På 1970- och 80-talen var det ekobyar som framstod som det miljövänliga alternativet. Idag är det istället staden som blivit den hållbara modellen. Tät stad, gärna byggd à la traditionell innerstad, har blivit något av ett mantra för politiker och stadsplanerare.

–Man anser att man har hittat svaret, och det är att återgå till den täta kvartersstaden. Men herregud, man kan ju bygga på andra sätt också, säger Karin Bradley som efterlyser fler och mer visionära sätt att tänka kring framtidens stad.

Karin Bradley disputerade nyligen på en avhandling om hållbar stadsutveckling. Nu ses vi i Hjorthagen i Stockholm, där Karin Bradley bor.

Från en blåsig utsiktspunkt tittar vi ner på bygget av ett av Stockholms nya områden, Norra Djurgårdsstaden. Inspirationen kommer från – just det – den traditionella innerstaden.

De senaste årtiondena har traditionell kvartersbebyggelse manglats ut på många orter i Sverige. Urbanitet har blivit ett ideal – och livet i en tät stadsmiljö framställs som det goda och hållbara livet.

Karin Bradley konstaterar att det finns många fördelar med täta stadsmiljöer; i en tät bebyggelse skapas underlag för effektiv infrastruktur, och människor kan promenera till butiker och arbetsplatser. Samtidigt är hon kritisk till den konsensus som finns kring den täta staden som enda vägen till hållbar stadsutveckling.

–Det finns en tendens i Sverige att det bara är en diskurs åt gången, säger hon och tillägger att hon också tycker att den täta kvartersstaden idealiseras.

–När man pratar om den täta staden vill man väldigt gärna färga den med hållbarhetstermer. Jag tycker att det vore ärligare om man pratade mer i ekonomiska termer, säger hon och tillägger att tät stadsbebyggelse kan drivas fram av exploatörer och byggherrar som vill ha största möjliga avkastning.

Dessutom menar hon att det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som är allt annat än hållbar.

–Det som lyfts fram mycket är livet i innerstaden, säger hon och talar om en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé.

–Många miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är ju också väldigt tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv. Men folk kanske sitter mer ute på bänkar och pratar istället för att handla, säger hon och tillägger att det bara är innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd.

Samtidigt påpekar hon att livet i den täta innerstaden kan innebära mer miljöbelastande resor än livet i den glesare förorten. Tillvaron i innerstaden bygger på att man kan resa därifrån, exempelvis till ett lantställe.

–En barnfamilj är knappast kvar inne i Vasastan hela sommaren, säger hon och tillägger att den som har tillgång till grönytor och badplats kanske känner ett mindre behov av att resa bort.

–Men i stadsbyggnadsdiskussionen pratar man inte om var människor tillbringar sin fritid och hur de reser bort, säger Karin Bradley som önskar sig en bredare diskussion om hållbar planering.

Samtidigt vet hon att det kan vara svårt att kritisera den konsensus som råder kring det täta stadsbyggandet.

–Är man kritisk får man lätt höra: ”jaha, då är du för miljonprogram, segregation och bilberoende”.

Själv gör hon inte anspråk på att sitta inne med lösningen för framtidens stad. Men i samarbete med arkitektkontoret Spridd, som nyligen fått medel från konststödsprogrammet Iaspis och Bildkonstnärsnämnden, ska hon utveckla stadsformer som kan utmana den täta kvartersstaden.

–Tanken är att visualisera konkreta alternativ, att skapa idéprojekt som kan fungera som inspiration.