Kontakten med Erlend Loe inleds lite trevande. Via förlagets informationschef får jag kortast möjliga svar från honom: ”Intervju er sikkert mulig. Når hadde du tenkt?”
Fyra dagar senare har fortfarande inte tidpunkten blivit klar. Men så kommer ett mejl med en adress i Oslo och till sist också ett mobilnummer. Jag tar mig till en långsträckt kontorsbyggnad som med sin släta fasad är lika anonym som ett blankt A4-ark. Jag följer instruktionerna i mejlet och letar mig fram till en dörr inuti ett postkontor, går upp för en trappa och ringer på en dörrklocka.
Det känns lite mystiskt. Nästan som när en okänd person flyttar in i en studentlya som huvudpersonen i romanen Fvonk äger och hyr ut. Efter några dagar får han en skymt av hyresgästen på väg ut till en bil, med två säkerhetsvakter. Han har ett stort skägg, men påminner om en mycket välkänd person.
Kan det vara...?
Ja, det visar sig att det är landets statsminister, Jens Stoltenberg, som flyttat in i studentrummet, ”hybelen” som det kallas på norska.
Han behöver tid för sig själv. Han är trött och deprimerad.
Sent på natten ringer han på hos Fvonk och får en kopp te. De två blir vänner.
När Erlend Loe öppnat dörren, släppt in mig och placerat mig i en soffa på sitt kontor i det arbetskollektiv för manusförfattare han håller till hos, frågar han om jag vill ha något att dricka.
–Gärna en kopp kaffe, svarar jag.
Erlend försvinner och kommer tillbaka med ett kaffefilter med lite kaffe i botten.
–Blir det bra så? undrar han.
Själv dricker han inte kaffe, men te. Jag kan inte se om det är Earl Grey, La Femme Active eller Morning Detox i hans kopp; tesorterna som Fvonk brukar bjuda på. Erlend kommer tillbaka från köket igen.
–Det kanske går bra med snabbkaffe? frågar han.
Erlend Loes romaner är fulla av liknande beskrivningar av vardagsnära händelser. Det är kort och koncist. Det svulstiga saknas helt.
På ena väggen i hans kontor hänger ett stort stycke kartong där han klistrat upp olika urklipp och skrivit kommentarer på. En del av dem handlar om den senaste romanen och det Gång- och Motionsförbund där romanfiguren Fvonk arbetade innan avslöjandet om att det fuskats med antalet medlemmar för att få mer statligt stöd. Fvonk är, i likhet med Stoltenberg, skadad och deprimerad.
Loe kommer in med kaffekoppen. Han skulle kunna vara en romanfigur själv. Det är en person som det är lätt att ge ett signalement på. Lång, cirka 190 cm, med ett rakat huvud, uttrycksfulla ögonbryn och klädd i en skogshuggarrutig skjorta. Sockorna är dragna över byxorna på cyklistens vis, cykeln står också inne på kontoret.
Om Erlend Loe vid första intrycket framstår som lite osäker, finns det ingen tvekan när han svarar på frågorna. Han vet vad han vill.
Som i så många andra samtal i Norge det senaste halvåret börjar jag med att fråga var han var den 22 juli i fjol:
–Jag var i Portugal med familjen på semester och fick först reda på vad som skett genom ett sms. Vi kom hem nio dagar senare och såg blomsterhavet utanför Domkyrkan.
–Manuset till Fvonk var inte något som jag prioriterade då. Det som hade skett var för allvarligt för att jag skulle kunna sura på grund av en text.
Samtidigt erkänner han att Fvonk inte är en text som han skulle ha fått idén till efter den 22 juli.
–Den präglas av hållningen till Jens som den var före terrordåden. Jag började tänka på boken för 3–4 år sedan. Vi har en duktig, men lite tråkig statsminister. Jag tyckte att han verkade vara trött och mellan raderna, hos Skavlan till exempel, har han sagt att han gärna vill ha mer tid för sig själv, för att läsa och göra andra saker. Att han är trött.
