Det finns en diktator i Dorotea. Förutom att ha satt demokratin ur spel, har han även utarmat den lilla inlandskommunen i norr. Han heter Mats-Erik Westerlund och är ledare för det lokala partiet DKL, Dorotea kommunlista.
Jag får upplysningen av socialdemokraten Emil Wallin. Han sitter på en parkbänk och lyssnar på Doroteas ledande politiker i den direktsända debatten, som Sveriges Radio Västerbotten anordnat utanför kommunhuset. Trots att det är 20 grader varmt är det bara fyra gubbar som lyssnar. När Westerlund säger att kommunen återhämtat sig under DKL:s tid som styrande parti, rycker Wallin mig i armen.
– S investerade varje krona i folket. DKL däremot, lägger pengarna på hög. Fy fan!
Om hettan i rösten vore måttstock för halten av politiskt engagemang torde Emil Wallin ha få övermän i sin bygd. Gick man in i SSU redan 1947 och har suttit i kommunfullmäktige, säger han, ja då har man koll på vad som händer i bygden och i lokalpolitiken. Läser man dessutom Västerbottens Folkblads ledarsida råder ingen tvekan om att något är ruttet i Dorotea: här råder odemokratin.
– Den där Westerlund bestämmer allt och kör över alla. Vår kommun har inte varit betjänt av ett lokalt parti där egenmäktighet råder.
Den arge skogsarbetaren frestar mig att föra ett resonemang om att sanning inte alltid är en fråga om fakta och argument, utan om attraktion. Kanske attraheras han och länstidningen av att läsa världen genom ett ideologiskt förstoringsglas.
Emil Wallins uttalande fångar dock precis det vi åkt hit för. Hur kunde ett parti utan historia, politisk prövning, ideologi och med idel politiska oskulder, få makten i en kommun som varit röd så länge folk kan minnas? Och: varför bildas alltfler lokala partier i Sverige?
Vintern 1994 kunde invånarna i Dorotea läsa följande rader i det lokala annonsbladet: ”Alla ni som ledsnat på partierna… eller inte vill tillhöra något politiskt parti, ni bör väl också kunna delta och påverka det som händer och sker i kommunen… Finns det intresse så kan vi träffas och diskutera...”
Nästan 60 personer dök upp på mötet. Idén hade fötts av byggnadssnickaren och valskolkaren Mats-Erik Westerlund, som i hela sitt liv hade funnit det meningslöst att rösta. Socialdemokratin hade alltid styrt kommunen, så vad spelade det för roll om jag röstar, tänkte han. När han gick i skolan sades det: en liten röd stuga och gärna ett statligt jobb, statens kaka är mager men säker. Egenintresset hade fått 51-åringen att tänka om. Under en cykelutflykt med sina hundar en vacker augustieftermiddag hade han drabbats av existentiell vånda. Djupt inne i skogen, ifrån en topp med en milsvid utsikt över myren bort mot fjällen, hade det häftigare än tidigare slagit honom hur fäst vid och förbunden han var med landskapet. Men jobben försvann, befolkningen minskade år efter år. Hans hembygd riskerade att dö ut, hans tryggade ålderdom med allt som hade format honom – skogen, vidderna, jakten, luften, vattnet och sägnerna likaså.
I kommunhuset hade Socialdemokraterna och förvaltningen vuxit ihop i en maktfullkomlig härva. Ekonomin var i kris. Försök till mörkläggning. Senare skulle flera höga tjänstemän fällas i domstol för mutbrott, stölder och trolöshet. Ett vanstyre som ändå envist prydde sig med jämlikhetens fana.
Det var då han hade vänt sig till torparsonen, skogshuggaren och den kände strejkledaren John Andersson. En aktad man i bygden, ansedd som hederlig, orädd och principfast. Han hade suttit i riksdagen för dåvarande VPK, men hoppade av 1988 när partiet vägrade göra upp med diktaturen i Sovjetunionen. Det innebar att han inte hade någon politisk plattform i Dorotea heller. När Westerlund föreslog att ett lokalt parti borde bildas lät sig Andersson övertalas, trots att han redan då var märkt av cancer.
Man skapade en lista och förberedde sig för kommunvalet till hösten. Man lockade allt från stalinister till moderater. På partimötena bröts argument mellan arbetslösa och företagare, unga och äldre. I den mån man hade en ideologi gick den ut på att det inte kan vara mycket svårare att sköta kommunens ekonomi än sin egen: det gäller att inte förbruka mer pengar än vad man får in. Skillnaden är att man hanterar större siffror.
Före valet sa en del lokalpolitiker att byns nya politiska projekt bestod av en hop amatörer. På valdagen föredrog 34 procent av folket amatörerna. Fyra år senare blev DKL inte bara Sveriges största lokalparti, med 43 procent blev man även större än Socialdemokraterna och fick makten i Dorotea med stöd av C och FP.
Kanske skulle den mest hängivne lokalpatrioten i Dorotea förbanna mig över följande doftlösa uppräkning, men fakta upphör inte att existera bara för att de ignoreras: själva tätorten består av Storgatan, Görans konditori, biblioteket, kommunhuset, Systembolaget, Ica, Coop, den vitkalkade kyrkan, Ankis pizzeria, bensinmacken, hyreshus, trävillor, skola och dagis. Vilka oförutsägbarheter erbjuder ett samhälle där livet på huvudstråket stannar upp efter klockan sex?
