Nu drar Sveriges störtsta musikfestival igång i Borlänge, en bruksort som festivalen ger bättre rykte. Soma Palani och Selma Gurzakovic vill gärna se Rihanna.
David Magnusson
–Vad mycket gräsmattor. Jag har aldrig sett så mycket gräs. Är det här verkligen hoodsen?
Vi är på jakt efter Borlänge, det riktiga Borlänge. Det där Borlänge vi har fått beskrivet för oss – fult som stryk, och helt livsfarligt. Där folk snittar upp både varandra och varandras skinnsoffor i hämndaktioner och där en yxa i bakfickan är lika vanlig som en dosa snus.
Och så vandrar vi istället i en sommaridyll lika pastellfärgad som foppatofflorna vi nyss såg i drivor i köpcentrumet Kupolen. Dessutom längs en gata som poetiskt nog heter Allfarvägen. Historieböckerna berättar att vi är i gamla arbetarklassområden – här uppfördes runt förra sekelskiftet hyreskaserner för de anställda vid Domnarvets jernverk. Vid det här laget är de tidiga arbetarbostäderna k-märkta och beskrivs som ”mycket attraktiva bostadsområden” i kommunens informationsmaterial. Istället har allmännyttans höghusområden, som här i Bullermyren och ett stenkast västerut i Tjärna ängar, tagit över både trångboddhet och dåligt rykte. För bara någon vecka sedan var det skottlossning i närheten och kvällen före vårt besök fick en 20-årig man en yxa i ryggen strax intill Campus.
Men idag skiner solen, barnfamiljer är ute och gungar i parken. På Maserskolans skolgård sitter 19-åriga Selma Gurzakovic och Soma Palani uppflugna på ett bord och njuter av den tidiga sommarkvällen.
–För fem-sex år sedan var det illa i Borlänge. Efter det lugnade det ner sig, men på senare tid har det blivit värre igen. Det som hände igår var antagligen en gänggrej, han som höggs ner rör sig i sådana kretsar, säger Soma Palani.
Under slutet av 1990-talet handlade i princip all medial rapportering från Borlänge om ”Familjen”. Det nu insomnade gänget, med en kärna på runt sju personer, sprängde delar av polishuset i luften och var inblandade i diverse skottlossningar, misshandelsfall och narkotikabrott.
Det var vid den här tiden som Jesper Heed och Henry Murtokangas startade Hurricane bar i hemstaden. Klubben var döpt efter Dylans låt om mellanviktsboxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som utan några bevis dömdes för ett trippelmord. 1999 utvecklades klubben till den första Peace and love-festivalen – ett Live aid i miniatyr med 900 besökare, där alla intäkter gick till välgörande ändamål och artisterna, som Nomads, The Ark och Ken Ring i princip uppträdde gratis.
–Peace and love är för mig en positiv kraft, en fördämningskraft. Det är en idé om att inspirera och sprida glädje, att stå för en positiv förändring i Sverige och i världen, säger Jesper Heed.
Han skyr ordet festivalgeneral och vill kalla sig kreativ ledare. Själva festivalarbetet har han nu lämnat över till andra och ägnar sig istället åt att utveckla nya koncept – som tidningen Miss World, en filmfestival och systerfestivalen Peace and lovestrings som i början av juni fokuserade på den klassiska musiken. Som en del av sin världsomfattande idé har festivalen också en välgörenhetsorganisation och har bland annat anordnat Peace and love-arrangemang i Chile och på Kuba.
Stor vikt läggs också vid musikfestivalens ”inspirationsdel” där Paul Rusesabagina invigningstalar på tisdag under årets tema ”En ny värld”. 1994 räddade Rusesabagina 1200 människor undan folkmordet i Rwanda, vilket tio år senare skildrades i Hollywoodfilmen Hotel Rwanda.
Egentligen verkar Jesper Heed sky ordet festival också. Han vill något mer, något större och än så länge rätt luddigt.
–Exakt hur vi ska ändra skepnad vet vi inte än, men det var aldrig något självändamål att bli den största festivalen i Sverige. Vi ska bli något annat – en viktigare arena för positiv förändring. Kanske inte lägga mindre fokus på musiken, men mer fokus på andra grejer.
I början av millenniet hankade Peace and love sig mer eller mindre fram, fortfarande var Borlänge mer synonymt med Crime city eller möjligen Gladiatorerna, som under fyra års tid spelades in i det som nu är Dalarnas största köpcentrum – Kupolen. Men 2006 började det hända något, Patti Smith spelade för första gången – Jesper Heed intervjuade henne lyriskt i Peace and loves jubileumsbok och sökte delge henne sin världsomdanande vision. 2009 blev man Sveriges största festival med närmare 42000 besökare. Och året efter hjälpte Jay Z till med att befästa att det numera är till Dalarna och inte till Småland som den årliga festivalresan går. I år är det Rihannas tur att avsluta tillställningen och eventuellt se till att man toppar förra årets besökssiffra på 50000.
I takt med att rikstidningarnas rubriker mer kom att handla om festivalen än ”Familjen”, minskade också brottsligheten i Borlänge. 2000 hade man 205 anmälda brott per 1000 invånare – 2011 var siffran nere i 155. Fortfarande ligger man över Sverigesnittets 135, men under kommuner som till exempel Solna och Landskrona.
–Antalet anmälda brott har minskat i hela Sverige, men minskningen är större i Borlänge, säger Sonja Sahlin på Brottsförebyggande rådet.
Hon får mothugg av Stefan Newstam som vid årskiftet grundade Xcons Borlänge. Den rikstäckande organisationens målsättning är att före detta kriminella ska hjälpa dem som fortfarande håller på med brottslighet och drogmissbruk.
