När Ringo Starr fyllde 70 för snart ett år sedan ställde tidningen USA Today den typiska frågan: Skulle Beatles ha erövrat världen med en medelmåttig trummis? Svaret blev självklart nej.

Många erkända trummisar hyllar sin förtalade broder. Som Max Weinberg i Bruce Springsteens E Street Band: ”Ringos inflytande när det gällde att spela rocktrummor var lika viktigt som Gene Krupa för jazzen.”

Eller Chad Smith i Red Hot Chili Peppers: ”Det bästa en trummis kan bidra med i en låt är känslan och varje Beatleslåt känns toppen.”

Själv minns jag att jag redan under uppväxten på 1960- och 70-talet hamnade i luven på klasskamrater som ”visste” hur usel Ringo var. De menade att han knappt kunde hålla takten. Det hjälpte inte alls att han utvecklades till en makalös trumslagare 1967–68. De höll fast vid sin dogm om hur värdelös han var.

När jag protesterade och berättade om hans fills kom oftast hånleendet som meddelade att ”det fattar väl vem som helst att det är en studiotrummis”. Fillsen eller utfyllnaderna är just en utsmyckning från de raka taktslagen, ett antal snitsiga slag som ett avbrott och sedan in på exakt rätt takt igen så att låten gungar vidare.

Min son, som gick i ett musikgymnasium, fick så sent som i början av 2000-talet höra av sina klasskamrater att Ringo var ”tråkig och otajt”. Precis som jag hamnade han i diskussioner om Ringo skulle slängas på soptippen eller inte. Till och med vänner och kolleger påpekade nu under arbetet med artikeln att ”det är väl han som inte är så bra”. Om de nu inte trodde att han var död.

Utan Ringo skulle rockmusiken vara annorlunda. Jag anser att han är grundstenen till det vi betraktar som en rocktrummis.

Dave Grohl, Foo Fighters

Jag har funderat på varför jag brydde mig så mycket. Visserligen spelade jag lite trummor själv, men det kunde naturligtvis inte mäta sig med idolens skicklighet. Jag tror det handlar om irritationen över att de inte fattar hur bra han är. Och hur de kunde tro att han fick stanna kvar i världens mest berömda band trots att han ”knappt kunde hålla takten”.

Under alla år har debatten fortsatt, det senaste decenniet på nätet där folk flaggar både för hans förträfflighet och hans status som sopa. Mitt bästa bevis, om man nu kan tala om sådana i de här sammanhangen, är när John Lennon skulle göra sin första soloplatta efter Beatles. Enligt alla Ringos fiender kunde ju nu Beatles mest coole medlem luta sig tillbaka och äntligen välja en skicklig trummis.

Vem han valde? Ringo Starr. Som presterade det bästa han gjort sedan Strawberry Fields forever, den absoluta kulmen i hans karriär. Redan på primalskriklåten Mother sitter Ringo Starr med sin hi-hat, virveltrumma och baskagge och får det enklaste att låta genialt.

I I found out är trumningen helt villkorslös, som ett knytnävsslag. Hans fills är utsökta. Det är som om han dansar balett med trumstockarna.

Klaus Voormann, som gjorde omslaget till Beatles album Revolver, spelar bas på plattan.

–John Lennon spelade upp låtarna och vi gjorde allt på en eller två tagningar. Ringo är bara helt otrolig, berättar han när jag ringer upp.

När Dave Grohl, trummis i Nirvana och nu bandledare i Foo Fighters, kom till Sverige i våras insåg jag att jag måste fråga honom vad han tyckte. Han räknas som en av världens bästa trummisar och ska jag vara ärlig oroade jag mig för svaret.

–Utan Ringo skulle rockmusiken vara annorlunda. Jag anser att han är grundstenen till det vi betraktar som en rocktrummis. He’s a fucking great drummer, utbrister Grohl, som har kallats för ”grunge-Ringo”.

Pust. Stön. Lättnad. Bekräftelse.

Det är dags att sätta sig med Beatlesboxen och lyssna igenom hur Ringo Starr trummar. Tillsammans med min son Mattias Amster, som spelat trummor i flera band, lyssnar jag på hans främsta insatser i låtar som A day in the life, Hey Jude, I’ve got a feeling och Helter skelter.

