”Mästerregissören Alfred Hitchcock höll mitt på dan före dopparedan ett par tusen göteborgare i andlös spänning vid Kungsportsplatsen i Göteborg. På samma gång som brandkårens stora utryckning, ambulans och polis dirigerades dit av upprörda telefonringare, blev det totalstopp för trafiken i centrum.”
Så inleds en artikel i SvD från julafton 1958. Anledningen till uppståndelsen var en docka i mänsklig storlek, som hade hängts upp i en stupränna i ett flervåningshus – ett reklamtrick för att locka publik till annandagspremiären av Hitchcocks nya thriller, Studie i brott. Men den realistiska dockan skrämde slag på förbipasserande, och fick snabbt tas ner.
Det har gått 50 år sedan kalabaliken i Göteborg, och numera behöver Studie i brott inga fiffiga pr-upptåg för att väcka intresse. Under sin originaltitel Vertigo är den känd som en av filmhistoriens absoluta klassiker, och Hitchcocks stora mästerverk.
Filmen utspelar sig i San Fransisco och handlar om polisen Scottie (James Stewart) som förtidspensioneras efter att ha drabbats av förlamande höjdskräck. När han får ett privatdeckaruppdrag att skugga en mentalt instabil kvinna (Kim Novak), blir han snart besatt av henne och kastas in i en serie – bokstavligen – svindlande händelser.
Filminspelningen föregicks av en del problem. Den sköts upp flera gånger, bland annat för att regissören var tvungen att genomgå en galloperation. När han hade tillfrisknat meddelande filmens påtänkta stjärna Vera Miles att hon var gravid, något som irriterade Hitchcock oerhört.
– Jag erbjöd henne en stor roll, chansen att bli en vacker sofistikerad blondin, en riktig skådespelerska. Vi hade lagt en hög med dollar på det, och så hade hon den dåliga smaken att bli gravid, berättade han i en intervju 1963.
När Vertigo hade premiär väckte den ingen stor uppmärksamhet. Kritikerreaktionerna var blandade och den blev ingen stor publiksuccé. Men de senaste 20 åren har filmen omvärderats, och idag hyllades den för såväl teknik och estetik som skådespeleri och psykologiskt djup.
– Jag tycker att det är fascinerande att en så oerhört personlig film kunde födas ut studiosystemet, säger Martin Scorsese i en dokumentär om Vertigo.
Filmen hamnar genomgående på tio-i-topp-listor över filmhistoriens viktigaste verk. 1989 blev den k-märkt, när den togs upp på det amerikanska Kongressbiblioteket lista över filmer som ska bevaras till eftervärlden på grund av sin kulturella, estetiska och historiska betydelse. I San Fransisco har 900 Lombard Street , där Scotties lägenhet låg – blivit en turistattraktion.
Filmen har fått ge namn åt Vertigoeffekten, där publiken får uppleva huvudpersonens svindel genom en yrselframkallande kamerarörelse. Den åstadkom Hitchcock – efter tjugo års sökande efter en lösning – genom att dra kameran bakåt samtidigt som han zoomade in.
Men det är inte bara Hitchcocks förtjänst att Vertigo har fått klassikerstatus. Han lyckades också knyta till sig sin samtids största begåvningar inom musik och form. Kompositören Bernard Hermanns blev stilbildande med sin dramatiska filmmusik, där han använde cirkelrörelser för att illustrera Scotties besatthet. Den grafiske designern Saul Bass gjorde den stiliserade filmaffischen som har fått symbolisera en hel eras formspråk, och som fortfarande hänger i varje stilmedveten reklamares hem.
Många filmskapare har försökt efterlikna Vertigo, men har haft svårt att leva upp till originalet – bland dem Basic instinct, Vanilla sky och De tolv apornas armé. Kanske var det Mel Brooks som drog det längsta strået genom att i stället hylla Hitchcock med en parodi: Det våras för galningarna.
