Sanna Sjösvärd.
Foto: Dan Hansson/SvD
Konflikten blottläggs redan i bokens titel Min mamma är en persisk prinsessa. För när Sanna Sjöswärd återförenades med sin biologiska mamma, när hon äntligen mötte kvinnan som en gång lämnat henne på Farah Dibas barnhem Lejonet och Solen i Teheran – då var hon inte den vackra prinsessmamma som skimrat genom barndomens fantasivärld. Istället stod där en kortvuxen, tjock iranska med löständer, fula paltor och en förtryckande man.
När jag läser Sanna Sjöswärds bok tänker jag att det kanske hade varit lättare, mindre risk för besvikelser, om hon drömt om en mer vanlig mamma och inte en med mandelögon, silkeshy och villkorslös kärlek.
Hon tittar länge på mig, som om hon inte förstod frågan. Sedan rätar hon upp sig i den ödsliga hotellfoajé där vi stämt möte, säger nästan tillrättavisande:
–Men hon är ju en prinsessa! Det tog lång tid att förstå men idag ser jag henne som min persiska prinsessa.
Okej, här gäller det att gå varsamt fram. Så låt oss berätta historien först, den som kan sammanfattas med några minnesbilder:
Sanna är drygt fyra år och står på trappan till barnhemmet som hon nu ska lämna. Av sin nya pappa, mannen som hon nyss dansade inför eftersom hon så innerligt gärna ville bli utvald, mannen som hon kommer att lära sig älska, har hon fått en kaka Marabou mjölkchoklad. Hon lämnar Iran med munnen full av ljuvlig choklad, en ny jacka med muddar och bredvid finns pojken från samma barnhem som ska bli hennes bror och fått namnet Peter.
Sverige är en gnistrande landningsbana på Arlanda, ett vitt tegelhus på Lidingö, snö och tystnad, familjeliv och traditioner. Men också mardrömmar, språksvårigheter, rädslan att sova i eget rum och längtan efter pappan som jobbar så mycket. Kvar hemma finns den nya adoptivmamman. Henne har Sanna sämre kontakt med.
Hon har börjat skolan, kallas Bajspricken efter sitt födelsemärke på kinden, retas för sitt hår, sin näsa. Varifrån kommer du? frågar tanterna. Som inte nöjer sig med svaret: Från Lidingö.
Hon hoppar av sista året på gymnasiet. Hennes adoptivföräldrar har separerat, hon bor hos sin pappa men söker hela tiden fylla det svarta hål som finns inuti henne. På klubbar och nattliga gator, i trapphusen där hon ibland sover över, finns andra vilsna själar att identifiera sig med. Dessutom finns extramammorna, bland annat kompisars mammor, som ser till att hon överlever, aldrig går över gränsen till det riktigt destruktiva.
Hon bor tillfälligt i USA, har en pojkvän – men oroar sig för knölen som börjat växa strax under höger knä. Pojkvännen råder henne att söka vård i Sverige. På Karolinska sjukhuset får hon beskedet, en vecka före sin 20-årsdag: Cancer, en elakartad tumör som måste opereras.
Efteråt genomgår hon cellgiftsbehandling, tappar hår, vikt och tron på att hon kommer att överleva. Men om, det lovar hon sig själv, om hon överlever – då ska hon göra det hon verkligen längtar efter: Hitta sitt ursprung. Sluta cirkeln.
Hon har återhämtat sig från cancerbehandlingen, blivit friskförklarad. Den skada hon får leva med är en så kallad droppfot men med en stödskena får hon upp foten i rätt vinkel, kan både springa och dansa. Och satsa på yrket hon bestämde sig för redan när hon var liten och fick en kamera av sin adoptivpappa: Att bli fotograf.
Hon lär känna ett iranskt par i Stockholm. De är optimistiska; tror absolut att hon ska kunna hitta sin biologiska mamma. En dag skickar de henne ett brev, inuti ligger en bild, inget mer. Hon tittar på kvinnan som har lika vackra ögon som prinsessmamman i hennes fantasivärld. På baksidan står två meningar: Det här är din mamma. I så fall har du två systrar.
Bilden publiceras i iranska tidningar. Nu är det tisdagskvällen den 9 juni 1999 och Sanna Sjöswärd är på väg till Cirkus, har äntligen fått biljetter till musikalen Kristina från Duvemåla. Hon kommer att hinna dit men aldrig njuta av föreställningen. För precis när hon är på väg ut ringer telefonen. Hon svarar – och får veta att hennes mamma och syster finns på en tidningsredaktion i Teheran. Bilden som publicerats har gett resultat. Först hör hon en yngre kvinna ropa hennes persiska namn Farzaneh, Farzaneh. Sedan kommer en äldre kvinna som gråter.
Livet vänder blad.
När hon kommer hem senare på kvällen ligger ett brev på hallmattan. Hon har en biologisk morbror som är taxichaufför i Kungsängen, han vill träffa henne så fort som möjligt.
Samma höst börjar Sanna Sjöswärd sin utbildning på Nordens fotoskola på Biskops Arnö, samtidigt som hon börjar spara för att kunna åka tillbaka till Iran.
Under året som går har hon telefonkontakt med sin biologiska mamma och sina systrar – ändå blir mötet på Teherans flygplats en chock. Där finns en jättesläkt som skrattar, jublar och pussar på henne.
Men djupast i sin mammas ögon ser hon något annat: Där finns en sorg och en skuld.
