För oss läsande barn av 70-talet var Katarina Taikons självbiografiska böcker om zigenarflickan Katitzi ett självklart inslag. Jag kan inte säga bestämt att jag läste alla de 13 böckerna, som ­utkom mellan 1969 och 1980, men jag läste många.

Det var länge sedan, och minnena av dem handlar nu mer om känslan de lämnade efter sig än om konkreta detaljer. Undantaget är ­Katitzis utsatthet inför den våldsamma styvmodern, vilket svårligen låter sig glömmas.

Minnet av hur det var att vara barn och läsa om ett annat barns vånda gör sig påmint vid läs­ningen av Lawen Mohtadis ”Den dag jag blir fri”. Boken har, enligt förlagets presstext, ambitionen att ”fånga människan och aktivisten Katarina Taikon. Vem var hon? Vad åstadkom hon?”.

Av dessa två frågor verkar den senare ha varit betydligt lättare att svara på än den förra; aktivisten Katarina Taikon avhandlas ordentligt. Men vem människan Katarina Taikon var, under huden och längst in, förblir något av ett frågetecken.

Katarina Taikons levnad mellan födelsen 1932 och hjärtstilleståndet 1982, vilket ändade hennes verksamma liv, var både dramatisk och innehållsrik, ljusår ifrån tryggt och anonymt stug­sittande. Mohtadi beskriver föräldrarnas bakgrund och svårig­heterna i det kringresande livet, liksom moderns tidiga död. Hon skildrar syskonen, och det liv som blev allas lott när fadern ­gifte om sig med den betydligt yngre ”Siv” – det namn hon gavs i Katitziböckerna, och som Mohtadi låtit henne behålla även här.

Syskonkärlek och föräldrasvek samsas med anekdoter från det hårda lägerlivet och korta berättelser om människor runt familjen.

Men lika mycket utrymme, och ibland möjligen mer, upplåter Mohtadi åt skildringen av romernas villkor i Sverige, och åt den historiska och politiska bakgrunden till samhällets agerande mot romerna som folkgrupp.

Det är intressant och skakande läsning, som rymmer fördomar, avhumanisering och umbäranden. Lawen Mohtadi för intressant nog ett resonemang liknande Jonas Gardells i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, om hur den nationella självbilden av ett vidsynt och diskrimineringsfritt samhälle har skapat blinda fläckar, som givit orättvisor, och ibland övergrepp, fritt spelrum.

Att det fanns ett enormt fält för Katarina Taikon att börja kämpa på, råder ingen tvekan om. Hennes stora kliv ut i offentligheten togs med den uppmärksammade boken ”Zigenerska”, som utkom 1963. Mohtadis skildring av ­Taikons vuxenliv handlar till stor del om arbetet för romernas ­rättigheter, som föreläsare och talesperson, liksom genom insatser i Zigenarsamfundet och med tidskriften Zigenaren.

Stort utrymme ägnas de två ­utvisningsfall av romska familjer i slutet av 60-talet, där Katarina Taikon var en av frontkämparna. Kampen ledde i det första fallet till att familjerna, drygt 20 personer, fick stanna, medan den 1969, efter en debatt om vilka männi­skor som egentligen kunde få kallas politiska flyktingar, inte kunde förhindra utvisningen av 47 romer.

”Den dag jag blir fri” är å ena ­sidan lättillgänglig, i ordets bästa bemärkelse, och angelägen folkbildning, där romernas situation och erfarenheter får välförtjänt utrymme. Å andra sidan är den en bok där luckorna i den biografiska delen av berättelsen blir en aning för många. Lawen Mohtadis idé och ambition får full pott, men texten får alltför ofta karaktären av ett pussel, där pusslaren velat göra det bästa av en situation där alltför många bitar saknats redan på förhand.

På Bokmässan i dag kl 12: Lawen Mohtadi pratar om de bortglömda sidorna av Katarina Taikon med Rosa Taikon och Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.