När livet går sönder kan vi ta till olika uttryck. Marie Fredriksson har valt att använda engelskan. The change hette plattan som kom ut förra hösten, två år efter att hon föll ihop hemma på badrumsgolvet och läkarna kunde konstatera att orsaken var en hjärntumör. Sångtexterna förmedlade skräck och mörker. Men också en tacksamhet över att leva: ”Oh thank God I‘m alive, I‘m alive för the 2:nd time.”

– Jag fick en andra chans, precis så känns det.
När livet ger oss en ny chans gäller det att utnyttja den. Marie Fredriksson började teckna. Nej, det är fel. Tecknat har hon gjort så länge hon kan minnas, hemma, för sin egen skull och utan krav på prestation. Det som hände var något annat. Hon beskriver det med lysande ögon, som en förälskelse: En dag var hon så trött på sina gamla färger och block att hon bestämde sig för att köpa nytt. I ett målarskrin låg en liten kolpenna. Hon tog den i sin hand – och insåg att här var hennes nya uttrycksmedel.
– Det var som en chock, av glädje. Kolpennan har så många nyanser, du kan få fram svart, grått, sudda med handen. Jag satte mig ner och började pröva. Det finns folk som vet hur man gör men jag bara öste på tills jag hittade mitt eget – ja, vad heter det?

Uttryck?
– Ja, precis.
Nu visas 24 av Marie Fredrikssons teckningar på galleri Doktor Glas i Stockholm. Utställningen, som fått namnet After the change, har pågått i en dryg vecka och redan efter två dagar var samtliga tavlor sålda. I gästboken har besökare beskrivit hur rörda de har blivit av hennes nakna och avskalade ansikten. Rörda och berörda. ”Du har med dina ord och ditt skapande väglett och berikat mitt liv”, skriver en kvinna – och en man konstaterar: ”Underbart. Livet är vad man gör det till. Strongt!”

Hur känns det att få så starkt gensvar?
– Fantastiskt. Jag blir så stolt.
Vi sitter mitt emot varandra på managern Marie Dimbergs kontor, i en liten och välstädad soffhörna. Detta är en av de få intervjuer som Marie Fredriksson gör i höst och en timmes samtal, max, har jag blivit lovad.
Hon är spädare och lite blekare än vad jag föreställt mig, efter tv-bilden. Klädd i jeans och randig kavaj sitter hon rak i sin stol och svarar på mina frågor. Vänligt, nästan artigt. Men också med klar distans. Om en stund kommer hon att tala om det krav på integritet som hon alltid har haft. Utan det kravet hade hon inte orkat Roxettes superkarriär, alla resor jorden runt, all uppmärksamhet och alla intervjuer.
– Man måste sätta en gräns. När människor hela tiden rycker i en måste man sätta en gräns, ta en paus, annars orkar man inte.
– Samtidigt, mitt i allt detta, är jag som jag alltid har varit. En rätt normal och vanlig människa som växte upp i en pytteby i Skåne.

Hon har kvar dialekten, de skorrande r som varken världsturnéer eller alla år i Stockholm har lyckats slipa bort. Skånskan kan inte uppfattas som direkt vacker, men ingår i den naturlighet som hon ser som sin styrka.
Samtidigt älskar hon att vara stjärna, en riktig star.
– Att gå upp på scen och sjunga inför en stor publik – å, det är häftigt. Det är ett spel som jag har älskat sedan jag var liten och stod framför vår tredelade spegel i Östra Ljungby. I den ena spegeln såg jag mig som sångerska, i den andra som skådespelerska. Jag har levt i de drömmarna så länge jag kan minnas.
Konstutställningen After the change handlar också om drömmar. Om att förverkliga den dröm som växte i takt med antalet kolteckningar hemma i Djursholmsvillan.
– Tidigare har jag också målat när livet varit tungt, men det går liksom inte att jämföra med de senaste åren. Så blev utställningen äntligen av. Till sist får man bara skärpa ihop sig och förverkliga sina drömmar.

Varför är det viktigt?
Hon hejdar sig ett ögonblick, som för att kontrollera om jag skojar. För henne är svaret självklart:
– Tiden går så fort, sedan är livet över. Har du en dröm, vilket jag tror att nästan alla människor har, måste du förverkliga den nu. Sjukdomen har lärt mig att vi inte har råd att vänta. Allt måste göras nu – eftersom det är nu vi lever.

Hur var du innan?
– Då jobbade jag hela tiden. Åren med Roxette var enormt planerade, vi visste vad vi skulle göra både månader och år framöver. Men det passade mig då. I dag lever jag ett helt annat liv. Nu vet jag vad man kan få ut av en enda dag – om man inte hela tiden ligger före, rent mentalt. Det blir en sådan kraft i det du ser och vill och kan just nu.
Egentligen vill hon inte tala om sin sjukdom, inte mer. Nästan vädjande ber hon att vi ska byta ämne, eftersom hon föredrar att se framåt – inte älta det som har varit. Å andra sidan utgår både hennes tavlor och hennes senaste platta från sjukdomstiden. Därför tar vi den, helt kort:
Det var den 11 september 2002 som hon föll ihop efter en joggingtur. Inga tecken fanns som förvarning, chocken var total. Efter operationen väntade en lång väg tillbaka.

Hur mår du i dag?
– Bra. Jättebra. Behandlingen är över. Jag tar fortfarande några mediciner men det är inget jobbigt alls.

