Johan Theorins debut Skumtimmen har redan sålts till åtta länder. Ändå är han lite spänd inför recensionen.
Djupvik, Öland En rostig trehjuling står övergiven vid stenmuren. Fönstren på den grå stugan är täckta av masonitskivor. Det hörs steg inifrån.
Det är inte skymning, men jag rycker till ändå. Till och med mitt på dagen känns vägarna här i Djupvik, där jag själv har gått så många gånger, plötsligt skräckinjagande. Och inte ens i sommarsol tänker jag ensam passera stenbrottet några hundra meter bort igen. Där sker det ju mord. Eller är det bara i Johan Theorins roman Skumtimmen?
Författaren slår upp dörren. Han ser han inte så skräckinjagande ut, förklarar bara att familjen just har öppnat stugan för säsongen. Medan nyanlända vårstrålar hittar in dukar han upp kaffe i gula plastmuggar på altanen.
Här någonstans utspelar sig hans första roman. Från början skulle miljön helt ha varit Djupvik, men i takt med att han la till och ändrade fick byn i boken istället namnet Stenvik.
–Det är det här jag känner till. Och landskapet är ju speciellt och avgränsat. Det är väl som Gustaf Fröding skriver: ”Min barndom susar där”, säger han om varför just det här landskapet blev platsen för hans första roman.
I området har hans mammas släkt verkat som stenhuggare och fiskare sedan 1600-talet. Och här lekte han varenda sommar som barn bland stenmurar, enbuskar och övergivna kvarnar.
Det var också här han hörde sina släktingars berättelser, som den att hans morfars mor hade sett tomtar när hon var ung – små halvmeterlånga män – som sprang nere vid sjön.
–Jag kunde inte sluta fundera på det. Satt hon och ljög den här gamla kvinnan eller såg hon verkligen tomtar?
Johan Theorin har skrivit en roman, en otäck sådan, om sexårige Jens försvinnande i skumtimmen en septemberdag 1972 och om hans mamma Julias värkande saknad efter honom. Berättelsen rör sig både under tiden för andra världskriget, på 1970-talet och i nutid. I ett slags centrum står också Nils Kant som visar sig vara en person man inte vill stöta på under en promenad på alvaret, men som har setts där trots att han ska ha dött för många år sedan.
Historien som inspirerade till Nils Kant kommer inte från Öland. Johan Theorin fick höra den när han jobbade som journalist i Bohuslän i mitten av 1990-talet.
En man berättade för honom att det i hans by hade funnits en yngling som hade begått ett grovt brott. Hans föräldrar hjälpte honom att fly ner till Göteborg och med ett fartyg vidare ut i världen. Det enda som gjorde att folk förstod att den unge värstingen hade flytt utomlands var att det kom hem vykort utan avsändare.
– Tio år senare kom hans kropp hem i en kista. Han begravdes på den lokala kyrkogården. Det konstiga var att det fortsatte komma vykort även efter det. Då började ryktena gå: ”Hade han fejkat sin död?”.
Johan Theorin vet inte hur sann berättelsen är. Men med den och sina släktingars historier gnagandes i huvudet – och med hjälp av hembygdsböcker och artiklar ur lokaltidningen Ölandsbladet – började Skumtimmen ta form.
Den bok han först skickade in för några år sedan – och som då refuserades – fick efter ett tag helt ändra karaktär. Från början var det en äventyrsroman som handlade om en 25-årig tjej, berättar han medan enbuskarna på tomten böjer sig i vinden.
–Det hände en massa saker i mitt liv. En närstående dog, och jag började fundera på det här med sorg. I deckare –och framför allt i tv-deckare –är det inget trauma när folk dör, det är bara ett motiv för detektiven att leta efter mördaren. Jag kände att jag ville skriva något annat, där sorgen när någon dör verkligen blir det trauma som det har varit för mig, som när min morfar dog när jag var elva år.
–När jag började skriva om Skumtimmen låg jag hemma och stirrade i taket och ville inte göra något. Jag skulle egentligen skriva frilansartiklar, men istället började jag skriva om Julia som satt och stirrade ut genom fönstret och saknade Jens. Jag ville föra över sorgen på någon annan.
Johan Theorin är 43 år när han debuterar, men han har skrivit i många år. Han visar ett klipp ur Svenska Dagbladet från 1986. En helt mästerlig novell, kallade SvD:s recensent hans bidrag i debutantantologin Novella.
–Det där var avgörande. Det fick mig att känna att jag skulle kunna bli författare. Sedan tog det bara 20 år innan jag debuterade, säger han och skrattar lågt.
Han har skrivit två romaner tidigare, som båda har blivit refuserade.
–Förlagen får ju in flera tusen manus per år och ger ut kanske fem. Jag har verkligen känt på hur trångt det är att bli accepterad och då måste man skriva för att det är roligt och för att berättelserna dyker upp. Men det är klart att det har varit tungt.
De noveller han under åren har publicerat, främst på skräckboksförlaget Schakt och i tidskriften Minotauren, är alla skräckberättelser. Skumtimmen letar sig också in i den genren.
–Den har ju drag av en gotisk roman, med spökhus och folk som går på alvaret fast de är döda. Jag tycker om skräck. Det kan nog också spåras tillbaka till barndomen, när jag satt och lyssnade på de där historierna om varsel, gengångare och elaka tomtar. Det här är väl ett sätt att återuppleva de där mysrysningarna.
Efter bearbetningen ville tre förlag ge ut Skumtimmen och nu har den sålts till åtta länder.
–Det hade jag verkligen inte räknat med. Det är ju en väldigt lokal berättelse om norra Öland med inte så särskilt glamorösa människor.
Johan Theorin hade redan pratat med ägaren till närbutiken ett par hundra meter bort. Om inga förlag ville ha Skumtimmen – vilket han räknade kallt med – skulle han trycka upp boken själv och sälja den i affären. Han tänkte att folk i byn skulle kunna uppskatta den.
–Jag tror att författare är väldigt dåliga på att bedöma sina böcker. När jag läst igenom Skumtimmen har jag tänkt att det bara är en massa farbröder som snackar hela tiden. Det kan ju ingen tycka är spännande.
Han tittar bort mot gravröset i dungen där han lekte som barn. Säger att han är lite rädd för vad han kan ha satt igång här i Djupvik. För Skumtimmen är inledningen på en kvartett där alla böcker ska utspela sig på Öland under olika årstider, samtliga med den gamle kaptenen Gerlof från höstromanen Skumtimmen. Nästa, Nattfåk, som ska komma ut hösten 2008, utspelar sig på vintern.
–Jag hoppas inte det här leder till att folk kommer hit på Skumtimmen-vandringar. Det är ju redan så mycket turister här.
Han packar ned termosen. Och jag går tillbaka till min familjs sommarstuga några minuters promenad iväg. En motorbåt puttrar allt längre bort från sjöbodarna på den bländande stenstranden. En man i sjuttioårsåldern närmar sig på den smala kustvägen. Det är väl inte Nils Kant?
