Fans är alltid de sämsta kritikerna. Fans kan alla detaljerna men ser inte perspektiven. Det är därför jag har problem med den här konserten. Det är därför jag till att börja med fokuserar på fåniga saker, som hur bandet inte klarar av att få till riktigt samma betoningar som det superband Simon hade på 70-talet, med musiker som Steve Gadd och Richard Tee. Funderingar som inte borde få lämna kommentarsfälten på någon fansajt.

Lyckligtvis får jag hjälp. Det är Hugh Masekela, en sydafrikansk musikikon nästan i klass med Miriam Makeba, som tar mig ur det. 73-åringen ropar att vi ska skaka rumpa för Nelson Mandela. Sedan viskar han, skriker, deklamerar och låter som ett tåg i Stimela, i något som kommer att visa sig vara konsertens näst finaste ögonblick.

Nu är Paul Simon en annan sorts artist, inte inriktad på explosiva utspel på scen utan på supersnygga arrangemang, förfinade melodier och på samma gång cyniska och melankoliska texter. Men energin som verkar ha fyllt bandet efter Masekelas inhopp är välgörande för hela konserten. När Gracelandsetet fortsätter med Gumboots är svänget och närvaron en helt annan.

Och det är kring Graceland allt kretsar. Det här är Gracelandturnén, Gracelandlåtarna kommer i mitten och originalbandet kommer efter ett tag upp på scen, precis som kören Ladysmith Black Mamabazo.

Och ju närmare Gracelandmaterialet bandet – eller snarare banden – håller sig, desto bättre låter det. The obvious child från The rhythm of the saints, ligger till exempel nära stilmässigt och är ett lysande undantag i den annars halvsega första tredjedelen.

Originalmedlemmarna medför också andra saker som är ovanliga på den här nivån och med en till synes perfektionistisk stjärna som Paul Simon. Till exempel går Diamonds on the soles of her shoes förlorad medan basen och trummorna förgäves söker efter varandra.

Men originalmedlemmarna gör också att det uppstår en dynamik och en spänning i musiken, en känsla av att det verkligen är på allvar. Och det alldeles speciella townshipsväng de efter ett tag får igång vore inte alldeles enkelt för ett aldrig så skickligt kompband från New York att återskapa.

Kring Graceland kretsar material från resten av Simons karriär som planeter. Från The sound of silence till Dazzling blue från hans senaste skiva. Det sista extranumret är Still crazy after all these years. Då halkar jag in i det igen. Jag retar mig på löjliga detaljer, som att han inte sjunger ”whoo” i falsett efter det näst sista ”Still crazy after...”

Men kanske är felet inte bara mitt. Det handlar också om hur nära originalmaterialet, det mycket svårspelade originalmaterialet, man hela tiden försöker ligga. Och om att det i vissa fall kanske vore bättre att bara spela på, som Gracelandbandet gör ett tag. Eller arbeta om låtarna lite mer efter dagens förutsättningar. En gång gör Paul Simon det och kompar sig själv på gitarr i The sound of silence. Det är då konsertens allra finaste ögonblick uppstår.