Att beskriva Elfriede Jelineks pjäs Ulrike Maria Stuart går inte. Författaren har förbjudit teatrarna att lämna ut texten. Och kanske skulle en läsning ändå bara förbrylla – sex timmar uppdelat i 25 långa repliker, närmast ordkaskader. Jelineks uppmaning är: Gör vad ni vill med mitt material!

– Jelinek menar att föreställningen är pjäsen. Hon bejakar därmed teatern men ger oss en frihet som är förfärlig, konstaterar Magnus Lindman, dramaturg och översättare.

– Vi för ett krig mot Jelinek därinne, säger regissören Mellika Melani och nickar mot Teater Tribunalens scenrum som scenografen Bengt Gomér har klätt i vitt kakel likt en badinrättning.

Och nog plaskar skådespelarna i texten, som ändå är nedstruken till en tredjedel. Samma textmängd, men annorlunda, återstod vid den uppmärksammade urpremiären på Thaliateater i Hamburg 2006 då Ulrike Meinhofs dotter journalisten Bettina Röhl hotade att gå till domstol.

Österrikes Nobelprisbelönade enfant terrible har sin vana trogen drastiskt samplat högt och lågt. I Ulrike Maria Stuart finns spår av Friedrich Schillers klassiska drama om maktkampen mellan 1500-talsdrottningarna Maria Stuart och ElisabetI, men också av Röda armé-fraktionens förgrundsgestalter Ulrika Meinhof och Gudrun Ensslin.

Mixen blir till en text som diskuterar filosofi och politik och även ställer frågor om teaterns roll i samhället – något som alltid intresserat Teater Tribunalen och Teater Galeasen.

– Visst finns både Schillers drottningar och RAF-medlemmarna med här, men Jelinek försöker inte säga någon sanning om dessa kvinnor eller vänstern. Hon använder det som sägs om dem. Och det är mycket skit. Till exempel om Ulrike Meinhof var en god mor eller inte. Vem fan hade brytt sig ifall hon hade varit en man? undrar Mellika Melani.

Hon är Jelineknovis till skillnad från Magnus Lindman, som har översatt alla Jelinekpjäser som har spelats i Sverige.

– Det är en utmaning, inte minst att härleda alla referenser och citat! Men Jelinek är service-minded och svarar på mejl. Hon har medlidande och sa en gång: ”Jag tror det är värre att vara min översättare än att vara mig själv”, berättar han.

Tribunalen och Galeasen, som gör sitt andra samarbete efter Det kommunistiska manifestet, var bland de första att introducera Jelineks ”ospelbara” dramatik i Sverige. Enligt Magnus Lindman liknar de senaste pjäserna alltmer ett psykoanalytiskt skrivande. Det är som om Jelinek använt tangentbordet som pianoklaviatur, och låtit associationer och stämmor flöda fritt. Författarens egen röst ekar genom pjäsen.

– Det är en antidramaturgi, där vi får vara psykoanalytiker. Jacques Lacan talar om att det undermedvetna är byggt som ett språk, som tecken, förklarar de.

Av Schiller har Jelinek lånat versfötter som jamber och trokéer. Texten svänger. ”Men det får absolut inte bli fint eller poetiskt /…/ Ner med brallorna, ner med kjolarna!” skriver Jelinek i scenanvisningen.

Jelineks intresse för de moderna mytologierna gör henne knappast högtravande. Tvärtom sveper hennes satiriska, feministiska radar fram över veckopresskvaller eller känsliga ämnen som arvet efter kommunism och nazism.

– Vi sorterar inte i Jelinek utan gör ett slags maskin av texten på liknande sätt som hon. Det är enda sättet att möta denna tuffa, starka författare. Vi gestaltar inte roller utan vispar upp hennes material. Det blir mycket fysiskt, säger Mellika Melani.

Arbetet har skett i en öppen process där alla på och bakom scenen varit med i diskussionerna. Ensemblen har också fört in andra texter, bland annat av den tyske filosofen Herbert Marcuse vars kritik av konsumtionssamhället fångade både studentrevoltörerna 1968 och Ulrike Meinhof.

Gruppen har även gjort aktioner på stan. Mest spektakulär var en demonstration utanför Rosenbad under Gazakriget, då Dror Feiler på saxofon anförde budskapet Bojkotta Israel. Polis tillkallades men det hela slutade lyckligt.

– Vi hörde vakterna säga till polisen: Se det som en glädjeyttring med musikaliska inslag, berättar Magnus Lindman och Mellika Melani med ett skratt.

– Fast likt Jelinek, som har ett förflutet i kommunistpartiet, frågar vi: What’s left of the left? Aktionismen då och nu diskuteras inom den nya vänstern. Det går inte att nå en politisk sanning, men som konstnär kan man ta sig an debatten på ett annat sätt, använda andra modeller för att analysera världen.

Schiller skrev en essä kallad Teatern som moralisk anstalt.

– Den tanken tar vi med oss. Men teatern måste inte vara god, underhållande eller nyttig. Vi vill ta risker och använda oss av det grundläggande: att på teatern samlas människor i samma rum.