Det börjar innan det egentligen har börjat, med sol som strilar ner genom skog på ett rysligt vackert vis. Ikväll sänds första avsnittet av Jonas Gardells och SVT:s söndagsskola, Åh herregud!, och det är genomgående snyggt förpackat. Som ett gammalt bleknat familjealbum från 70-talet mixat med katolsk kitsch och Cosmonova.
90-talsregeln om att tala djuplodande om det lättsinniga och tramsa loss kring allvaret har mynnat ut i en ny tumregel. Idag kan, och bör, alla ämnen bearbetas så att de passar alla. Man kan kalla det målgruppsmaximering. Det är det som får människor med frysen full av Gorbyspiroger att dregla över matprogram.
Jag misstänker att förberedelsesnacket inför Åh, herregud! handlat en del om att man ska kunna se programmet även om man inte tror på Gud. Det kan man. Faktum är att man inte ens behöver vara sådär helsåld på Jonas Gardell – han hålls i rätt strama tyglar. Ofta är han på väg mot sin scenpersona, den där lätt pompösa som håller låda och ställer till med drama, men han varvas ner till en alldeles lagom nivå. Bäst är han faktiskt när han vimsar omkring och småpratar med sin filmare, när känslan är ”det här klipper vi väl bort sedan”.
Han kallar sig teolog med Tourettes, men så värst hädiskt är det inte. En mängd intressanta röster kommer till tals kring löst sammanhållna teman, med både oväntade avstickare och väntade vittnesmål (det är väl klart att Stanley Sjöberg kan berätta om ett gudomligt ingripande). Tv-soffa-djärvt, precis som vi vill ha det i landet som flödar av mellanmjölk och brunsås.
I första avsnittet reser man till Israel, krypkör förbi Jonas Gardells barndomshem, träffar olika präster och pastorer, ger sig ut på den obligatoriska enkätrundan kring tv-huset på Gärdet i Stockholm, planterar en bigott sketchtant som har den där fladdermunnen Gardell alltid gör, visar (otroligt gulliga) super 8-filmer från komikerns uppväxt och Irma Schultz sjunger en låt.
Visst låter det trångt för ett 30 minuter långt program? Det är det. För några veckor sedan skrev jag om hur väl P3 Text fungerar, bland annat för att de vågat rensa bland sina egna goda idéer. Redaktionen för Åh, herregud! har gjort tvärtom. Allt ska med! Det är lite synd, för till exempel ett stenhårt drabbande inslag där Lotta Gray rakt in i kameran berättar hur ett cancerbesked påverkar ens relation till Gud, kommer bort bland allt annat.
Åh, herregud! är P1:s Teologiska rummet, bildsatt och uppskruvat till version 4.0 – hämningslöst. Men fyrhjulsdriften hade inte varit nödvändig. De har ju Jonas Gardell.
