Det sägs att det bara finns plats för en svart modell i modevärlden på en och samma gång. Det är inte riktigt sant, men när Models.com listar de 50 hetaste toppmodellerna just nu kvalar endast fem stycken svarta tjejer in och intrycket är fortfarande extremt vitt. Men något har hänt när det gäller synen på mångfald inom modevärlden.

När Gina Tricot i början av året beslutade sig för att sluta använda den norska modellen Pernille Holmboe och istället kontrakterade Victoria’s Secret-modellen Emanuela de Paula fokuserade debatten enögt på att Emanuela var smalare än Pernille. Ingen kommenterade det som egentligen var den stora nyheten: att ett av Sveriges mest kommersiella och populära budgetmodemärken bytte ansikte från blond, supernordisk tjej till en modell som faktiskt är svart. Det är svårt att överdriva hur signifikativt det känns, särskilt då Emanuela de Paula, precis som Pernille Holmboe, är ensam modell i kampanjerna.

Gina Tricot är inte det enda företaget som har valt att skrota den slentrianmässiga användningen av vita tjejer. I år har amerikanska Vogue valt att sätta den svarta skådespelerskan Halle Berry på det viktigaste omslaget för året, septembernumret. Det är andra gången en svart kvinna – den första var Naomi Campbell 1989 – får pryda modevärldens, ur kommersiell synpunkt, viktigaste omslag och första gången sedan Anna Wintour bestämde sig för att enbart kändisar var omslagsvärdiga.

Förra året utnämnde underklädesföretaget Victoria’s Secret Emanuela de Paula och Chanel Iman (som har afrikansk-koreansk bakgrund, bilden till höger) till två av deras nya så kallade angels, ett uppdrag som brukar gå till modeller med en så bred dragningskraft som möjligt. Och under 2000-talet har Beyoncé varit en framgångssaga med ett otal omslag och reklamkampanjer.

Alla dessa svarta kvinnor har något gemensamt förutom sin skönhet. De är relativt ljushyllta. 1995 slog den sudanesiska modellen Alek Wek igenom och blev oerhört populär med sin kolsvarta hy och tydligt afrikanska ansiktsdrag, men svarta modeller och kändisar som har framgång idag är betydligt mer västerländska i sitt utseende.

Modevärlden brukar dras till extremer, men när frågor om kroppsstorlek och hudfärg blir kontroversiella svarar den med kompromisser utan att överge idealet. Sålunda är modeindustrins lösning på den fortgående debatten om kroppsideal att det återigen är okej för modeller att ha bröst.

På samma sätt är svaret på frågan om mångfald modeller som är vagt etniska, tjejer som ser västerländska och exotiska ut på en och samma gång.

Är det möjligtvis så att vi ser en grundläggande förändring av vad som är en kommersiell modell? Kanske är den mest gångbara looken i dagens värld inte den blonda leende kvinnan i en röd klänning. När det inte enbart är vita kvinnor som står för konsumtionen är det en Halle Berry eller en Emanuela de Paula som kan sälja smink och kläder både till vita tjejer (för hon är inte så svart att hon stöter bort blondinerna) och mörkhyade kvinnor (för hon är en av dem). Det kan kännas nedslående att det fortfarande är ett västerländskt ideal som styr vilka modeller som har potential att nå ut brett, men om det är så att den vita blonda tjejen inte längre ses som en representant och ett ideal för alla kvinnor, utan istället upplevs som precis vad hon är – en etniskt vit kvinna– då har det inträffat en smärre revolution.

Tidsspegel