Matti Klinge, ledande finländsk historiker, skrev för några år sen följande:

”En besynnerlighet i historieskrivningen, särskilt den svenska, är att ’stormaktstiden’ anses ta slut 1721, då Sverige förlorade Karelen, Ingermanland och Livland och sedan fortsatte sina revanschkrig återstoden av seklet – landet uppfattade sig alltså fortfarande som en stormakt – och inte åren 1807–09 då Sverige förlorade Finland och Pommern och avstod från att söka revansch, och därmed alltså hade börjat se på sig självt som en småstat.”

Det är en träffande iakttagelse. I modern svensk historiesyn framstår försvaret av östra rikshalvan 1808 som förutbestämt att misslyckas. Hur skulle Sverige, denna småstat, kunna värja sig mot det väldiga Ryssland som dessutom fick moraliskt stöd av en Napoleon på höjden av sin makt? Genom att se nederlaget som ett naturligt och oundvikligt inslag i småstatstillvaron har man kunnat uppleva förlusten av en tredjedel av fosterlandet – för Finland var ingen ”besittning” – som mindre smärtsam. Och rentav välkomna ett rest-Sverige med ”naturliga gränser”. Var det inte säkrast att bli kvitt Finland som ständigt gav upphov till konflikter med den store grannen? Och lugnast för Finland att slippa ut ur Sverige?

En som med största sannolikhet tänkte i de banorna var amiral Carl Olof Cronstedt, kommendant på Sveaborg när vårt sista finska krig bröt ut. Och han var inte ensam, en stor del av det välbeställda skiktet i Finland delade i tysthet hans inställning; de skulle snart träda fram och svära tsaren trohet. Cronstedt fick bli syndabocken för sveket mot den svenska kronan – ”Förräderi är en fråga om tidpunkt” som Talleyrand sa, och amiralen hade svikit för tidigt. I västra rikshalvan tog det längre tid att acceptera den brutala stympningen av det historiska Sverige, men det första steget togs redan 1812 då Karl Johan till svenskarnas bestörtning inledde sin ryssvänliga politik. De vande sig så småningom – med vissa återfall i en fientlighet som enligt Tegnérs åsikt i ”Kronbruden” är nedärvd hos de två folken:

Vigarv skiljer dem åt för alltid. Allt från min barndom

Ryssen förhatlig mig var och förbliver så länge jag andas.

Huruvida hatet var besvarat är svårt att säga, man vet för lite om ryska folkopinioner på den tiden. Men hos de styrande var misstron mot Sverige stor sen länge, och inte utan skäl; det har till och med hävdats att Petersburg grundades mot svenskarna lika mycket som för ryssarna. Och omvänt: i det ryska perspektivet var fästningen Sveaborg, ”Nordens Gibraltar”, primärt ett hot mot Petersburg, inte en försvarsanläggning; främst av det skälet var tsar Alexander inte så nödbedd som han låtsades när Napoleon uppmanade honom att rycka in i Finland. Att bemäktiga sig Sveaborg var hans främsta krigsmål, resten av landet – ”en ödemark” – fick följa med på köpet.

Sveaborgs belägring och snöpliga fall blev det krig i kriget som avgjorde Finlands öde, efter arméns reträtt till Österbotten kunde landet inte återtas utan Sveaborg. När isen gick upp i maj skulle fästningens eskader på över hundra fartyg kunna löpa ut, och från Karlskrona skulle enligt planen stora flottan komma med trupper och förnödenheter så att fienden kunde angripas i ryggen. Det gällde bara att hålla ut i ett par månader, och det hade inte varit svårt, det insåg ryssarna mycket väl, deras belägringsstyrka var snarare en observationskår med svagt artilleri på grund av transportsvårigheter på vintervägarna, bara femtio tunga kanoner mot över tusen på fästningen. Där det också fanns tillräckligt med ammunition och mat och en försvarsstyrka på nära 7000 man. De ryska trupperna, som inkvarterat sig i Helsingfors, var något färre till antalet. Det ryska befälet bedömde en stormning som omöjlig, andra medel måste till.

En av de mest flagranta lögnerna i den försvarsskrift Cronstedt gav ut efter kriget är påståendet att innehavet av Sveaborg och dess flotteskader var likgiltigt för både svenskar och ryssar; han om någon visste att det var av av­görande betydelse. Och då är vi framme vid den stora olösta gåtan: Varför kapitulerade han?

Att han skulle ha låtit sig mutas finns det inget som tyder på. ”Guldregnet har gjort sin verkan”, berättade tsaren för den franske ambassadören, men det gällde uttryckligen underordnade befattningshavare på fästningen, och den ryska pension Cronstedt senare levde på – han kunde som dödsdömd inte återvända till Sverige – var inte särskilt förmånlig. Då återstår tre, kanske fyra motiv till hans handling som också kan ha samverkat. Det förs­ta kan man kalla för hopplöshetsmotivet: Finland är förlorat, om inte i år så nästa år, övermakten är för stor. Varför dra ut på det, bäst att göra pinan kort och få slut på kriget utan onödiga förluster.

Ett annat motiv som har föreslagits är att Cronstedt skulle ha ingått i en konspiration med syfte att föra hertig Karl till makten; ett snabbt fiasko i Finland skulle göra det lättare att avsätta kungen. Den förklaringen har svagt stöd i källorna och är ytterst osannolik.

