Man är aldrig lika desperat, dum och i krampaktig försvarsställning som när ens självkänsla är riktigt låg. I veckan hamnade den brittiska dagspressen där.
Man kan förstås hävda att den har varit där under en ganska lång tid. Men nej, inte på det här viset.
Aldrig som nu, några dagar efter att krisdrabbade The Independent i tisdags lanserade sin nya dagstidning i. Ja, bara ett litet i och den kostar tjugo pence. Priset är dess lika enda som svaga försäljningsargument och ”the paper they´re all talking about” är deras slogan.
Men sanningen är precis tvärtom. Ingen pratar om i, ingen pratade om den efter premiärnumret och knappt någon skrev en rad om den efteråt. I ett annat klimat – kanske så sent som för bara ett år sedan – hade medieskribenterna på de konkurrerande tidningarna lustfyllt slitit itu den med sarkastiska tänder och ondskefulla klor. Men nu är den enda reaktionen komplett tystnad. Man sparkar inte på någon som lagt ner sig frivilligt.
i får oss som arbetar med tidningar att skämmas. Och inte för att den är spekulativ eller cynisk, vilket man annars kanske hade väntat sig av en ny brittisk dagstidning.
Chefredaktören Simon Kelner har lyckats skapa en produkt uteslutande baserad på uppgivenhet. Det kan faktiskt vara den första tidningen i historien med en fullständigt obefintlig vilja. Inte bara försöker i nå alla och därmed missa ännu fler, den får mig också, både som läsare och journalist, att känna mig inträngd i ett hörn utan en enda chans att hitta tillbaka till några av de ursprungliga anledningarna till varför jag en gång lärde mig läsa och skriva.
i är så tunn, innehållslös, kortfattad och befriad från ambitioner och – kanske framförallt – drömmar att det är omöjligt att se dess existensberättigande.
Det enda man känner är en flackande nervositet och anonymitet, det sistnämnda ett resultat av att inte vilja förknippas med tidningen och så fort som möjligt kunna lämna det sjunkande skeppet och dess texter som alla är kortare än en tweet.
Ett fult gytter av ”snabba guider”, dumma listor och krystad läsarinteraktivitet är vad de i sin första ledare hävdar ska göra tidningen till ”ett måste för den stressade storstadsmänniskan”.
Att den får mig att skämmas beror på att i känns som ett manifest för en yrkeskår som har gett upp. Som helt och hållet har upphört att gå till sina arbeten med någon framtidstro eller ett enda minne av varför de vill – eller i alla fall en gång ville – skriva och bli lästa. Inte i enda rad i de fyra nummer av i som jag har läst vill någon någonting överhuvudtaget.
Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda lösningen,
Precis som det faktiskt alltid har varit.
