LONDON BBC spelar Depeche Modes nya singel, den svårt pensionsrockiga Wrong, minst en gång i timmen och jag kan inte låta bli att bli arg.

Inte så mycket på Depeche Mode själva eller ens för att de har blivit en uråldrig stadiumanakronism, ett slags The Boppers för en syntpopgeneration som någon gång i 1980-talets början bestämde hur framtiden kommer att låta och se ut.

Nästan trettio år senare ser den fortfarande exakt likadan ut.

Hur gick det egentligen till? Har tiden verkligen stått så stilla? Och hur lyckades ens syntpopen ta patent på framtiden?

Depeche Mode var något av popfuturismens galjonsfigurer och i dag åker de jorden runt vart tredje år som en rehabiliterad glimt in i hur framtiden såg ut när pappa fortfarande hade hår.

Det finns få saker som är så sorgliga att betrakta som när det självutnämnda ljudet av framtidens popmusik blir gammalt, skröpligt och tar i från tårna för att vråla ut sin avsaknad av relevans i obligatoriskt fotsida framtidskläder (se: The Matrix, Kate Beckinsale i valfri vampyrfilm, onda japaner i regi av Tarantino samt Steven Seagal och Kent).

Mitt problem med Depeche Mode är något jag flera gånger försökt ta upp med min terapeut utan att få något tillfredsställande svar. Men jag tror att det har mindre med bandets musik att göra än med deras mest hängivna fans - de som drabbades av syntpopen i sin linda har växt upp till vår tids raggare.

När Thåström på sitt senaste album sjunger om hur han såg The Clash i Örebro 1978 och ”det aldrig blev bättre än så” gör han det med sin ålders insiktsfullt klädsamma nostalgi. Men i syntpopens värld handlar det inte om nostalgi, utan om en sprucken dröm - snarlik den man möter hos de som upplevde Highway 61 Revisited i realtid – som man krampaktigt håller fast i och letar efter någon som fortfarande säga samma saker på samma sätt som då.

Kan vi inte bara en gång för alla acceptera att framtiden inte längre är ett modernt koncept? Framtiden har inget med framtiden att göra. Framtiden är över.