Men dagarna efter den 22 juli förändrade Jens Stoltenberg. Hans förmåga att visa medkänsla, att formulera andra tankar än hämnd, att kunna delta i dussintals begravningar och samtidigt styra landet, gjorde att statsministern framstod som en landsfader.
I Erlend Loes manus kröp han däremot på golvet och byggde hus med kaplapinnar, en sorts Lego-inspirerad byggleksak, hellre än att delta i utfrågningar i Stortinget.
–Jag tänkte att det går ju inte an att publicera en sådan bok. Samtidigt var jag trotsig. Jag ville ge ut boken. Jag vill inte låta mig påverkas av det som Breivik gjort.
–Efter 3-4 veckor, började jag att ändra en del. Det fanns saker i manuset som inte passade längre. Det hade varit tondövt att inte erkänna det.
–Men ändringarna handlade inte om att censurera delar av boken. Men det som hänt förändrade perspektivet. Jag flyttade handlingen ett år fram i tid. Det gav samtidigt en förklaring till varför Jens var trött och deprimerad.
Många i Norge var övertygade om att händelserna den 22 juli skulle förändra landet för alltid. Att det skulle innebära slutet för den ironiska generationen, som Erlend Loe mer än någon annan representerar, ända från romandebuten ”Naiv.Super”, via parodin på Thor Heyerdahls äventyr i ”Expedition L” och i den lågmälda absurditeten i ”Doppler” som handlar om en man som flyttar ut i skogen och bor tillsammans med en älg.
–Efter 22 juli har det sagts att det är omöjligt med humor, att det inte går att ha stand-up komedier längre. Men för oss som inte är direkt berörda så återgår livet fort till det normala.
Någon bestående effekt av terrordåden tror han inte kommer att kunna ses i litteraturen, bortsett från kriminalromanerna, där gränserna för vad som är möjligt att tänka sig har flyttats.
–Ironi är inte något som uppfanns på 90-talet. Den kommer och går oberoende av samhällssituation. Har man en helt hopplös och totalitär statsledare, som man hade i Libyen och delvis har i Ryssland är ironin ett fantastiskt redskap.
–Vi som växte upp på 70-, 80- och 90-talet såg inget speciellt skäl att vara samhällsengagerade. Även om Norge inte är ett perfekt land så är det svårt att tänka på andra länder som är bättre organiserade. Dessutom har vi ju vunnit på Lotto de senaste 40 åren, med våra oljeinkomster.
–Men i dag är det många ungdomar som upplevt att det inte bara handlar om ord. Det finns faktiskt livsfarliga strömningar som hotar ens existens. Det har varit fritt fram på nätet. Alla har bloggat och trott att det inte får några konsekvenser; det spelade ingen roll vad man skrev. Men nu vet de att ord har ett värde. Det är en avgörande skillnad.
Även om Loe inte är en politisk författare så finns det gott om ämnen att ironisera över även i Norge, som flera gånger utropats av FN som världens bästa land att bo i.
–Vi gillar att framställa oss som världens mest miljövänliga land, samtidigt som hela vårt välstånd bygger på olja. Vi har också väldigt lätt att tro att vi vet bäst och att norska jordgubbar smakar mycket bättre än belgiska. Frågar man norrmännen tror en stor majoritet att Thor Heyerdahls tveksamma och märkliga teorier om hur Söderhavet befolkades är en etablerad sanning.
I Fvonk blir Stoltenberg illamående varje gång han hör ordet miljö. Natur går däremot bra.
Erlend Loe är inte ensam om att skriva fiktiva romaner om reella personer. De senaste åren har en anonym författare med goda kontakter inom norsk socialdemokrati publicerat en serie böcker som raljerade med norsk politik, där den första hette Kongepudler (kungspudlar).
–Fvonk är inte en politisk bok på det sättet. Den handlar om vänskap.
Innan jag går måste jag också fråga vad Fvonk, eller fvonk, som Erlend Loe skriver namnet, egentligen betyder.
–Ingenting. Det är en kod som jag skrapade fram när jag köpte ett telefonkort en gång. Jag tyckte att det lät fint.
