Det brukar sägas att Henrik Ibsen med Ett dockhem var först att på scen diskutera kvinnans frigörelse, men Anne Charlotte Leffler, vars debutpjäs Skådespelerskan sattes upp på Dramaten 1873, var sex år före. Men liksom andra kvinnliga dramatiker föll hon i glömska. Genom projektet Spets som letade fram bortglömd kvinnlig dramatik återfanns hon och sattes upp på Stadsteatern.

Nu ska lilla Kullehusteatern, familjeföretaget som delar av Jarl Kulles familj driver, turnera med den humoristiska och allvarliga pjäsen om Ester Larsson som brinner för sitt yrke, skådespelarens, en passion som krockar med en annan passion, för en man.

–Det är svårt idag att föreställa sig att inte få göra det man vill, särskilt när det handlar om konstnärligt skapande. Det skapar ett driv, det är lysande att använda det i en pjäs, säger Linda Kulle, som producerar uppsättningen och också spelar Ester Larsson.

Ester Larssons kamp i pjäsen är en tydlig parallell till Anne Charlotte Lefflers egen; hon utmanade dåtidens patriarkat och gick sin egen väg, både yrkesmässigt och i kärlekslivet.

Är det en feministisk pjäs?

–Ja, men vi tar ett steg till. Det räcker inte att förstå kvinnan, utan också mannen – att förstå mannens val, varför han gör som han gör. Och frågan är om kärleken kan övervinna allt.

Gör den det i pjäsen?

–Det kan jag inte avslöja.