Belysningen är svag, som för att illustrera det mörker kvinnor har placerats i. Fast antagligen snarare för att inte bleka dukarna. En grupp barn i tioårsåldern kommer in med en viskande, guidande lärare i spetsen.

”Nej, nu orkar jag inte mer”, suckar en pojke och säckar ihop. Kanske är han inhyrd, som en symbol för motståndet genom historien mot att låta kvinnor ta plats, just det verket vill visa.

Jag är på Brooklyn Museum, fyra våningar upp i ett hörn på Elizabeth A Sackler Center for Feminist Art där det äger rum en ständig, imaginär middagsbjudning i form av den 73-åriga konstnären Judy Chicagos installation ”The dinner party”, en viktig symbol för den feministiska konsten i USA på 1970-talet och sedan 2007 en del av museets samlingar.

Den uppmärksammade installationen består av ett trekantigt bord dukat med 39 tallrikar, där varje plats är tillägnad en av alla undanskuffade stora kvinnor, från forntid till nutid. På golvet finns ytterligare 999 kvinnors namn.

Judy Chicago har kritiserats av en del, exempelvis för att verket är för vulgärt (med tallrikar i form av vaginor), eller banalt. Men jag blir inspirerad och får, till skillnad från den lille killen, inte nog. Upprymd går jag vidare ut i ljuset, till den nya utställningen som egentligen lockade mig hit: ”Newspaper fiction: The New York journalism of Djuna Barnes, 1913–1919”, en del av ett projekt som ger medverkande i ”The dinner party” utrymme en i taget. Många av den senare tidens kvinnor i middagsbjudningen är författare, bland sådana som Emily Dickinson och Virginia Woolf finns också amerikanska Djuna Barnes.

Utställningen inleds med ett foto där Djuna Barnes dinglar i ett rep med en brandman längs med en husvägg. Hon brukade göra sådant där vågat, ofta farligt, i researchsyfte.

Det är fint att se den typen av bilder och att läsa hennes texter om New York, där hon ständigt verkar ha hittat nya kaxiga infallsvinklar, och därtill kittlande att känna journalistikhistoriens vingslag och påminnas om att det fanns den här typen av banbrytande journalister för 100 år sedan – som var kvinnor.

Men miniutställningen är, som ofta med författarutställningar, inte fullkomligt fantastisk. Kanske beror det helt enkelt på att den handlar om Djuna Barnes som journalist. Det är ju som modernistisk, skönlitterär författare hon har gått till historien, med romanen ”Nattens skogar”.

Förhoppningsvis gör utställningen fler intresserade av att verkligen läsa Djuna Barnes prosa, så att hon får allt det ljus hon är värd. (Det är på gång, hon har getts ut i flera nyutgåvor på svenska de senaste åren.)

Kanske är det samtidigt dags att sätta en stark spotlight över hela ”The dinner party”. Det orkar vi nog.