Tillsammans i ensamhetens mörker. Sju människor, en centralt placerad glödlampa som endast ger ifrån sig ett svagt sken. Någon får en instruktion att gå ut genom dörren, vidare genom en trång korridor till ett öppet vitt rum. Vi andra väntar på vår signal. Följer rösten till rummet där några kroppar redan ligger på golvet. Den väna, men utomkroppsliga rösten i mina lurar ber mig välja en plats och lägga mig ned. Svart. Tiden flyr, jag blir varse endast min andning och kroppens tyngd.
– Vad roligt att du ändå upplevde en slags tillit. Vi visade Observatory på experimentscenen Weld redan 2008, men verket har utvecklats sedan dess och gör det fortfarande. Det finns något intuitivt som snarast utvecklas organiskt i det vi gör, säger koreografen Martina Seitl.
De genreöverskridande konstnärerna Christer Lundahl och Martina Seitl undersöker just nu omedveten varseblivning och identitet på Moderna dansteatern i Stockholm. Nästa vecka dyker de upp på Magasin 3 med ännu ett kolsvart verk – The infinitive conversation.
Samtliga alster är signerade den numera både etablerade och hyllade konstnärsduon (de fick det prestigefulla Birgit Cullberg-stipendiet i fjol) Lundahl & Seitl, som existerar i en slags smältdegel där dans kraschar in i konstens värld och vice versa.
Regelrätt etikettering är sällan intressant, men om diskussionen istället handlar om bastioner som museers sätt att visa och få människor intresserade av sin samling, eller möjligheten för institutioner att känslomässigt beröra en publik så blir Lundahl & Seitls kulturella kapital till reell hårdvaluta. I fjol fick Nationalmuseums besökare chansen att se verk och salar i ett nytt ljus.
Med hjälp av bland annat avancerade 3-dimensionella ljudupptagningar lotsades besökarna runt i museet och därmed skapades även en skulptural dimension av det inre rummet. En perceptionsförskjutning från hängningen av de faktiska verken till möbleringen av de egna sinnena.
Med tanke på den förhöjda känsligheten av mitt eget luktsinne, när synen betvingats av mörker och hörseln styrts in i hörlurarnas meditativa ljudlandskap, borde jag ha anat närheten till en okänd man. Men trots flera indikationer på att en person inträtt i min sfär var instinkten att rygga tillbaka vid den första försiktiga beröringen av min hand. En hand som sedan kom att bli min ledsagare i det ljuslösa rummet. Ett övertramp in i den intima sfären. Vems hand och vem leder vem?
I konstens värld är performance sedan länge en accepterad konstform, men där objektslösa utställningar är sällan förekommande. Konstnären Tino Sehgal hör till undantagen. Hans verk rör sig i den immateriella världen och undersöker dess värden. Det handlar om att upplevelser blir till minnen, men också om konstvärldens förhållningssätt till ekonomi och kontrakt.
–Visst det finns likheter, men vi är mer intresserade av kropp, identitet och varseblivning. Och våra skapelser är snarast definitionen på icke ekonomiskt drivna verk, säger Christer Lundahl.
Sejouren med oss sju i det mörka rummet övervakas med kameror, men Lundahl & Seitl har inte för avsikt att dokumentera sina verk för att sedan visa upp dem i annan form. Istället brinner de för mötet i nuet. Lundahl berättar om sin bakgrund som konstnär, där han kände en frustration över att sitta i en ateljé och arbeta med ett verk som långt senare skulle visas på en utställning.
–Min upplevelse av verket kunde jag aldrig ge till betraktaren, säger han.
Martina Seitl fyller i:
–Vi har hittills skapat åtta verk som baseras på rörelse, tid och beröring. Vi är intresserade av processen bakom och nu kanske 20 procent är klart när vi visar det första gången.
Vid det här laget har jag vant mig vid främlingens varma hand och låter lurarnas prat bli till mitt eget. Konst, dans och en utanför-sig-själv-upplevelse. Allt i ett.