–Gängen etablerar sig hårdare än någonsin i Borlänge och det händer mer och mer grejer, som yxattacken igår, säger han och listar utanförskap som den allra största boven i dramat.
–Det är den gemensamma nämnaren oavsett om man när svensk, kurd eller somalier. Visst finns det grupperingar, men jag kan inte se att det är särskilt mycket rasism inblandad, det är nästan så att det förekommer mer utanför den kriminella världen.
I det senaste valet fick Sverigedemokraterna 10,87 procent av kommuninvånarnas röster, vilket innebär att sju av kommunfullmäktiges ledamöter kommer från partiet. Borlänge har fått utstå kritik för att ha misslyckats med att integrera de flyktingar kommunen har tagit emot. Dalarnas riksdagsledamot Peter Hultqvist (S) menar emellertid att kommunen behöver ökat stöd från regeringen att lägga på fortbildning, då många av de nyanlända är analfabeter. Överlag är bildningsnivån låg i kommunen.
Exakt vad det innebär att kommunfullmäktige har mångfald och integration som fokusområde under denna mandatperiod är svårt att utröna. Nästa år startas emellertid en föräldradialog i bostadsområdet Tjärna ängar där kommunen tillsammans med Rädda barnen vill nå de som inte hittar till dagens fritidsverksamhet.
Ett snabbt besök på Cozmoz – ungdomens hus, visar att projektet är välbehövligt. De som Cozmoz når ut till kommer snarare från den svenska medelklassen än från Somalia och är inte heller ungdomar som organisationer som Xcons försöker hjälpa. Framför Cozmoz stora scen skriker förskolebarnen sig hesa till Köppäbävisan från 1981, i rummet intill har Ungdomsrådets medlemmar – ett tiotal tonåringar modell ”duktig flicka” – möte. Vägg i vägg repar deras killkompisar rockriff. Ungdomshusets fäbläss för bokstaven z, något som återkommer i Café Chaoz, samt i stadshusfiket Café Zatellit indikerar också att man har några år på nacken, hur många eldsjälar som än är knutna till verksamheten.
Året runt-öppna Peace and love-café i centrum vill också vara en mötesplats. De stavar bättre än Cozmoz, anordnar spelningar med lokala artister och välgörenhetsaftnar för Afrikas horn. Rummen är inredda efter de fem elementen, vårt bord är placerat mitt emellan ”jord” och ”luft”. Salladen är god, men när vi läser programförklaringen får vi till slut för mycket av det goda och sätter det gröna teet i vrångstrupen: ”I en holistisk världssyn tror vi att alla hör ihop och utgör en enda stor helhet. Vi vill skapa en mötesplats där nya idéer kan födas och där en kraft till inspiration, glädje och förändring finns.”
Nu behöver en festival inte göra någonting annat än att boka bra band, och ett bonusbudskap om fred och kärlek är rätt oantastligt. Att Borlänge kommun har inspirerats av Peace and love och införlivar flower power i sin marknadsföring gör det lättare att vara kritisk.
2005 lanserade kommunen kampanjen Kärleken i Dalarna och skickade ut en ”kärlekspatrull” i en ”kärleksbuss” för att sprida en positiv bild av Borlänge. Nu har det nya konceptet ”Trevligt folk!” tagit över. ”Många tycker att Borlänge är en trevlig stad och att Borlängeborna är väldigt trevliga. Vi kan med gott självförtroende gå ut och kommunicera den bilden och vara stolta över den”, skriver man på hemsidan och länkar till en video där bilder av röda stugor och folkdansande par varvas med en mängd glada Borlängebor som byter plats med varandra i en soffa. Bland alla ansikten som flimrar förbi är endast två mörkhyade.
Borlänge kommun tog 2010 emot 40 procent av de flyktingar som kom till Dalarna. Majoriteten av dessa är från Somalia och många av dem bor i Tjärna ängar. Bostadsområdet är en skärmdump av ett segregerat Sverige. En liten vithårig dam med rullator pilar snabbt in bakom ett nymålat järnstaket när taxin släpper av oss.
–Dit in får de inte gå. Inte bakom det svarta staketet. Där finns det inte en enda färgad, säger taxichauffören.
På andra sidan staketet är Muna Ahmed på väg att gratulera en kompis som precis har fått barn. Hon kom till Sverige från Somalia i slutet av 90-talet och till Tjärna ängar för 13 år sedan.
–Jag trivs jättebra både med lägenheten, de som bor här och med barnens skola. Imorgon ska flera familjer ha grillfest här ute på gräsmattan, säger hon innan hon försvinner upp i trapphuset.
Några av bostadskomplexen i Tjärna ägnar är renoverade och ombyggda. ”Till studentlägenheter”, berättar en förbipasserande kvinna som bott i området sedan det byggdes på 1970-talet. Hon umgås inte med några av sina grannar.
–Jag är av den åsikten att om man reser till ett land då läser man på om det först och sedan får man ta seden dit man kommer.
Hon slår ifrån sig med båda händerna på frågan om hon skulle sätta på sig slöja om det var krig i Sverige och hon var tvungen att fly till Somalia.
–Aldrig. Jag tycker det resonemanget är fel. Och är det verkligen alltid krig de flyr ifrån?
Konstpausen blir så påtaglig att fågelsången tar över min diktafon. Här har vi den svenska främlingsfientligheten. Den är inte ute och heilar, den är en pigg pensionär på väg till studiecirkeln i nyckelharpa.
Den är ett varning för mångkultur-klistermärke som ingen bemödat sig att ta bort från dörren till Borlänge stadshus. För inne i receptionen väntar ju hjärtformade vykort med uppmaningen ”Kramas mer”.
