Astrid Lindgren, Stieg Larsson, Margret Michell, Stephen King, J k Rowling, ee cummings, Rudyard Kipling och Joseph Heller. Ingen har undgått refusering.
Foto: SvD, Scanpix, AP
Norstedts förlag på Riddarholmen är ingen drömadress för en brevbärare: varje år skickas det in mellan 1 200 och 1 500 obeställda manus till Box 2052. På tio år har det resulterat i 39 debutanter, 22 kvinnor och 17 män, berättar förläggaren Håkan Bravinger. Bakom den torra statistiken döljer sig namn som Jonas Hassen Khemiri, Daniel Sjölin och Maria Sveland – förebilder för de tusentals opublicerade som sliter med språk, konstruktion och personskildringar över sina datorer. Så vad är det som skiljer agnarna från vetet?
– Definitionen jag försöker jobba med är att texten ”kommer mot en”, att man reagerar på den. Sedan måste ju författaren hålla distansen ut, säger Håkan Bravinger.
Luddigt? Ja, kanske. Förlagsverksamhet är ingen exakt vetenskap, det finns inga formler för att sålla fram näste Tomas Tranströmer eller Camilla Läckberg. Obeställda manus tröskas igenom manusgruppen (som på Norstedts består av förläggare, redaktörer och lektörer) som väljer ut vad man ska gå vidare med och läsa noggrannare, lägga ut på externa lektörer och slutligen anta eller refusera, och då kort eller långt, som det heter i branschen. Den korta refusen är opersonlig, tackar för att författaren har skickat in sitt manus men förlagen får så många och allt går inte att ge ut, blablabla. Den långa är ett mer personligt brev där förläggaren förklarar hur man har resonerat, ger tips och pekar på brister.
– Min princip är att jag bara skriver personliga refuseringar om jag vill öppna en dialog med författaren. Monica Wilderoth som debuterar hos oss i vår är ett bra exempel. Jag tyckte hon hade något men att hon inte riktigt fick ihop det, hon skrev om och jag bollade tillbaka, tredje gången hon skickade in antog vi boken, säger Håkan Bravinger.
Skriva, bli refuserad, skriva, bli refuserad. Håkan Bravinger vet vad det innebär, innan han debuterade 1999 som författare med diktsamlingen Som om det här var världen hade han blivit refuserad, han med. På den tiden uppfattade han bokförlagen som totalt oförståeliga: vilka var de där människorna som refuserade honom, vad hade de för bakgrund, vilket var deras budskap, blev han uppmuntrad eller inte?
– Jag skickade in en roman och fick en massa standardsvar, men en förläggare skrev ett personligt brev. Han tyckte jag särskilt illa om – i efterhand är det rent komiskt.
De erfarenheterna har lett till att Håkan Bravinger lagt sig vinn om en sorts ”grundkurs” för författare han vill arbeta med. Det är viktigt att förstå hur ett förlag jobbar, vilka förväntningar man kan ha så väl tidsmässigt som ekonomiskt, vilka yrkesroller kommer de att möta, hur gör man ett omslag, vad är en redaktör och så vidare. Processen från antaget manus till färdig bok är oftast lång, betydligt längre än vad både vanliga läsare och debuterande författare tror. För visst finns det enklare sätt att få sina texter utgivna. Linda Skugge – och Sigge Eklund-projektet Vulkan, som ger skribenter möjligheten att trycka sina egna böcker, har uppmärksammats på senare tid men Författarnas bokmaskin, som bygger på liknande idéer, grundades redan på 70-talet och är fortfarande verksamt.
– Jag skulle aldrig ge ut en bok själv, inte ens om jag var mångmiljonär. Mitt förtroende för de som jobbar på bokförlag är väldigt stort, de kan sin sak, säger Liz Wennberg.
Sedan ett par år har hon skickat in både barn- och vuxenböcker till förlagen, men nu för tiden skriver hon mest poesi. Hon är lite lätt avvaktande till att prata om sina refuseringar – till skillnad från etablerade författare som ofta har hunnit klä de tidigare besvikelserna i nostalgins skimmer och bjuder på mer eller mindre sorglustiga anekdoter – men skriver en hel del om dem på sin blogg. Bloggtexterna har faktiskt getts ut på Vulkan under titeln Liz Wennberg – refuserad som fan! men hon känner ingen större entusiasm över slutresultatet. En bok är något annat än tryckta sidor mellan pärmar, att komma ut på ett förlag innebär så mycket mer. Liz Wennbergs mamma köpte Vulkan-bloken (blok – mellanting mellan blogg och bok), men skribenten själv retar sig mest på den oredigerade texten.
