Norska A-ha kommer för evigt att förknippas med supermegahiten Take on me från 1985. I början av 90-talet gick medlemmarna skilda vägar, men återförenades och släppte en ny skiva för två år sedan. Nu är det dags för uppföljaren, Lifelines. Foto: Daniel Nilsson


De tre norska före detta superstjärnorna vill bli intervjuade var och en för sig, så en stressig dag som denna blir det bara en kvart med varje.
- Vi skulle ha haft en dag tillsammans, suckar Morten Harket, jag hatar såna här intervjusituationer. Han ser misstänkt bibehållen ut (ansiktslyftning? Botox-injektion?), de utmejslade dragen som fick miljoner tjejer att skrika hysteriskt i mitten av 80-talet är helt intakta trots att Morten Harket passerat 40-årsstrecket. Det är lite nervöst att träffa sin barndoms största idol och inte blir det lättare när Morten börjar med att dra en Bergen-vits som jag inte fattar det roliga med. Jag frågar varför han tror att A-ha kunde slå igenom med en sån kraft som de gjorde, och Morten berättar om hur han, Magne Furuholmen och Pål Waaktaar-Savoy flyttade till London med en bergfast tro på sin egen förmåga.
- Det handlar om attityd, om vad du tror på. Jag visste att vi skulle slå internationellt. Det hjälper inte hur mycket talang du har om du inte tror på det. Men det fanns ingen självtillit i den norska folksjälen då, när vi berättade om våra planer blev folk indignerade. Så vi försökte inte ens slå i Norge. Vi flyttade till England för att konkurrera på toppnivå. Och vi förstod att man måste kunna engelska som en infödd, så att de inte hela tiden blev påminda om att vi inte hörde hemma där.

När A-ha mycket riktigt lyckades slå igenom uppstod snabbt en slags pre-pojkband-hysteri och kritikerna trodde inte en sekund på att de var self made.
- Vi gjorde mycket som vi fick betala väldigt dyrt för, säger Pål Waaktaar-Savoy. Det första som hände när vi slog igenom var att vi blev fråntagna all kredibilitet som musiker. Jag kommer ihåg att det följde en plansch med det första albumet, och att Lauren (Påls fru, reds anm) vecklade ut den och sa: "Oh-oh… you're gonna regret this…". Folk trodde att vi var ett hopsatt boyband. Allt som skrevs om oss handlade om att vi var ett fenomen, hur mycket vi sålde och hur mycket vi skulle kunna sälja.
- Det handlar om att man måste veta hur branschen fungerar, säger Morten Harket. Antingen så styr du själv eller så gör någon annan det. Nu har vi en helt annan situation, men vi sitter ju ändå lite fast i den boyband-imagen som vi hade då. Jag skulle egentligen skita i det om det inte hade tagit så mycket uppmärksamhet och energi.
A-ha gick åt skilda håll 1993 efter att ha släppt skivan Memorial beach som sålde i 20 miljoner exemplar. Pausen på sju år som följde beskrivs av alla som viktig för att kunna börja om på nytt.
- Vi etablerade oss som individer i det offentliga rummet, säger Magne Furuholmen, som även arbetar som bildkonstnär och skriver filmmusik. Men det tog fem-sex år att klippa strängen med
A-ha och få folk att ta mig på allvar som konstnär.

Men var det värt att bli A-ha igen då?
- Ja, det var det, för vi hade aldrig fått veta hur mycket folk tyckte om oss annars. Och tidigare har vi bara blivit förknippade med Take on me och bilden av oss som några slags pin-up-killar. Nu är vi appreciated for the stuff we do, not the pants we wear…
- Vi blir tagna på allvar på ett helt annat sätt av kritikerna nu, säger Pål-Waaktaar-Savoy, som var den som skrev det mesta av materialet på 80-talet. På nya skivan Lifelines är låtskrivandet demokratiskt delat på tre, medlemmarna har suttit i varsin studio och skickat låtidéer till varandra.
- Vi har ju olika smak, men vi försöker ta med material så att alla blir nöjda, förklarar han.

Både Kings of Convenience och Sondre Lerche (intervjuad i SvD 4/12-01) nämner er som sina största inspirationskällor.
- Ja, de är ju i den åldern att de växt upp med oss, så jag tror säkert att vi har haft en positiv effekt, säger Pål Waaktaar-Savoy. Och vi är ett exempel på både vad man bör göra och vad man inte bör göra som artist. Deras managers ringer ibland och frågar om råd. De har sagt mycket fint om oss i intervjuer.

Kan ni sakna masshysterin som omgav er på 80-talet?
- Nej, säger Magne Furuholmen, men det händer ju fortfarande att folk är väldigt entusiastiska på våra konserter, och det roliga är att barnen får vara med om det. Det var ju inte så att jag satte mig ner med dem på 90-talet och sa "nu ska vi titta på Take on me-videon". De är uppvuxna med mig som bildkonstnär. Så det är kul att se det med deras ögon.

Karoline Eriksson
08-13 53 48