Skägget är däremot äkta och odlat med tanke på föreställningen:
- Skägg och skägg, låt oss kalla det hårväxt i ansiktet. Men tidigare hade jag faktiskt långt hår ned på axlarna också - alla måste väl ha en period med långt hår i sitt liv?

Anders J Dahlin behöver ofta använda peruk, för barocken, de långa svallande lockarnas period, är hans specialitet. Han hör till röstfacket haute-contre, som är en mycket hög, ljus tenor.
- Jag vill sjunga naturligt, oförstört, utan avarter och maner. Mycket huvudklang. Ta bort alla skarvar.
Anders J Dahlin har särskilt ägnat sig åt den franska barockrepertoaren, som här i Jean-Philippe Rameaus Zoroastre, men han gör också gärna lämpliga roller hos Purcell till exempel. Han har tidigare sagt att han inte vill hoppa i Mozartbåten, där det ju är ganska trångt. Men förutom Tamino i Trollflöjten, som han redan sjungit i Trondheim på sitt eget ljusa och lätta vis, vill han gärna göra tenorrollerna i Così fan tutte och Enleveringen ur seraljen:
- Särskilt de svåra koloraturavsnitten som ofta tas bort.

Under barockperioden var de stora sångarna lika omsvärmade som idrottsstjärnor i dag, och operakonstens inslag av tävlingsmoment är inget Anders J Dahlin har problem med.
- Att vara bäst när det gäller - det gillar jag. Repetitioner är inte lika kul ...
Anders J Dahlin har sysslat en hel del även med sådana sporter som inte gäller rösten, till exempel orientiering, precis som kusinen Kalle Dalin som är EM-mästare. En annan kusin heter för resten Anders, medan Anders hemma i Dalarna bara går under namnet Jerker - det är det J står för. Men utomlands är inte Jerker något riktigt lyckat namn.
Hemma, det är Leksand. Anders Jerker Dahlin föddes 1975 och tog sina första toner i kyrkokören där. Sedan sökte han sig vidare till musikkonservatoriet i Falun, vars riksintag för övrigt är hotat nu. Det upprör Anders Jerker Dahlin.
- Det är en guldgruva! Utan den skolan skulle jag aldrig ha kommit vidare.

Till guldgruvan i koppargruvans stad var det en bit även från Norr Lindberg i Leksand. Mezzosopranen Ann-Kristin Jones, som också haft framgångar på Drottningholm i sommar, kommer för övrigt från en ännu mindre by i samma socken, Bodlindor. De två har gått i samma klass ända från lågstadiet - och fick dela på samma stipendium, inte så kul...
Anders Jerker Dahlin är en riktig bondpojke, säger han och tänker sig en beskrivning som påminner om Birgit Nilssons - från rovfälten till Bayreuth. Men Wagner hör i alla fall än så länge inte till Dahlinrepertoaren.
- Det är sådant svenska sångare är kända för: Wagner, Puccini, Verdi. Inte för finsnickeriet. Men alla behöver inte hyvla stockar. Det gäller att måla med de färger man har på paletten.
- Tenor, det är inget man blir. Det är något man är. Och jag tänker fortfarande inte att jag är tenor, bara sångare. Men jag kommer upp till e - ett snyggt e!

I början sjöng Anders Jerker Dahlin mycket lieder, konserter, oratorier. Han sökte alla utbildningar i Sverige men kom in på operahögskolan i Oslo. Där var det rätt lugnt, tyckte han: ”Ta det rolig. Du må ikke synge for mye...”
Redan som elev fick han där en stor och svår roll, i Antonio Bibalos nyskrivna opera Glassmenageriet efter Tennessee Williams pjäs.
- Ja, jag är hemma i pling plong-familjen också. Då var jag fortfarande elev, och det fanns de som inte tyckte det var lämpligt. Men jag fick antagligen den bästa recensionen i mitt liv. Opera News var översvallande.
Anders Dahlin bröt sig fri, for till Köpenhamn och studerade ett tag, och nu bor leksingen Dahlin i Malmö, där det går pendeltåg till Kastrup. Livet som frilansare passar honom precis och han har ingen längtan efter att sitta fast i en ensemble.
Närmast ska han sjunga i Rameaus Castor och Pollux i Paris och London med John Eliot Gardiner, hans ungdoms idol. Samma opera gör han senare även i Amsterdam med samma team som på Drottningholm, Christophe Rousset och Pierre Audi.