– Jag har aldrig gått några skrivarutbildningar och sådant där, det märks väldigt mycket i mina tidiga texter. Det är väl därför jag har blivit refuserad, för att det är textmässigt bristfälligt, säger Liz Wennberg.
Hon får många korta refuser, men också längre svarsbrev som uppmuntrar. Ett förlag hade henne i vill-ge-ut-högen, men det rann ut i sanden. Men varje personligt brev från en förläggare håller drömmen vid liv, och vad viktigare är, ger mer kraft att skriva. När någon berömmer henne för hennes berättarförmåga och de skickliga övergångarna mellan fantasi och verklighet blir det lättare att slå på datorn efter jobbet.
– Det går inte utan respons och stödet från familjen. Förra året skrev jag på julafton, juldagen och annandagen. Nu skriver jag ju mer poesi, och är osäker på vart det ska leda. Lyckas man inte som romanförfattare så är väl chansen ännu mindre som poet. Men jag har inte bråttom, säger Liz Wennberg.
Nej, det är sannerligen inte lätt att få ett bokmanus utgivet. Jag ringer upp författaren och SvD-kritikern Ulf Eriksson. Han är handledare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, en gång i tiden omstridd plantskola för blivande författare, numera en etablerad erfarenhet hos många debutanter.
– Förlagen driver affärsverksamhet och som konjunkturen ser ut minskar naturligtvis deras vilja att ta ekonomiska risker. Det är nog inte riktigt lika roligt att vara ung författare i dag som det var för fem, sex år sedan, säger han.
Baserat på vilka som har gått Litterär gestaltning genom åren verkar det ju vara en bra idé om man vill bli utgiven, bland de tidigare studenterna finns Torbjörn Flygt, Mirja Unge och Jerker Virdborg. Till saken hör att många av studenterna på utbildningen redan har kommit så långt i sina författarskap att de fått manus antagna på etablerade förlag.
– Det är väl snarare så att en av grundstenarna på Litterär gestaltning är att inte anpassa studenternas läsning av varandras texter efter vad förlagen tänker. Vill man gå en utbildning i hur man skriver deckare får man söka sig någon annanstans, säger Ulf Eriksson.
Under en lång period, över 20 år, tillhörde han en mytomspunnen del av den svenska förlagsvärlden. Han lektörsläste för Bonniers: en av de där oftast anonyma rösterna som utan någon formell makt faktiskt kan lyfta eller sänka ett presumtivt författarskap genom sitt utlåtande. En van läsare, ibland en av förlagets författare, som agerar fristående konsult.
– Innan jag själv började hade jag bilden av lektören som en farbror i grå kostym, lite som en Stasitjänsteman, som satt och gav tummen upp och tummen ner. Men det är en viktig verksamhet, inte minst inom poesin, där etablerade poeter ”läser fram” yngre kollegor.
Tummen upp och tummen ner, säger Ulf Eriksson. Liz Wennerberg pratar om vikten av att ett manus når rätt förläggare vid rätt tidpunkt. Håkan Bravinger, som mycket väl skulle kunna vara en av de förläggarna, säger att det är klart att han kommer att missa ett strålande författarskap någon gång och skriva ett refuseringsbrev som litteraturhistorien kommer att skratta åt. Det ingår liksom i arbetet, menar han. Än har det inte skett, vad han vet, men å andra sidan har han bara jobbat som förläggare i två år.
– Det värsta med det här jobbet är att tvingas göra andra människor arga, besvikna och ledsna. Som förläggare måste man kunna förhålla sig till makt – på samma sätt som jag bestämmer vad som ges ut bestämmer jag ju också vad som inte ska ges ut. Men jag brukar tänka att om något är bra, fast jag inte ser det, så kommer någon annan förläggare att se det, säger Håkan Bravinger.
