Fyra skära män står på rad och håller sina slaka snoppar över en spjälsäng. De har svarta mustascher och tomteluvor. I sängen sitter ett blöjbarn. Framför dem lägger konstnären Tala Madani huvudet på sned och skrattar.

–Jag älskar bebisens ansiktsuttryck! Hur han liksom genomskådar gubbarna, är helt blasé och bara ”jag ger upp”. Titta noga.

Jag tittar noga och hör, för första gången någonsin i en intervju med en konstnär, mitt eget skratt, helt ohejdat. I både sin konst och sättet att tala rör sig Tala Madani ryckigt mellan abstraktioner och det rått roliga. Det ekar i den stora ateljén.

"The Santas".


När vi ses i Los Angeles i slutet av november är målningen ”The santas” nästan klar. Tala Madani planerar att ta med den i sin största soloshow hittills, ”Rip image” på andra sidan atlanten, med premiär på Moderna Malmö ett par månader senare.

Utställningen ska komma att hyllas i tidningarna för sitt helt egna språk som talar om ett exakt nu. Den ska komma att sammanfalla med Tala Madanis stora internationella genombrott och ägnas flera sidor i det världsledande konstmagasinet Frieze. Den ska också komma att polisanmälas.

När utställningen går vidare till Stockholm har tavlan som nu hänger halvfärdig framför oss startat en händelsekedja som involverar en riksdagspolitiker, åklagare och medier.

Men än ligger färgtuberna i en rörig hög. Rosa, lila, ljusblått. Och gult.

–Just nu funderar jag över urin, säger Tala Madani.

–Vad händer om jag låter männen kissa?

Tala Madani.


Tala Madani är född i Teheran och flyttade till USA ”som åttaåring ungefär”. Hon gör hela tiden sin biografi lite osäker – i intervjuer skiftar den här åldersuppgiften mellan åtta och fjorton år.

Familjen flyttade till USA för att mamman skulle studera ”något med datorer”. Upplevelsen var omtumlande, säger Tala Madani.

–Jag hade bara sett USA på film – de stora skyskraporna. Nu kom jag till en by i Oregon. Det blev en existentiell kris. Hela min världsuppfattning ändrades. Jag hade aldrig sett så mycket tom yta. Det var förvirrande och tog tid att lära sig navigera.


Hon blickar ut över ett hundratal kvadratmeter. Sätter sig i en fåtölj. Att röra sig i det rymliga och pastelliga rummet är som att ha klivit in i en av hennes målningar. Galler skär genom lokalen, som tidigare tillhörde en detektivbyrå, och stadens mytomspunna sol skiner lite för starkt över väggskisserna av blod, inälvor och naket hull.

Tala Madani har alltid varit intresserad av politik och började studera statsvetenskap i tjugoårsåldern. Tack vare ett stipendium gick hon över till konst vid Yale.

–Jag upptäckte att konst var det absolut bästa forumet för mina idéer. Det var ett nytt språk, och för att behärska det ville jag känna till allt i hela konsthistorien. Jag måste kunna förhålla mig till vad som är gjort och var vissa gränser går. Det är bara då jag kan vidga dem, säger hon.


Utmed väggarna hänger män. Män som kryper på alla fyra, fotmasserar varandra eller kräks. De har för små tröjor. Magarna sticker ut, och de undersöker girigt sina kroppar.

–Kvinnor är redan utforskade av manliga konstnärer. Att skildra kvinnor är också mer politiskt belastat och skulle innebära ett annat narrativ. Tyvärr. På ett sätt är män mer neutrala, säger Tala Madani.

Men hennes målningar av män väcker också starka känslor, och många recensenter läser in en ifrågasatt manlighet. Gubbarna fångas i sina mest intima aktiviteter, ur sårbara vinklar vi inte sett förr.

Visserligen är vår kultur van vid nakna och fåniga män – ballongdansande eller barbröstat rörande i någon tv-gryta – men då agerar de vanligtvis på sina egna villkor. De är inte marionetter i en kvinnas händer.

–Jag får meddelanden på Facebook av okända personer som är övertygade om att jag är en medelålders, homosexuell man. Jag ritar ju stora, håriga män – ”bear-typen”. Det är en spännande reaktion, att man inte kan koppla samman de uttrycken med en kvinna. Men meddelandena gör mig glad. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara förutsägbar.

–Jag pendlar mycket. De är skamlösa som barn och man får bära skammen åt dem. Jag har anklagats för att vara aggressiv, för att sexualisera. Mina gubbar har liksom ingen frontallob, vilket gör att jag kan utforska vad som händer utanför den vuxna självmedvetenheten. Där är gränsen till sex inte så tydlig, säger Tala Madani.


Hon öppnar dörren till ett rum med ännu fler män som putar med sina rumpor, knyter snaror och experimenterar med tårtljus. Det finns något fetischistiskt över lekarna och när de vänder sig mot ett gult regn associerar jag till kvinnan som kissar offentligt i musikvideon till The Knifes låt ”Full of fire”, gjord av den queera porrfilmsregissören Marit Östberg.

–Jag är intresserad av den mållösa sexualiteten, som inte går ut på att skaffa barn. Ju längre bort från barnalstrandet du kommer desto mer tabu är det. Mina gubbar har en sexualitet på gränsen: den är fel, sned, sadistisk, undergiven eller helt oartikulerad. De rör sig utanför den sociala kontrollen och då kan uttrycken dras till sin spets. Männen är utsatta men också extremt mäktiga, säger Tala Madani och fångar en paradox i bilderna.

För även om hennes gubbar är små låter hon oss förstå att de bestämmer. I flera målningar anspelar hon på razzle dazzle-kamouflage, de grafiska, slående mönster som användes på båtar i första och andra världskriget för att förvirra fienden.

