Kvällen den 12 augusti 1974 var stjärnklar. Strax efter klockan åtta, samtidigt som en av Sveriges två tv-kanaler visade den svartvita sci-fi-thrillern Fantomen från Mars, började telefonerna ringa på västsvenska polisstationer och flygflottiljer. Vittnen berättade om ett stort glödande rektangulärt föremål på himlen. Hundratals oroliga hörde av sig.

Varken polisen eller flygvapnet hade några besked att ge om vad som pågick. På Kinnekulle utanför Mariestad samlades nyfikna tillsammans med polis och journalister. De enades om att vad de såg i sina kikare måste vara något slags rymdskepp. I en intervju med Expressen följande dag beskriver en av polisinspektörerna hur han sett ett ”cylinderformat föremål med fönster”.

Efter några dagar kom förklaringen. Fenomenet var inget mer dramatiskt än planeten Jupiter, vars månar i kikare skulle kunna misstas för fönstergluggar.

Bakom avslöjandet stod ett gäng tonårspojkar från Mariestad, ledda av en 16-årig glasögonprydd yngling vid namn Clas Svahn. Gruppen kallade sig UFO-Mariestad och hade bildats några månader tidigare. Medan deras skolkamrater hånglade och drack mellanöl ägnade sig Svahn och hans vänner åt att plöja populärvetenskapliga böcker om ufon, göra fältundersökningar och ha möten i en källar­lokal under Kvarnskolans slöjdsal (inga tjejer dök någonsin upp). Händelserna på Kinnekulle blev deras första stora fall.

34 år senare sitter jag i Clas Svahns Toyota Avensis på E4:an i riktning mot Norrköping. Idag är han gift och pappa till två tonårspojkar som är mer intresserade av innebandy och golf än flygande tefat. Vid sidan av sitt reporterjobb på Dagens Nyheter hinner han med att skriva böcker om det okända, vara redaktör för tidningen Ufo-Aktuellt och hålla i ordförandeklubban i riksorganisationen UFO-Sverige, landets enda vetenskaps­inriktade ufoorganisation. Det är inte utan nostalgi han minns sina tonår.

– Det var så mycket enklare på den tiden. Ytterst få vittnen påstod att de blivit bortförda av rymdvarelser eller teleporterades till rymdskepp i skogen. I Skaraborg fanns inga självutnämnda tefatsprofeter eller kontaktpersoner till okända makter. Det var bara vanligt folk som hade upplevt ovanliga saker, säger Svahn.

Under 1980- och 1990-talen kom många av uforapporterna att ändra karaktär. Populära sci-fi-filmer som Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) och E.T. (1982) samt framväxten av alternativ andlighet inspirerade folk att vända blickarna inåt snarare än uppåt. Internationellt, främst i USA, attraherade uforeligioner och extrema sekter anhängare.

En tragisk kulmen av ufohysterin nåddes den 26 mars 1997 då 39 medlemmar ur sekten Heavens gate hittades döda på en ranch utanför San Diego, prydligt uppradade i våningssängar iklädda identiska svarta träningsoveraller och Nike Cortez. De hade begått kollektivt självmord med hjälp av sömnmedel och vodka för att låta sina själar föras bort i ett rymdskepp som ledaren Marshall Apple­white påstod gömde sig i svansen på Hale-Bopp-kometen.

Sedan försvann de flygande tefaten från mediernas radar. Tittarsiffrorna för den under 1990-talet omåttligt populära sci-fi-serien Arkiv X dalade. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 föredrog tv-publiken den sammanbitne och målinriktade Jack Bauer framför drömmaren agent Mulder. Bauer hade inte tid att söka efter sanningen därute. Han hade 24 timmar på sig att rädda världen undan terrorister, med alla medel tillåtna.

Men den senaste tiden har ufospekulationerna tagit fart på nytt. I oktober 2008 släppte det brittiska försvars­departementet ett antal tidigare hemligstämplade uforapporter där det bland annat avslöjades att amerikanskt stridsflyg 1956 bara varit se­kunder från att avlossa 24 missiler mot ett enormt okänt föremål som syntes på radarbilder.

Bara dagar innan filmen X Files: I want to believe hade premiär i somras berättade Edgar Mitchell, astronaut på Apollo 14, för amerikanska medier att anonyma källor på Pentagon för honom bekräftat att utomjordingar hade besökt jorden och att ett ufo verkligen kraschat i New Mexico 1947 i vad som blivit känt över världen som Roswell-incidenten.

För Clas Svahn var det inga nyheter. Bland ufologer är Mitchells historia känd sedan länge och han har själv intervjuat astronauten.

