Drottningholmsteatern är en teaterhistorisk klenod med kulisser och scenteknik från 1700-talet. Sedan några decennier spelar teaterns orkester på autentiska instrument för att få en tidstrogen klangbild. För Mozarts Così fan tutte låter man nu det historiska perspektivet omfatta den musikdramatiska helheten.

Regissören Sigrid T’Hooft utgår från forskning kring originalkällor när hon gör en fritt tolkande rekonstruktion av spelstil och scenisk framställning. Ensemblen består av unga sångare från Operahögskolan, som får denna förkroppsligade historiska kunskap som ett led i sin utbildning. Också Stephan Dietrichs kostymer håller stilen, det enda som svär mot konceptet är textmaskinen. Resultatet väcker frågor om betydelsen och angelägenhetsgraden av att försöka omsätta 1700-talets sceniska ideal till vår samtid.

Det mest påfallande är att spelstilen är så gestisk. Musiken föder oavbrutet impulser till elastiskt böljande armrörelser, fladdrande händer och böjliga fingrar. Gestiken är kodad och bär vissa innebörder, men är mer dansant än illustrativ. Rekvisita som viftande näsdukar, darrande solfjädrar, snurrande parasoller och vajande blommor förlänger rörelsen. Kroppshållning och positioner påminner om 1700-talsdans, en musikalisk fras eller rytm kan förstärkas med en stegkombination. Man leker ibland med lätta överdrifter eller subtila accenter. Scenerierna är symmetriska, harmoniska. Rörelseschemat är inte helt lätt att behärska och sångarna har hunnit olika långt i den utvecklingen; ensemblen är annars ganska jämnstark.

Det historiserande raster som läggs över spelet ger distans. Kasten mellan häftig förälskelse, svek och bitterhet i Mozarts opera får inte mycket utrymme, det är egentligen bara Sara Widéns fint genomarbetade Fiordiligi som ges möjlighet till vokal gestaltning av starka känslor. Katja Zhylevichs koketta Dorabella låter sig uppvaktas av äkta och falska fästmän. Joel Annmo ger Ferrando en lyriskt vek tenor som kontrasterar mot Luthando Qaves varma baryton och godmodiga glimt i ögat som Guglielmo. Frida Janssons kvicka Despina är som tagen ur commedia dell’artes karaktärsgalleri och Staffan Liljas gör Don Alfonso till en elegant cyniker.

Drottningholmsteaterns konstnärlige ledare Mark Tatlow dirigerar med ett öra riktat mot orkestern och ett på scenen, som i en gemensam musikalisk andning för sångare och instrumentalister. Och visst är viljan till historisk tolkning både konsekvent och intressant: röster med gester.