Repetitioner av Oskuld och Arsenik, fr vä: Jesper Feldt, Rikard Lekander, Ida Wallfelt och David Rangborg.
Unga tur startade 2003 för att unga teaterutövare skulle göra egna föreställningar i stället för att vänta på att bli upptäckta. Det är nu tredje sommaren i rad som gruppen, som till stor del består av elever från landets teaterhögskolor, spelar på frigruppen Turteaterns scen. 2005 satte de upp Peter Weiss Marat som SvD:s kritiker Lars Ring lovordade. Och om förra årets Näktergalen i Wittenberg av Strindberg skrev han: ”Det som börjat som amatörteater har nu blivit en konstnärligt avancerad gruppteater.”
–Unga tur har kommit att handla om ett behov att utforska teater vi är intresserade av, gärna med en kärleksfull respektlöshet mot de klassiker vi tar oss an, säger Nils Poletti, initiativtagare och konstnärlig ledare.
Det var han som slängde ur sig idén till det som nu med sina sex veckor har blivit Sveriges längsta scenkonstfestival.
–Det bara expanderade, det var inte meningen. Men det var bra, för det talar i vår anda – hybrisens. Vi tar oss alltid vatten över huvudet. Våra fyra föreställningar är alla lite kamikazeprojekt.
Nils Poletti regisserade både Marat och Näktergalen. I år har han kastat sig ut på okända vatten med Richard Wagners opera Parsifal som inleder festivalen i dag.
Infallet att göra opera fick han när han pratade med musikern Janne Tavares, som sa att Parsifal var som Star wars.
Först efter ett tag förstod de hur obehaglig texten är.
–Librettot är ju en starkt islamofobisk, rasistisk hyllning till den kristna, vita manligheten. Det har vi dragit till sin spets. Det är en väldigt rasistisk pjäs där vi leker med stereotyper.
Nils Poletti tror inte det är risk att publiken missförstår.
–Det är så tydliga karikatyrer att det är svårt att missa.
Hedda Gabler är en annan av festivalens klassiker. Regissören Anna von Bredow instämmer i vad Nils Poletti just sa om kärleksfull respektlöshet:
–Jag vet inte vad Henrik Ibsen skulle tycka, men vi gör ett slags queer läsning med blodtörstvinkel. Det blir mycket sex, maktspel och musik och dans och en viss romantisering kring självmord.
Erik Holmström har i stället valt Carl Jonas Love Almqvists svårfångade gestalt Tintomara. Hans uppsättning av Oskuld och arsenik – en ”respektlösfull” bearbetning av boken Drottningens juvelsmycke – är öppet redovisande.
–Det är som att se en ensemble repetera ett verk. Den är enormt teatral och så långt ifrån sanning och äkthet det bara går.
Fredrik Lundqvist är den enda som har fallit för en samtida dramatiker. Valet har fått honom att drabbas av vad han kallar för ”badbollseffekten”.
–Att göra något med alla Lars Noréns verk är som att försöka greppa en enorm badboll indränkt i såpa, säger han och får de andra runt bordet att skratta.
I vNorén (roten ur Norén) har Fredrik Lundqvist ”slaktat” tre av Noréns pjäser och två av hans diktsamlingar till en förställning där ett tema är sjukt kontra friskt.
Lars Norén har lovat att komma till premiären i augusti.
–Det känns läskigt. Även om han har sagt att han gillar manuset kan jag inte låta bli att undra om man verkligen får göra så här.
Förutom Unga turs fyra egna föreställningar blir det gästspel, installationer, musik och dans. En storsatsning alltså. Men det är tveksamt om det blir en återkommande festival. Förra året fick Unga tur 280000 kronor i bidrag, i år 60000. De har räknat ut att festivalen skulle kosta 5,5 miljoner om de sextio ideellt medverkande skulle få lön.
Nils Poletti citerar Wagner i ett brev till den ungerske tonsättarkollegan Franz Liszt: ”Pengar har jag inga, men väl en lust att utöva lite konstnärlig terrorism.”
–Så är det: Vi har inga pengar, men massor av lust.