Blir man modigare eller räddare efter det du har gått igenom?
– Jag är mycket modigare i dag, definitivt. Genom min sjukdom har jag insett hur skört livet är, samtidigt måste jag tro att det ska fortsätta. Än så länge mår jag väldigt bra. Jag har besegrat min tumör, den styrka som det har gett mig har jag aldrig upplevt tidigare. Man får tillbaka något stort.

Kan du beskriva vad det är?
– Det är svårt att sätta ord på. Men jag kan väl säga att vi alla i familjen har blivit så mycket starkare. Min röst har också förändrats, blivit mörkare. Fast det tycker jag bara är snyggt.
Marie Fredriksson är gift med musikern och producenten Mikael Bolyos, tillsammans har de barnen Josefin och Oscar, som i dag är 12 och 9 år. När hon talar om dem går ett stråk av glädje över hennes ansikte. Deras födelse förändrade hennes liv, fick henne att slå av på takten och göra nya prioriteringar.
– Det var så nyttigt. Och så härligt. Nu har vi ett hus fullt av musik, precis som när jag själv var liten. Både Josefin och Oscar älskar att spela och sjunga, vilket vi på alla sätt uppmuntrar. Precis som mina föräldrar uppmuntrade mig. Även om mamma kunde bli ängslig. Jag minns när jag blev erbjuden att göra min första soloplatta och ringde hem till vår lilla by. ”Det blir säkert bra”, sa mamma, ”bara du inte hamnar i något sånt där knarknäste.”

Nu har du och din familj gått igenom en svår kris. Hur skonar man barnen så mycket som det någonsin är möjligt?
– Genom att hela tiden finnas med dem och prata med dem. Vi har alltid haft lätt för att prata med varandra, hela familjen. Nu har Micke och jag gjort det bästa vi har kunnat, vi har verkligen kämpat. Ändå har det förstås funnit perioder som varit jättejobbiga, men dem vill jag inte tala om i intervjuer. De tillhört vårt privata liv, som verkligen måste hållas privat. Framför allt för barnens skull.
I utställningskatalogen har hon själv skrivit: ”Jag har nog aldrig känt mig så fri som när jag ritar. Det går inte att jämföra med musik eller något annat. Friheten i mitt ritande känns som en enda stor kärlek, värme och energi. Fri i ett nytt liv av tystnaden, av kolpennans ljud.”
Hon vet inte själv varifrån frihetskänslan kommer. Kanske handlar den om frånvaron av krav, med kolpennan i hand har hon inte behövt vara duktig. Nu har hon släppt in oss andra i den fantasivärld där hon tidigare kunde gömma sig ensam.

Finns inte risken att den frihet du förut kände därmed går förlorad?
– Jag har aldrig tänkt så. För mig är det här bara kul. Och jag längtar redan efter nästa utställning, som inte nödvändigtvis måste vara i Sverige. Jag kanske ska ha den i Danmark – eller någon annanstans. Allt känns möjligt.
Den eviga frågan om Roxette kommer att återuppstå blir också besvarad med en nickning.
– Återuppstå är ett konstigt ord. Helt klart kommer Per Gessle och jag att sjunga och spela ihop igen, men jag har ingen aning om när eller var. Det viktiga är att vi båda vill. Per har betytt väldigt mycket, både för mitt liv och för min karriär. Framför allt har vi haft så fruktansvärt roligt under alla år med Roxette. Det är få förunnat att få uppleva det vi har gjort. Man kan väl säga att han har blivit som min bror.

Så ni var aldrig kära i varandra, från början?
– Nej, nej.
Per Gessle har ingått i den krets av vänner och nära anhöriga som funnits runt Marie Fredriksson under de senaste tre åren. Det är hos dem som hon har vilat och fått nya krafter.
– Ja, så kan man säga. Familjen är viktigast, kärleken i familjen. För ur den kommer också glädjen, det som är lätt och roligt. Kärlek och glädje hör ihop.
Därtill kommer hennes gudstro, den som hon burit med sig sedan barndomen i Östra Ljungby.
– Jag har egentligen aldrig tvivlat på Guds existens. Men det är klart, när man får ett sånt besked som jag fick, då ifrågasätter man mycket. Samtidigt kunde jag känna Guds kärlek. Nej, jag vet inte hur jag ska förklara det här på rätt sätt.
Hon vrider sig långsamt på stolen, tittar ut mot molnen som seglar över himlen och blir tyst en lång stund. Orden kommer trevande: Att bli svårt sjuk innebär att man ifrågasätter hela existensen, också Guds närvaro.

– Att överleva innebär att allt vänder, den kraft som jag kan känna i dag har jag aldrig tidigare känt, inte på samma sätt. Det kanske blir rörigt men jag hoppas du förstår vad jag menar. Tack Gud för att jag lever, säger jag bara.
I den framtid, som hon egentligen inte planerar, väntar både fler tavlor och den nya platta, som hon och maken Micke redan har börjat skriva texter och musik till hemma i studion. Titeln vågar jag bara gissa. Om det nu ska vara något med Ännu längre tid efter Förändringen, fast på engelska.

Varför satte du inte svenska ord på sina erfarenheter?
– Ordet förändring låter så tradigt, som ett omslag i vädret ungefär. När du säger ”change” händer något inom dig, då svänger det. Jag vill använda ord som känns.