett visst motstånd. Han hade precis blivit pappa och tyckte det var mer lockande att vara med sitt barn. Föräldraskapet innebar också nya rutiner.
- Tidigare kunde jag börja klockan ett på natten och skriva till sex på morgonen och sedan gå ut på någon märklig klubb i Berlin. Nu är det nio till fem som gäller. De nya rutinerna har gjort skrivandet mer effektivt, jag längtar verkligen inte tillbaka till mitt gamla liv.
Augustpriset innebar strålande försäljningssiffror och berömmelse, i övrigt har han försökt att inte tänka så mycket på det.
- Dessutom har jag mörkat - det bor en liten lögnare i mig också - att jag skrev på den här romanen. För att få vara ifred har jag till och med dragit en vit lögn om att det kanske aldrig blir någon mer bok.
Men när vi ses några dagar före recensionsdagen medger han en viss nervositet för mottagandet och tror att risken är stor att han blir föremål för ”litteraturpolitik”.
- Människor passar på att profilera sig för eller emot CJ Vallgren. Det blir lätt så när man nått den här typen av framgångar. ”It's lonely at the top”, som Randy Newman skaldade.
Hur mycket bryr du dig om kritik nu?
- Inte särskilt mycket. Jag är mer hårdhudad än för tio år sedan. Men jag är också säkrare och kan luta mig mot mina framgångar. Väldigt många gillar det jag gör, hundratusentals människor i det här landet. Jag får massor med brev och mejl från läsare, det är jag jättetacksam för.
Carl-Johan Vallgren har inte legat på latsidan under uppehållet, utan släppt tre nya skivor. Han trivs med kombinationen artist och författare och kallar sig historieberättare.
- Vissa historier tar 534 sidor att berätta, andra fyra minuter och är tonsatta. Det gäller att sålla bort dåliga idéer, på det sättet liknar de varandra.
I början av februari ska han för första gången sammanföra musikern och författaren, under 19 konserter i Kunzelmann & Kunzelmann på turné.
- Det blir intressant. Artisten CJ kommer säkert tycka: ”Kom igen, vad är det där för fisförnäm, intellektuell snobb?!”. Och författaren CJ: ”Vad är det där för lättviktig, populärkulturell pajas?”. Vi får väl se om de kan försonas.
När kommer nästa roman då?
- Det är inte säkert det blir några fler.
Med största säkerhet ett falskt svar.