I dag, snart tio år och tio resor senare, kan Sanna Sjöswärd se vad som hände. Att den släkt och den sammanhållning hon längtat efter höll på att kväva henne den där första gången.
–Jag hade också så höga krav på min biologiska mamma, krav som hon inte kunde leva upp till. När vi väl möttes var jag ju inte vuxna Sanna utan en rasande fyraåring som ville ha svar på alla mina frågor. Men hon kunde inte svara.
Varför räckte det inte att hon älskade dig?
–Frustrationen, besvikelsen när jag mötte henne, tog över. Inte bara för att hon inte var så vacker som i mina drömmar. Klasskillnaderna är enorma i Iran. Jag hade aldrig närmat mig fattigdom och underklass på det sättet. Min familj kommer från lägre arbetarklass, det var svårt att se det liv de levde. Så många känslor rördes upp, känslor som jag inte ens visste att jag hade. Det tog mig nästan ett år efteråt att hitta tillbaka till mig själv.
Precis som föräldrar bör veta vad en adoption innebär bör den adopterade vara förberedd på svårigheterna att återvända till sitt ursprung. Sanna Sjöswärd vet idag att hon inte borde ha rest dit ensam, utan stöd från sina svenska föräldrar.
–Min adoptivfar hade lovat följa med, han ändrade sig precis före avresan.
I boken skriver Sanna Sjöswärd om den komplicerade relation som hon haft till sina adoptivföräldrar – de som idag lever åtskilda och som hon inte har någon kontakt med. Hon skriver också, med rasande penna, om sina manliga släktingar i Teheran som slår sina hustrur till lydnad.
Hur vågar du lämna ut så mycket av båda dina familjer?
Hon dröjer med svaret, säger sedan, upprepade gånger, att hon censurerat en hel del. Tagit bort det hon vet skulle skada hennes iranska, eller svenska, familj.
–Men ska jag berätta min historia kan jag inte försköna eller förändra alltför mycket. Min iranska släkt vet att jag skrivit boken, i nästan ett halvår levde jag med dem och gjorde intervjuer.
Hennes morbror här i Sverige har läst en del av det färdiga resultatet – och tycker om det.
–Men min utgångspunkt har inte varit vad mina manliga släktingar ska tycka och tänka, jag har utgått från mig själv och kvinnorna i min släkt.
I boken Och vet inte vart tar Astrid Flemberg- Alcalá upp en annan adoptionsproblematik, berättar om mamman som inte kan älska barnen hon hämtar hem.
Sanna Sjöswärd vill inte uttala sig om Alcalás bok.
–Men lika väl som jag kan skriva om mina svårigheter att närma mig en adoptivmamma måste en mamma ha rätt att skriva om sina svårigheter att älska barnen hon tar hit. Det finns inget som är rätt eller fel, vi måste lära av varandras erfarenheter.
–Och när det gäller mina egna adoptivföräldrar. Jag tror de gjorde så gott de kunde, låt oss sätta punkt där.
Envetet, oförtrutet, har Sanna Sjöswärd samlat skärvor för att fylla hålet efter rötterna som drogs upp när hon lämnade sitt barndoms Iran.
Idag vet hon att hennes biologiska pappa, som numera är död, var drogmissbrukare. Att hennes mamma lämnade henne på barnhem för att hon inte ensam klarade ett barn till. Att mamman, åtminstone efter vad hon själv säger, planerade att ta hem sin flicka igen. Och aldrig gav sitt tillstånd till att hon blev bortadopterad. En dag när hon kom till barnhemmet var spjälsängen tom – och personalen sa att Sanna, eller Farzaneh, hade dött.
Tror du på hennes version?
–Det viktigaste har varit att jag fått fråga.
Det är lätt att tycka synd om den adopterade som aldrig känt sig riktigt älskad eller hemma någonstans. Omvänt kan man säga att Sanna Sjöswärd fick två mammor – plus alla dessa extramammor som gett henne trygghet genom åren.
Tror du att ditt liv blivit så mycket bättre om du stannat kvar i Iran?
–Du ställer så svåra frågor. En del saker hade säkert varit svårare, andra lättare. Det utanförskap jag känner, känslan att inte höra hemma någonstans, är något jag måste hantera varje dag.
I fotoutställningen Rötter/Roots – den som också finns samlad i bokform – berättar Sanna Sjöswärd sin historia genom bilder på kvinnorna i Iran. Nu har hon valt att berätta med ord.
Vad är skillnaden?
–Är det någon skillnad? Det handlar ju om att berätta en historia, så människor blir berörda.
–Men det är klart. Jag insåg nog inte att det var så mycket arbete, rent känslomässigt, att skriva en bok. Att jag tvingades möta så många av mina rädslor. Gå på djupet.
Den som en gång blivit lämnad vet att det kan hända igen. Ett sätt att undvika risken är att aldrig komma någon nära.
– Idag lever jag ensam. Men lika mycket som jag längtat efter min biologiska mamma, lika mycket längtar jag efter att få egna barn.
Med rinnande tårar, som hon tack och lov inte ber om ursäkt för, förtydligar hon det vi nyss talade om: Nej, inte eftertraktar hon sina systrars liv i Iran, att leva förtryckt och instängd. Samtidigt kan hon se den gemenskap de har.
–Men säg att jag försonats med att allt är som det är. Det var det jag behövde för att kunna gå vidare, att försonas med mitt öde.
