Föreställer mig att det rent självbiografiska skrivandet måste vara mycket svårt, inte bara strukturellt, utan också: hur motiverar man sig? Eller med andra ord: vem kan vara intresserad av mitt liv? Psykoanalytikern Clarence Crafoord har tidigare skrivit böcker med självbiografiskt innehåll, nu har han ånyo antagit utmaningen i senaste boken ”Kärleksförsök och svek” med underrubriken ”En själsläkares berättelser”.
Crafoord har vad strukturen anbelangar kopplat ett annorlunda grepp, har aldrig förut läst memoarer om någons födelse eller noga sett också tiden före. Ska det vara memoarer så ska det. Då tar vi allt från början, tycks Crafoord ha tänkt med glimten i ögat. Väl medveten om att man inte kan ha sådana minnen gör han ändå ett gediget försök att skildra den varelse som han kanske var vid denna tidpunkt.
Ska man vara korrekt inleds dock boken med 60-årsfesten. Beskrivningen påminner i en mening om den danska filmen ”Festen”. Clarence Crafoords äldste son reser sig upp för att hålla tal och när fadern väntar sig en hyllning får han istället mäktig kritik.
Memoarer som på detta sätt inleds med en pinsam stund i memoarförfattarens liv, fångar omedelbart mitt intresse. När han sedan lekfullt, och inte så lite litterärt, skildrar sin egen fiktiva (det kan inte vara något annat) födelse har han slagit an tonen, anvisat sina motiv: att leka och att vara allvarlig. Läsaren förstår att Crafoord njuter av att uttrycka sig, men inser också att författaren kommer att gå tillrätta med sig själv med viss hänsynslöshet.
Boken gör mig inte besviken därvidlag, även om Crafoords memoarer delvis är anfäktade av samma problem som de flesta memoarförfattares böcker. Det är som om barndomen och åldrandet är enklast eller mest inspirerande att skildra, medan beskrivningen av yrkeslivet tenderar att knäcka somliga självbiografier.
Det som emellertid gör Crafoords bok sympatisk och intressant – också när han skildrar sitt yrkesliv – är att han noggrant beskriver sina felslut och tillkortakommanden, både som yrkesmänniska och på det privata planet. Det finns memoarer som utmålar författarens förträfflighet; den här boken är raka motsatsen, ibland vill man nästan träda in till författarens försvar. Men ser du inte vad du har åstadkommit? Ser du inte vilken nytta du har gjort?
Det finns åtskilligt som fascinerar mig i denna bok. Uppmanad av sina överklassföräldrar att läsa medicin, absolut inte satsa på det osäkra skrivandet, finner han så småningom en personlig väg som läkare; han upptäcker att han är mer intresserad av människan bakom sjukdomen än sjukdomen i sig och bestämmer sig för psykiatrin. Han inser att ”människan är en berättelse”, och på det sättet – tänker jag mig – kunde Crafoord kombinera sina medicinska och litterära intressen.
