STOCKHOLM

En vän i gymnasiet gav mig en C90-kassett med The Beastie Boys Licence to ill på ena sidan och RUN DMCs Raising Hell på den andra.

– Det här är något helt nytt och du kommer aldrig att lyssna på musik på samma sätt igen, sade han självsäkert.

Det var 1986 och tonårskaxigt tog jag honom inte på allvar. Men han hade alldeles rätt. Den där kassetten förändrade på så många vis hela mitt liv.

Jag vet att musikjournalister har en förmåga att använda just den där formuleringen en smula för ofta, ibland utan att riktigt tänka efter. Men den kassetten ställde för första gången upp dörren på vid gavel för hiphopen. I alla fall för mig och den lämnade sällan min Walkman i skolkorridoren i Jakobsbergs gymnasium.

Den där kassetten förvandlade också det jag hade kallat rap till hiphop. Och som en ganska ensam modernist, med huvudet fullt av resonemang om popmusik och utan någon att riktigt dela dem med, kunde jag inte sluta lyssna.

Det här var framtiden. Så kändes det. Allting hände ju nästan exakt samtidigt: The Style Council och Robert Elms fick mig att upptäcka modern samtida soul, The Pet Shop Boys och David Toop gjorde detsamma för housemusiken och Beastie Boys och Stuart Cosgrove utgjorde portalen till ett New York med dess hiphop och gatumode som det inte fanns någon återvändo från när man väl gett sig in i den.

Alla vallfärderna till Beastie Boys butik för klädmärket X-Large på Lafayette i New York – och varifrån kom de furiösa samplade flöjterna på Check your head? Det för evigt så underskattade albumet Paul’s Boutique, deras geniala tidsskrift Grand Royal och världsherraväldet som följde.

Någonstans i slutet av 1990-talet tappade Beastie Boys och jag kontakten. Vi växte i olika riktningar men respekten för deras ursprungsgärning förlorar jag aldrig.

Adam Yauch, mer känd som MCA, den så stiligt grånade tredjedelen av The Beastie Boys, förlorade sin treåriga kamp mot cancer i fredags. Han blev 47 år gammal och var alltså lika gammal som jag när han först fick sin diagnos.

Som nybliven pappa i samma generation drabbas man kanske än hårdare av orättvisan och sorgen över att en sådan godhjärtad förkämpe för Tibets frihet – och tillika far till en ung dotter – rycks bort i förtid.

När jag bara här om veckan packade upp en flyttkartong hittade jag en liten låda med gamla foton, sparade vykort och brev från länge sedan. Längst ner i den låg det en Rolex-kopia från just X-Large.

Batteriet var förstås slut sedan flera år, visarna hade stannat på kvart i sju. Men i eftermiddag är det jag som tar den till första bästa urmakare och bär den likt en armbindel till minne av Adam Yauch.