I Sverige har den Raëliska rörelsen, med 80000 påstådda medlemmar runt om i världen, etablerat sig. Sektens grundare, den franske före detta rallyföraren och motorjournalisten Raël (Claude Vorilhon), vill upplösa myten om Gud, ägna sig åt fri kärlek och är övertygad om att livet på jorden skapades av utomjordingar.

Till och med i det sömniga radhusområde där jag själv växte upp händer det märkliga saker. Tidigare i höstas toppade Västerbottens-Kuriren sin webbplats med nyheten om att ett ”mystiskt ljusfenomen” siktats ovanför Mariehem i Umeå.

– Jag ringde några samtal och det visade sig att Svea kompani hade avfyrat lysraketer i närheten, säger Svahn när vi rullar in i Norr­köping.

I tre anonyma källarlokaler i området Ljura har UFO-Sverige sitt eget Arkiv X. Med sina över 20000 arkiverade händelser är Arkivet för ufoforskning det i särklass största i världen. Det är här, och i föreningen UFO-Sveriges databas, som historierna om mötena med det okända lagras. I genomsnitt får organisationen in en observation om dagen från någon som sett underliga ljus på himlen, cigarrformade föremål sväva i luften eller bevittnat sin fru sakta levitera genom sovrummet i riktning mot en grupp upplysta rymdvarelser (det sistnämnda har dock rapporterats vid endast ett tillfälle).

I arkivskåpen ryms vår tids folk­lore. Samt ett och annat fenomen som amatörforskarna faktiskt inte kan förklara. Arkivet drivs ideellt och har funnits sedan 1973. Men det är först på senare tid som sociologer och antropologer på allvar fått upp ögonen för ufomyten.

”Uforapporter är kulturella produkter, därför kan man säga att de är människans fantasi, hopp, drömmar, fruktan och önskningar som utgör den verkliga kärnan i studier av ufofenomen”, skriver religionshistorikern Mikael Rothstein på Köpenhamns universitet i sin bok Ufo, myten om rymdvarelser och flygande tefat (Nya Doxa, 2001).

Den amerikanska Harvardforskaren Susan A Clancy har studerat fenomenet ufokidnappningar ur ett psykologiskt perspektiv. Hennes slutsatser är att människors drivkrafter att finna mening i tillvaron är så starka att många formar erfarenheter, och till och med minnesbilder, för att passa den världsbild de önskar vore sann.

Peter Leeson och Claudia Williamson har kollat statistik över observationer av Bigfoot (ett monster av snömannentyp) och ufon. Enligt de båda ekonomiforskarna finns ett samband mellan dessa rapporter och regioner där turism utgör en viktig näring. För boende på dessa platser finns helt enkelt ett ekonomiskt incitament att rapportera märkliga händelser. New Mexicos nyöppnade ufomuseum och forskningscenter förväntas exempelvis locka 150000 besökare per år som är nyfikna på den berömda tefatskraschen i Roswell 1947, en händelse som av många betraktas som startpunkten för den moderna ufomyten.

– Det finns en vilja hos politiker och turistansvariga att hålla skrönor vid liv. Okända fenomen lockar turister i högre utsträckning än kända, säger Svahn och fortsätter:

– Ufogåtan är väldigt tvärvetenskaplig. Den handlar om allt från ren fysik till psykologi, historia och medie- och kommunikationsvetenskap. Jag tror att den kan lära oss mycket som vi inte vet om världen men också en hel del om människan, säger Svahn.

I pärmar och gnisslande arkivskåp trängs uforapporter i form av nedskrivna vittnesmål, skisser, teckningar och knappt tydbara fotografier. Bland dem gömmer sig några av de mest häpnadsväckande berättelserna i svensk nutidshistoria.

Svahn ägnade själv exempelvis åtta år åt att samla material till och skriva Gösta ”Pollenkungen” Carlssons biografi. Receptet till den pollenmedicin som gjorde honom till miljonär, och gav honom möjligheten att göra Rögle till Sveriges första professionella hockeylag, påstod han sig fått från några utomjordingar som landat i en glänta utanför Ängelholm. De hundratals timmarna bandade intervjuer resulterade i boken Mötet i gläntan (1995), som blev en storsäljare. Åtminstone i Ängelholm. Att Carlsson någonsin träffade några aliens tror inte Svahn. Men han avfärdar inte Pollenkungen som någon medveten lögnare. Han hade bara en osedvanligt livlig fantasi.

– Han trodde själv att händelserna verkligen ägt rum, säger Svahn.