Tala Madanis män iklär sig eller målar varandra i razzle dazzle. När jag följer ateljéväggarnas tomma ritualer, akrobatiken och gubbarna i patetiska pyjamasar tvingas jag inse att det är en uppvisning i makt. Men också långt ifrån en stereotyp av patriarkatet. Även män är offer i världsordningen och ställer sig på alla fyra i poser som påminner om fotografierna från fängelset Abu Ghraib.


När jag frågar vad Tala Madani inspireras av rör sig svaren runt ideal, hur de skapas och styr våra liv. Allra först nämner hon ”The baby”, kultskräckfilmsklassikern om en vuxen man som fostras av tre kvinnor till att vara ett barn livet ut. Hon kallar det en studie av ett matriarkat i miniatyr.

–Och så dramatikern Bijan Mofid. I en av hans pjäser kommer en elefant till staden och är kritisk mot alla med makt: affärsmän, präster, konsumenter. Men invånarna börjar långsamt övertyga elefanten om att den ser bisarr ut. De får den att dra ut alla sina tänder och skära av snabeln. Det är en otäck skildring av social kontroll och hur våldsamt ett samhälle formar sina medborgare, säger hon.


Utanför ateljén står Tala Madanis bil, och vi åker genom konstnärsstadsdelen Eagle Rock mot hennes favoritdiner. Los Angeles är platt och folktomt och det beror på den amerikanska drömmen, säger hon. Man ska ha ett eget hus och en egen bil, oavsett ekonomi. Invånarna rör sig i sega motorvägsarméer.

–Det påminner om Teheran. Städerna är väldigt lika, konstigt nog. Hettan, trafiken och plastikoperationerna. Människor kanaliserar all energi på att förändra sitt yttre. Det är ett symtom på politisk uppgivenhet – när man inte kan påverka de stora sammanhangen så försöker man ta kontroll över näsan, säger hon och parkerar i ett låghuskvarter.

Det enda som sträcker sig mot himlen här är palmer och skönhetsreklam. I de rika delarna av Los Angeles har människor obegränsad tid att lägga på sitt utseende och koll på varje nagelband. Kroppskulten tar plats i Tala Madanis konst. Till Sverige kommer hon att ta med sig en serie om tarmsköljningar, kallad ”Enema” – lavemang. Det är en vanlig behandling i Los Angeles och männen i hennes verk gör det med hemmagjorda slangar.

–Det sägs att en tarmsköljning kan tömma kroppen på 30 år gammal skit, vilket innebär att du förlorar sådant som varit med dig i decennier, som har format vem du är idag. Tarmsköljning är oerhört fascinerande i vår tid, då en frisk kropp förknippas med en frisk själ. Det innebär ju att en tarmsköljning tömmer dig på skit, både konkret och existentiellt, säger Tala Madani.

Hon beställer tjockpannkakor.

Los Angeles övertydliga drömmar får ofta symboliseras av hippieområdet Venice Beach, där det säljs oljemotiv av fria fjärilar eller flickor med piercing och blödande hjärtan. Det är hötorgskonst men speglar också en verklighet.

–Konstscenen i den här staden, jämfört med New York, är faktiskt mindre självkritisk. Människor tillåter sig att vara banala, på gott och ont. Jag har bott på östkusten och är ofta hyperkritisk, men vågar också vara direkt och barnslig. Jag älskar slapstick, säger Tala Madani.

Vilket inte betyder att hon är en ljus konstnär. I ett verk vandrar en man i en spiral, börjar långsamt dra ut sina inälvor och faller ihop.

–Jag tror inte så mycket på idén om positiv utveckling, säger Tala Madani, men upprepar – det är ett återkommande tema i vårt samtal – att ord inte är det bästa forumet för hennes idéer.

–Jag är ambivalent i intervjuer och vill egentligen inte prata om mig själv eller enskilda målningar. Jag vänder mig emot den där textfixeringen som gör att vi hela tiden, för att våga titta på konst, vill ta till någon beskrivning på utställningsbladet. Eller googla fram biografin och en intervju med konstnären, säger Tala Madani.

Två timmar senare, i ateljén igen. De fyra skära männen på rad håller sina slaka snoppar över spjälsängen. I slutet av mars ska den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson se bilden i Dagens Nyheter. Inspirerad av mangafallet, där en serieexpert anklagades för barnpornografibrott, ska hon se chansen att väcka debatt om en lag som inte gör skillnad på riktiga och tecknade barn. Därför ska hon kliva in hos Södermalmspolisen och anmäla sig själv för barnporrinnehav.

Om detta vet Tala Madani ingenting när hon tar ett sista beslut om ”The santas” – ska männen kissa eller inte? Ändå resonerar hon just utifrån föreställningar om sex.

– Det intressanta är att om jag låter gubbarna kissa, så kommer många betraktare att läsa bort alla sexuella undertoner i tavlan.

Utanför fönstren är solen på väg ner. Redan i april – innan utställningen hunnit öppna på Moderna museet i Stockholm – ska åklagaren lägga ner förundersökningen mot Maria Abrahamsson. Beslutet kommer att motiveras med att bilden är framställd i ett konstnärligt syfte.

Nu tar Tala Madani ett steg tillbaka och studerar de fyra männen.

–Mitt uppe i målandet är jag intuitiv och struntar i de stora teorierna. Det handlar mest om färg, form och humor, säger hon.

Och låter bli den gula färgen.

”Mina gubbar har liksom ingen frontallob, vilket gör att jag kan utforska vad som händer utanför den vuxna självmedvetenheten.”

”Det intressanta är att om jag låter gubbarna kissa, så kommer många betraktare att läsa bort alla sexuella undertoner i tavlan”.