De tre senaste årenhar beläggningen i Dramatens salonger legat mellan 68 och 77 procent, men i år hände något. Första halvåret 2010 var beläggningen plötsligt 90 procent och antalet besökare hade ökat med närmare 50 procent jämfört med våren 2009. Chefen Marie-Louise Ekman säger visserligen att det går bra för Dramaten nu, men särskilt styv i korken är hon inte.

–Jag blir alldeles salig och nervös. Nervös för att säga att det ska hålla i sig… Det är så mycket man inte styr över själv, så många olika krafter som samverkar.

Hon sitter i en av sina rosaklädda, gustavianska stolar och kommunikationschefen bredvid henne knackar i den väldiga vita bordsskivan. Elisabeth Lindfors tar i trä, skakar på huvudet och säger att allt är rörligt.

–Det finns inga garantier när det gäller teater.

För att få försäljningen att rulla ännu bättre har ett nytt biljettsystem beställts, som ska prövas under hösten och vara i fullt i bruk vid årsskiftet. Men åter till den gångna våren, som utmärkte sig genom att inte ha några floppar i programmet, men väl tre stora framgångar som får leva vidare i höstprogrammet: Den girige, En familj och Slott i Sverige. En brokig trio där Françoise Sagans Slott i Sverige på förhand såg mest riskabel ut.

–Det var en okänd pjäs och en ganska ny regissör. När jag läste Slott i Sverige tyckte jag att det var den konstigaste pjäs jag någonsin hade läst, säger Marie-Louise Ekman och slår ut med händerna.

–Men vi är ju ett ställe som ska bjuda in konstnärer och låta dem göra det dem tror på.

När hon senare, med viss bävan, såg Jenny Andreassons uppsättning blev hon ”helt knockad” och snart skulle lyriska recensioner dyka upp i tidningarna och publiken strömma till.

I höstprogrammet blandas veteranregissörer som Mats Ek, Staffan Roos och Gunnel Lindblom med mindre välkända namn, som Sally Palmquist Procopé och Malin Stenberg. Det mesta presenterades redan i våras, men några nyheter sparades till gårdagens pressträff, till exempel skådespelaren Tanja Lorentzons personliga monolog Mormors svarta ögon. Texten börjar under finska vinterkriget, där hennes morfar stupade, går vidare till hennes föräldrar som med olika inställning bosatte sig i Sverige, och landar i Tanja Lorentzons egen uppväxt som andra generationens invandrare i Tumba.

–Jag använder min familj för att berätta finnarnas historia. Idag ses vi knappt som invandrare, men när jag var liten var finnarna i Sverige bespottade och man kunde höra uttryck som ”den där äckliga gamla finnkärringen”, säger Tanja Lorentzon.

Med Mormors svarta ögon utforskar hon den kvinnokraft som hon upplever sig ha fått i arv från sin finska mormor, hon som blev soldatänka med ett dibarn och en tvååring. Tanja Lorentzon har arbetat med texten av och till under många år och att den slutligen blev färdig har ett visst samband med att Marie-Louise Ekman är Dramatenchef.

–Hon är öppen för olika initiativ och gillar när folk vågar saker. Jag hade nog inte orkat slutföra detta jätteprojekt om jag inte hade haft en känsla av att det skulle gå att genomföra.

Kommunikationschefen Elisabeth Lindfors håller med om att det finns en stor öppenhet på Dramaten nu.

–Det finns väldigt mycket lust i huset och det föder nya idéer. Att en skådespelare skriver själv är typiskt. Det handlar inte bara om att gå över gränserna mellan olika konstformer, utan även att låta människor i huset ta vara på sina idéer.

Och det är gott om skådespelarinitiativ i höstens och vårens program. Tanja Lorentzon och Julia Dufvenius kontaktade regissören Maria Blom för ett bra tag sedan och sa att de gärna ville jobba med henne. Till våren spelar de båda i Bloms nyskrivna pjäs Under hallonbusken.

–Jag har hamnat i ett så tungt fack och både jag och Julia kände att vi ville få göra andra roller. Jag har följt allt Maria Blom har gjort och var jättesugen på att göra något med henne, säger Tanja Lorentzon.

Även Stina Ekblad och hennes i Sverige mer okända lillasyster Ylva Ekblad sökte efter en pjäs att spela tillsammans och valet föll på Kristina Lugns Idlaflickorna, som hade urpremiär på just Dramaten 1993. Det blir en föreställning med enbart kvinnor i produktionen, påpekar Stina Ekblad, och att jämna ut den sneda könsfördelningen på Dramaten har varit ett av Marie-Louise Ekmans mest uttalade mål.

–Det jobbar vi stenhårt med och jag tror att det gör att publiken får förtroende för oss. Men det handlar ju om helt naturliga jämställdhetsaspekter. Jag är för frihet, jämlikhet och systerskap. Dramaten ska vara en demokratisk arbetsplats – annars är vi inte trovärdiga, säger Marie-Louise Ekman.