När Ringo Starr i slutet av 1966 satte trummorna till John Lennons Strawberry Fields forever var det något helt annat än vad som brukade komma ur en popsingel på den tiden, Redan 12–13 sekunder efter den melodiskt, drömska inledningen kommer ett av de mer avancerade fillsen. Det känns som om han sitter tillbakalutad och slänger ur sig några slag, fast det sitter perfekt. Ändå låter killen som om han håller på att somna. Kanske är han hög.

Eller det är nog sensuellt. Han gör det för första gången, sätter allt perfekt och bättre blir det egentligen aldrig. Hans ljud på virveltrumman är dessutom som avslutningsslag var och en av dem. Han stannar kvar med trumpinnen en bråkdel av en sekund vilket ger det speciella, distinkta ljudet.

Ringo Starr är vänsterhänt men spelar på ett trumset avsett för högerhänta. I stället för att utgå med ett fill från virveltrumman startar han i regel från pukan och alla blir förvirrade. Hans hi-hat-spel har också sensationell pondus, tillsammans med baskaggetrumningen, som i början av Sgt Pepper’s lonely hearts club band (reprise) där slagen är väldigt rytmiskt distinkta. Många kan göra göra om det. Men då svänger det inte.

Det är oerhört svårt att beskriva de här utsmyckningarna men de få gånger Starr pratat om det har han fått just frågan om han håller på att svimma när han gör sina fills. I Modern Drummer svarade han 1997:

–Det gör jag absolut. För mig är trummisen en artist som blir sig själv i fillsen. Jag tycker alltid det är mycket svårt och vanligtvis kan jag inte upprepa ett fill för det kommer just när det kommer och det är enda tillfället du får till det.

På det vita albumet från 1968 är det fills på nästan varje låt: Birthday där han trummar som en ångvält och slår ursinnigt, Yer blues som får cymbalen att wobbla, gå i vågor för att inte tala om Helter skelter, låten som skulle visa att Beatles kunde ösa mer än Who. Ringo leder låten framåt genom att få cymbalen att sjunga. Till slut kollapsar han och skriker i slutet av låten: ”Jag har blåsor på mina fingrar!” (”I’ve got blisters on my fingers!”)

Naturligtvis hade han efterföljare på 60- talet. Levon Helm får till det lysande i The Weight och Russ Kunkel klarar av det hyfsat i Fire and rain med James Taylor. Liksom Hal Blaine i Simon & Garfunkels America. Och Andy Newmark i Young Americans med David Bowie.

Under Beatles första år spelade de låtar som inte var speciellt komplicerade och tog 2–3 minuter. Då fanns det inte plats för dessa fills och Ringo hade ännu inte fått dem lika konstnärligt fulländade, I och med albumet Rubber soul 1965 började utvecklingen ta fart. Ringo Starr var inte främmande för att hela tiden prova nya saker. Tvärtom. Han brukar berätta historien om hur John Lennon tog med sig ett par Motown-klassiker och uppmanade Ringo att spela precis så. När Ringo protesterade med att ”det är två trummisar på singlarna”, invände Lennon: ”Ja, men spela bara så där”.

När Lennon vid ett tillfälle fick frågan om Ringo är den bästa trummisen i världen svarade han skämtsamt: ”Han är inte ens den bästa trummisen i Beatles” och tillade: ”Ringo är en förbannat bra trummis. Han är inte tekniskt bra men jag tycker att hans trumning är underskattad precis som McCartneys bas är underskattad.”

På Rain från 1966, baksidan på singeln Paperback writer, hörs det att han närmar sig de revolutionerande fillsen. Här är de fortfarande mer raka, hårda men det märks hur Ringo jobbar mer än vanligt, nästan som Keith Moon om man ska överdriva lite. De patenterade Ringo-fillsen ligger runt hörnet.

Med åren har hyllningarna till Beatlestrummisen tilltagit och han hamnar oftast högt på listorna över bästa rocktrummisarna. Numera kan jag skratta åt mig själv för att jag tyckte det var så viktigt att försvara Ringo Starrs förlorade heder. Killen klarar ju sig hyfsat själv.

Och det var ju faktiskt så att nästan alla andra hade fel, tänker jag med ett leende på läpparna.

Jag vänder mig till Dave Grohl igen och säger att många menar att det enda Ringo gjorde var att hålla takten.

–Ja? Är det inte det som en trummis ska göra, säger han torrt och ler stort.