Det måste vara vanan av det eviga tårtätandet till fest, sorg och framför allt på arbetsplatser till vardags som medför att kulturpersonligheter artigt ställde sig på led för att skära i ett jättebakverk i gestalt av en groteskt stiliserad svart dam – var någonstans? Jo, i skrevet.

Den inlärda svenska tårtritualen kan vara förklaringen till att de kaksugna deltagarna inte flydde fältet. Det borde de ha gjort - åtminstone från och med den stund tårtan började skrika. Särskilt kulturministern borde vid det här laget förstå att man får se upp med performancekonst.

Att sätta dit en potentat, att kunna beslå en makthavare med något politiskt inkorrekt, ingår ju implicit i projektbeskrivningen för ett arrangemang om yttrandefrihet av en facklig organisation för konstnärer. Har ministern ingen mediesmart rådgivare?

Samspelet med sociala medier gör att ett practical joke, en event-marketinggrej eller en allvarligt syftande konstnärlig strategi – stryk det ni anser opassande – är ute på Twitter, Facebook och därmed hela nätet fortare än eventuella ansvariga kommunikatörer hinner utöva skadebegränsning.

Makode Linde, hittills mest känd från Stockholms klubbscen, är en av många konstnärer som utgår från inarbetade klichéer och pinsamma schablonbilder för att skapa kulturellt obehag och blixtbelysa fördomar. En metod som blivit något av en konstnärlig schablon i sig själv.

När Linde häromåret släppte ut levande kycklingar han målat med neonfärg på klubben F12:s dansgolv blev han dömd för djurplågeri, men inte intervjuad av Al-jazeera. Nu är han där.

Häromdagen delade Sveriges kommunikationsbyråer ut Guldägget och Kycklingstipendiet till Sveriges bästa reklamare. Jag tar mig friheten att nominera Makode Linde till det senare.