Över 20 000 personer uppges ha dödats i Syrien sedan upproret mot president Bashar al-Assad startade i mars förra året och övergick i inbördeskrig. Och nu fruktar många att Syriens kulturarv ska råka ut för samma sak som skedde i Irak, där plundring och förstörelse följde i spåren av den amerikanska invasionen 2003.

–Om det här fortsätter och situationen blir som i Irak kan det betyda att ett kulturarv som är av stor betydelse för hela världen förstörs, säger den spanska arkeologen Rodrigo Martín.

Han är talesman för en grupp syriska och europeiska arkeologer, med erfarenhet från utgrävningar i Syrien, som driver Facebooksidan ”Le patrimoine archéologique syrien en danger” (Syriens kulturarv i fara). Gruppen befinner sig utanför Syrien men får rapporter och bilder från kollegor och andra kontakter inne i landet. Syftet med Facebooksidan är att sprida information och väcka omvärldens uppmärksamhet på vad som riskerar att gå förlorat.

För Syrien är en skattkista full av ovärderliga kulturobjekt som representerar tusentals år av historia, sex platser klassas som världsarv av Unesco.

När jag bodde i Syrien 2009 besökte jag flera av dem: I sydliga Bosra finns en av världens bäst bevarade amfiteatrar, utanför Homs tronar den unika korsfararborgen Crac des Chevaliers på en höjd, i öken i öster reser sig Palmyras ruiner från romartiden och de två största städerna, Aleppo och Damaskus, tävlar sedan gammalt om titeln ”världens äldsta kontinuerligt bebodda stad”. Ännu fler platser finns på Unescos lista över potentiella världsarv, däribland Apameas ruiner väster om Hama.

De senaste månaderna har det rapporterats om granatbeskjutning av Crac, bombningar över Apamea, förstörelse i Aleppos gamla stad samt ödeläggelse av historiska kvarter i stridernas epicentrum Homs och huvudstaden Damaskus. Unescos generaldirektör Irina Bokova uttryckte tidigare i somras stark oro över situationen och en dansk expert jag talar med jämför läget för kulturarvet i Syrien med om det ”skulle vara krig i Italien”. Men ingen vet hur omfattande skadorna är.

En som följer utvecklingen noggrant är Emma Cunliffe, vid arkeologiska institutionen på Durham University i Storbritannien. Hon jobbade tidigare i Syrien och har sammanställt en rapport över förstörelsen.

–Läget för kulturarvet är katastrofalt, ett enormt antal platser har skadats allvarligt och plundring är ett av de största hoten. Vi vet inte säkert vilka som plundrar, men följer det mönstret i andra områden är det såväl organiserade gäng som soldater och enskilda. Troligen är skadorna betydligt värre än vad vi hittills vet, säger hon.

Olaglig försäljning av antika föremål har pågått tidigare i Syrien – med regimens goda minne. Men enligt Cunliffe har antalet stulna antikobjekt som forslas ut till Jordanien och Libanon ökat kraftigt under konflikten. Bristen på dokumentation vid platser där man inte har hunnit göra utgrävningar innebär att det som plundras kan försvinna för alltid, eftersom ingen vet att det existerar.

För att följa skadeutvecklingen analyserar Emma Cunliffe bland annat Youtube-klipp från Syrien.

–Utan dem skulle vi vara blinda. Det är ett väldigt annorlunda sätt att granska saker, vi får realtidsinformation som inte hade varit möjlig för tio år sedan i Irak, säger hon.

I en konflikt där tusentals människor dödas, finns det då någon mening med att bry sig om kulturarvet? Emma Cunliffe svarar:

–Det finns ett fint citat från Unesco som beskriver kulturarvet som nationens själ. Det tillhör det syriska folket och de kommer att behöva det i framtiden. Folket och kulturarvet är intimt förknippade med varandra, säger hon.