En annan, mer tragisk, historia är det så kallade Domstensfallet. Under några år på 1980-talet ägnade sig Svahn och hans kollega Anders Liljegren åt att minutiöst utforska den händelse som ägde rum i ett skogsparti vid Riksväg 22 mellan Höganäs och Helsingborg i december 1958. Det var där Stig Rydberg och Hans Gustafsson påstod att de hamnat i slagsmål med aggressiva varelser från en annan planet, en berättelse som fick enorm uppmärksamhet och gjorde de båda skånska arbetargrabbarna till kändisar.

Sputnik låg i omloppsbana runt jorden, rymdkapplöpningen var i full gång och i svenska dagstidningar gjordes reklam för böcker av George Adamski, självutnämnd kontaktperson för rymdmänniskor. Ufon och så kallad ”kosmisk filosofi” var högsta mode. Rydberg och Gustafsson fick göra otaliga intervjuer. ”Geléartade, armlösa, blyertsgrå käglor kilade omkring som lysande streck”, löd exempelvis en rubrik i Svenska Dagbladet från den 17 januari 1959.

Försvarsstaben skickade agenter till Helsingborg för att förhöra de unga männen. De fick mingla med societeten. De bjöds in att hålla föredrag. Berättelsen utvecklade sig från slagsmål med slemmiga rymdamöbor till en episk tefatsresa med vackra och godhjärtade rymdmänniskor. Vid det laget var det bara de mest fanatiskt tefatstroende som fort­farande gav stöd åt deras berättelse.

Dåtidens ufologer var tveksamma. Folk i Rydbergs och Gustafssons omgivning skrattade åt dem. Bilderna på flygande tefat som Rydberg tagit i sin trädgård i ett desperat försök att styrka sin berättelse dömdes ut som förfalskningar. Sommaren 1960 bryter de båda vännerna kontakten med varandra efter ett bråk efter en av deras sedvanliga festnätter ombord på Danmarksfärjan. För sin bror avslöjade Gustafsson senare under sommaren att hela den fantastiska tefatshistorien varit en bluff.

Några månader senare, i november 1960, ramlade den 26-årige Gustafsson berusad av färjan Lucullus ner i Öresunds kalla vatten och drunknade. Rydberg fortsatte att vidhålla att händelserna i Domsten verkligen inträffat. Han dog 1984, efter ett liv kantat av skilsmässor, alkoholism och psykisk sjukdom.

–Idag kan man se att deras berättelse var starkt influerad av dåtidens tefatslitteratur och den tecknade serien om rymdhjälten Tom Trick. Vi hittade serierutor som i detalj överensstämde med pojkarnas berättelse. Det tragiska var att lögnen fick sådana enorma proportioner, vilket berodde på välvilliga reportrar och troende ufoforskare, säger Clas Svahn.

Han tycker att det även går att dra nutida paralleller om farorna att blanda samman tro och vetenskap.

– Se bara på kreationismen, konspirationsteorierna runt terror­attackerna på Manhattan eller myten om en sionistisk världsregering som efter 100 år fortsätter att spridas. Idag breder lögner av den typen ut sig tack vare internet. Det har aldrig varit viktigare att lära våra barn att tänka kritiskt, säger Svahn.

Denna upplysningsanda har gjort honom impopulär hos somliga av landets ufoentusiaster. Det har vid några tillfällen faktiskt gått så långt att han blivit hotad till livet. En av hans äldsta vänner har slutat prata med honom.

Som tonåring kom Svahn i kontakt med Henry Svensson, en fri företagare från Mariestad som beskrev sig själv som ”resande i ufologi”. Den unge Svahn brukade assistera honom vid föreläsningar som på den tiden ofta lockade hundratals besökare. Av Svensson lärde sig Svahn grundprinciperna i undersökande arbete: Besök platsen, låt vittnena själva berätta om vad de upplevt och ta med bandspelare. Men deras åsikter om vad som hände den där stjärnklara augustikvällen 1974 går isär. Enligt Svenssons undersökningar var det inte Jupiter man såg ovanför Skaraborg utan ett kolossalt rymdskepp. Ur detta flög ett antal mindre farkoster varav en, bemannad av rymdkvinnor, försökte landa i centrala Lidköping. Händelserna har enligt Svensson tystats ner av utländsk säkerhetstjänst. 87-åringen låter uppriktigt sorgsen när jag talar med honom i telefon. Han känner sig över­given av sina tidigare vänner bland ufologerna.

– Jag har tvingats arbeta ensam för sanning och rätt i ufofrågan under 34 år. Jag kan bara konstatera att den mest omskakande händelsen i Sverige helt enkelt har sopats under mattan.