En tredje hypotes, den mest omhuldade, är att kommendanten föll offer för psykologisk krigföring och blufftaktik från den ryske förhandlaren Suchtelens sida. Men hur skickligt Suchtelen än skötte sina kort är det svårt att föreställa sig att en så intelligent och välinformerad person som Cronstedt skulle sätta tro till förfalskade tidningsnotiser om att drottningen blivit regent och att 60000 fransmän landstigit i Skåne. Styrkan i psykteorin är att den tycks förklara omsvängningen från energisk befälhavare i början av belägringen till med tiden alltmer handlingsförlamad defaitist, trots att fästningen förblev fullt intakt och försvarsduglig. Men man kan ju också tänka sig att hans optimism i början var spelad, för att stärka greppet om den stridsvilliga garnisonen och sedan kunna vilseleda den att tro att hemliga order eller någon sorts krigslist styrde hans skenbart förrädiska handlande.

Till sist en förklaring som jag själv vill sätta i centrum, näm­ligen humanitära motiv i kombination med hopplöshetsmotivet, som ju också har ett humanitärt inslag. Cronstedts omsorg om människor han hade ansvar för är ofta omvittnad, liksom en viss krasshet och brist på idealism i frihetstidens anda. Paradoxalt nog är det ändå inte helt orimligt att tala om ett negativt ansvarsmod i fallet Cronstedt, en offerhandling. Man kan tänka sig att han hellre ville gå till hävderna som landsförrädare än en som kunde ha förhindrat ett blodbad men inte gjorde det: Suchtelen hade nämligen hotat med att fästningen efter en stormning skulle prisges åt de ryska soldaternas godtycke, vilket innebar plundring och våldshandlingar också mot civila – det fanns cirka 2000 civila på Sveaborg, huvudsakligen kvinnor och barn som Cronstedt försummat att evakuera (kanske just för att underlätta en kapitulation).

Emellertid teg Cronstedt om sina verkliga motiv under de tolv år han hade kvar att leva. Gåtan kvarstår olöst.

Men när nyheten om Sveaborgs fall nådde Stockholm med kurir den 6 maj var det ingen som tvekade om förklaringen: förräderi. Mannen hade sålt sig till fienden, han ville hämnas på kungen, troddes det, som ”förvisat” honom till det dystra Sveaborg. Tung förstämning utbredde sig. Många trodde att det var ute med Sverige. ”1808, olycksår!” skrev Malla Silfverstolpe i sin dagbok ”Ack! Mitt fosterland, skall om ett år ditt öde vara ljusare?”

Ack nej, det blev bara värre nästa år. Fienden tågade över isen och landsteg i Umeå och Grisslehamn. Sverige hotades av en polsk lösning, en delning av landet mellan Ryssland och Danmark-Norge. Kungen fick göra Cronstedt sällskap som syndabock och avsattes. Finland trängdes undan ur medvetandet; nu gällde det om Sverige skulle överleva som stat. Det var vår mörkaste stund.

Men så fick vi ändå fred. Finland tonade fram igen, och vår ­lilla politiska elit hittade en tronföljare som skulle ta tillbaka det förlorade. Men Karl Johan valde en annan väg, 1812 års politik, och då började den stora glömskan och förträngningen. Finland nämndes alltmer sällan i offentligheten, pressen hade bara små notiser, det var som om vi bara dimmigt kunde uppfatta den gamla rikshalvan.

Och så har det på det hela taget förblivit, med undantag för ett antal kriser då den restsvenska statskroppen har ansatts av fantomsmärtor. Revanschismen blev ett liberalt projekt: inom oppositionen mot Karl Johan, inom skandinavismen (den svenska) och skarpskytterörelsen. Med Krimkriget kom – trodde man – den stora chansen: England och Frankrike skulle hjälpa oss att få Finland tillbaka. Som en liten upptakt raserade de den stora ryska fästningen på Åland, det kändes som en hämnd för Sveaborg och vi gladdes. Men så blev det hastigt fred istället, vi blev lurade på vår revansch och finländarna var inte intresserade av en återförening.

Efter det har vårt sporadiskt uppflammade engagemang rimligt nog gällt Finlands kamp för självständighet, Bobrikofftiden, 1918, 1939. 1940 väcktes unionstanken till liv igen för ett kort ögonblick; Östen Undén av alla människor drog upp riktlinjerna i ett memorandum. Avsikten var att rädda Finland från att dras in i det rysk-tyska kraftfältet i början av världskriget. Men det var en episod utan morgondag. Fortsättningskriget och sedan Paasikivi-Kekkonen-linjen fjärmade oss på nytt från varandra, och idag är åtskilliga svenskar okunniga om att det finns en svensktalande minoritet i Finland. Kulturutbytet är klent och halvhjärtat, finlandssvenska böcker importeras bara i enstaka fall. Förbindelserna mellan de i 700 år förenade folken har i stort sett reducerats till turistutflykter och företagsfusioner.

Och 1812 års politik? Den tillämpar vi fortfarande. Finländarna däremot har blivit goda européer.

Carl-Henning Wijkmark är för­fattare och tilldelades 2007 års ­Augustpris för romanen ”Stundande natten”. Förutom ett flertal ­romaner och essäsamlingar har han skrivit pjäsen ”Sveaborg” som utkom på Norstedts förlag 1990.