Det var ingen riktig entusiasm som präglade Nobelkommittén när den föreslog den amerikanske författaren John Steinbeck till 1962 års Nobelpristagare. Författaren hade förekommit länge, men under de senaste åren avförts ur diskussionen. Nu var han aktuell igen och framstod som den främste bland, av olika skäl, några svagare kandidater.

De fem författare som kommittén inför sista vårsammanträdet hade föreslagit till Nobelpriskandidater var Jean Anouilh, Karen Blixen, Lawrence Durrell, Robert Graves och John Steinbeck. Karen Blixen avled i början av september och i Lawrence Durrells fall ansågs inte ”Alexandriakvartetten” kvalificera för ett pris.

Det är också tveksamt om Karen Blixen – om hon hade levt – skulle ha fått priset. Litteraturprofessor Henry Olsson som hade föreslagit henne säger dock i sitt yttrande att han av litterära skäl inte skulle ha förordat henne. Och vi vet sedan diskussionen några år tidigare att Eyvind Johnson motsatte sig hennes kandidatur.

När man nu i början av hösten gick in i beslutsfasen var den fyrhövdade Nobelkommittén (en vakans efter Hjalmar Gullberg) ganska enig om att John Steinbeck var deras kandidat. Sigfrid Siwertz föredrog dock Robert Graves och Eyvind Johnson gjorde en markering mot Steinbeck. Han var ”beredd att instämma i Herr Österlings förslag dock med understrykande av att han i ett annat läge hade föredragit Jean Anouilh som första namn”.

Vad detta ”annat läge” bestod av går bara att spekulera i. Anouilh var en relativt ny kandidat, franska författare var rikt belönade (Saint-John Perse hade fått priset 1960), men framför allt så hade Jean-Paul Sartres namn börjat diskuteras på allvar. Anouilhs teaterkonst jämfördes då med Sartres.

Men det som kanske mest speglar ambivalensen i kommittén är Henry Olssons deklaration. Han skriver: ”De självklara Nobelkandidaturerna lyser alltmer med sin frånvaro och situationen för Nobelkommittén är verkligen allt annat än avundsvärd.” Han avvisar däremot Robert Graves, som trots flera historiska berättelser ändå främst ska bedömas som poet och enligt honom når Graves varken upp till Ezra Pounds mästerskap eller WH Audens nydanande poesi. Olsson anser det helt enkelt omöjligt att ge någon anglosaxisk poet priset innan Ezra Pound avlidit. Pound kan inte komma ifråga på grund av sitt politiska ställningstagande för fascismen och sin antisemitiska hållning.

Så återstår alltså den John Steinbeck som Nobelkommitténs ordförande och Akademiens ständige sekreterare Anders Österling satt på vänt året dessförinnan. Då skrev han: ”Med sin i sommar utgivna nya roman ’The winter of our discontent’ har Steinbeck, efter vissa tecken på avmattning under senare år, återtagit sin position som social sanningssägare med oförvillad skaparblick för det genuint amerikanska på gott och ont. /…/ Ett så vitalt verk är onekligen ägnat att aktualisera Steinbecks kandidatur även om kommittén icke är omedelbart beredd att förorda densamma.”

Egentligen hade inget hänt som gör Steinbeck mer aktuell än året dessförinnan. Hans reseberättelse genom USA, ”Travels with Charley”, hade utkommit under sommaren och fått fin kritik i USA, men den låg inte till grund för kommitténs beslut. Österling pekar istället än en gång på vitaliteten i ”The winter of our discontent” och tillägger att Steinbeck är en ”autentisk realist fullt jämbördig med sina föregångare Sinclair Lewis och Ernest Hemingway. I alternativet Graves Steinbeck finner jag valet såtillvida svårt som Graves är den äldre och på samma gång mindre uppmärksammade medan Steinbecks ryktbarhet givetvis är av ett annat mera populärt slag. Då Steinbecks kandidatur likväl synes mig ha större möjlighet att påräkna reservationsfri anslutning ser jag mig oförhindrad att ge försteget åt denne.”

Beslutet att tilldela Steinbeck Nobelpriset i litteratur möttes med omfattande kritik i svenska tidningar. Artur Lundkvist skrev i Stockholms-Tidningen att det var ”ett av Akademiens största misstag”. I Aftonbladet kommenterade Pär Rådström ironiskt att valet var något ”besynnerligt men bör hälsas med stor tillfredsställelse av Pearl Buck som nu har stora möjligheter att slippa vara den som ständigt blir framdragen som exempel på Akademiens dåliga omdöme”.

För Steinbeck kom utmärkelsen som en stor överraskning. Tillkännagivandet måste ha skett i slutet av oktober, under en avgörande period av den kubanska missilkrisen. Alla världens blickar riktades mot Vita huset och Kreml. Det gällde även Steinbeck och hans hustru Elaine som befann sig på lantstället i Sag Harbor, Long Island. De satt och tittade på tv, berättar hans fru Eliane i Jay Parinis Steinbeck-biografi, då en nyhetsflash berättade att Steinbeck tilldelats Nobelpriset. ”Vi började dansa runt huset och plötsligt började telefonerna ringa. Det var det mest fantastiska som någonsin hänt oss.”

Dagen efter körde de in till Manhattan för presskonferens och den 26 oktober publicerade New York Times en ledare där man kritiserade att Steinbeck fått priset. De ansåg att hans mästerskap låg för långt tillbaka i tiden och att priset borde ha gått till någon vars verk hade större betydelse för den samtida litteraturen. Andra amerikanska tidningar följde efter.

Kritiken var naturligtvis svår att ta för Steinbeck. Men han försökte dölja det med att det inte spelar någon roll vad det kritiska prästerskapet hävdar. Han hade många läsare och de hade skickat hundratals gratulationsbrev.

Redan innan han fick priset var dock författarskapet i gungning. Visserligen hade han publicerat två böcker de senaste åren, men han kände att den kreativa ådern började sina och det skulle inte bli några fler Steinbeckromaner. Enligt vissa uppgifter – det lär vara Saul Bellow som sagt det – ska Steinbeck nu ha sagt att Nobelpriset fungerar som en dödskyss för den författare som tilldelas det. Men i Steinbecks fall kan man verkligen ifrågasätta att skrivkrampen hade något med Nobelpriset att göra.

Inför resan till Nobelprisutdelningen vädjade John Steinbeck till sin hustru: ”Den senaste amerikan som reste nykter till Stockholm för att motta priset var Pearl Buck. Jag vill att vi inte dricker någon alkohol när vi är där.”

QUIZ | Har du koll på åren som gått?

2012: Vilket öknamn fick skandalkaptenen?

2011: Katastrofer och störtade diktatorer

2010: Vad minns du av skandalernas år?