Lokalinvånaren skulle nog invända att den som mäter den upplevda känslan av ett gott liv efter livlighet, öppettider och nöjesutbudet måste ha ett anorektiskt förnuft. Ty är Dorotea inte förbannat vackert belägen vid Bergvattensjön, med milsvida myrar, fjällnära skogar, kalfjäll och Europas sista vildmark. Han skulle nog också rada upp statistik, som säger: Doroteabon är friskast i hela Västerbottens inland. För tredje gången i år hamnar man på 1:a plats i Norrland i Svenskt näringslivs ranking av företagsklimatet i kommunerna. På 13:e plats i landet i nyhetsmagasinet Fokus lista över bästa kommun att bo i. Ledande husvagnstillverkare, högteknologiska företag, några av dem nästan världsledande, arbetslöshet under rikssnittet.
a, så skulle han kunna fortsätta försvara den sydligaste av inlandskommunerna i Västerbottens län. Inte illa med 2 900 invånare. Kanske skulle den stolte lokalbon avsluta med: Dorotea – från kriskommun till priskommun.
Den pensionerade förskoleläraren Jan Ericsson, som lett cykeln uppför Postgatan, är en av dem som tar till statistiken för att illustrera kommunens framgångar. Han har just varit i sjukstugan för att kolla blodtrycket. På uppfarten till sin faluröda tvåplansvilla kisar han andfådd upp mot den klarblå himlen och ger tre förklaringar till DKL:s framgångar: John Andersson, partiets förmåga att sköta ekonomin trots små resurser och de gamla sossarnas brist på handlingkraft.
– Jag är sosse av tradition, men måste erkänna att DKL styrt kommunen med heder. Inga mutor eller andra ekonomiska oegentligheter.
Följer man vägen upp mot Centrumgränd kommer man snart till Minisalongen tvärsöver Ica-parkeringen, där två män sitter på bänken invid entrén och håller om sina rullatorer medan de nickar mot folk som passerar. I Berit Leithes salong får vi veta att Dorotea har det mesta i serviceväg: simhall, sporthall, ett stort bibliotek med stor utlåning. Medan Berit klipper en kund avslöjar hon att hon alltid hade röstat på S före valet 1994. Hon minns den första tanken som dök upp när DKL blev till: äntligen ett lokalt parti som rör sig över alla färgskalor.
– Ingen i Stockholm kunde tala om för dem att si och så ska partiet besluta i principfrågor. Ett lokalt parti kan inte ha annat än kommunens väl för sina ögon. DKL har skött sig, ingen kan hävda motsatsen.
Det här med priskommun är ett uttryck som kommunalråd Mats-Erik Westerlund upprepar gång efter annan under vår vistelse i Dorotea.
Han och hustrun Märta bor tre mil från tätorten, i ett rött hus på en höjd i byn Ormsjön, nybyggarlandet anno 1733. De har kapellet och skolan som närmaste grannar. Några hundra meter nedanför oss, bortom landsvägen, glimrar sjön med samma namn som byn i eftermiddagsrodnaden.
16 år har gått sedan han och John Andersson, som dog i cancer 2001, bildade kommunlistan. Den gamle soffliggaren Westerlund, 67 år, sitter i köket, som han byggt själv, och låter som en fullblodspolitiker när han säger att det inte var makt DKL fick 1998, men utökat förtroende, som man förvaltat väl i allians med Centern och Folkpartiet.
Under fyra år i opposition hade det nya partiet, med Andersson i främre ledet, varit en aggressiv motståndare. Häftig kritik mot S-toppar som styrde som om kommunen var en familjeangelägenhet. Trots att partiets många förslag alltid röstades ner gillade folk i byn DKL:s sätt att bedriva politik. Just politik, menar Mats-Erik Westerlund, handlar om engagemang och förtroende.
Kan han kanske ge exempel på ett sådant förtroende?
– I många kommuner har det styrande partiet hand om revisionen. Socialdemokraterna i Dorotea hade alltid haft egna revisorer. Vi gjorde tvärtom, vi tyckte att det hörde till god demokratisk sed att oppositionen får makten att granska det ledande partiets förehavanden: Varsågoda, granska hur mycket ni vill, hittar ni oegentligheter, ska vi avlägsnas.
Mats-Erik Westerlund lämnar köksbordet och börjar rota efter ett dokument i lådorna i vardagsrummet. Under tiden tänker jag att politik trots allt handlar om värdegrund och värderingar. Är det verkligen möjligt att verka politiskt en längre tid och förbli oideologisk? Det ligger i betraktarens ögon, svarar Westerlund när han återvänder med ett papper i handen. Han viftar med det och minns att John Andersson en gång sade till sina partikamrater: att styra en kommun gör man inte med läror utan med samvete, hårt arbete och sunt förnuft. Och partiprogram? Tja, åt helvete med det. Kommunens bästa inbegriper ju allt: vård, skola, omsorg, nya arbetstillfällen… Samma som alla andra partier vill.
Fördelen med lokala partier, tycker han, är att politiken kan bedrivas utan ideologiska bindningar. Ingen partiapparat i Stockholm eller i Umeå viftar med partipiskan och ropar på rättning efter schemat. Regnbågens alla färger, heter det hos DKL. Vänster, mitten och höger samtidigt.
– Ifrån vänsterhåll har vi fått höra att vi bedriver typisk högerpolitik, ifrån högern har det till och med sagts att vi står till vänster om Vänsterpartiet. Det är ett gott betyg. Förresten, här har du det…
Runt sekelskiftet hanterades Dorotea av kommun- och bostadsakuten. 1998 hade man nettokostnader på 106 procent, man tvingades alltså låna för driften. Dokumentet som Westerlund nu lagt på bordet mellan kaffekopparna visar Doroteas ekonomiska utveckling mellan 2000 och 2009: Från ett underskott på 30,6 miljoner till plus 9,3 miljoner. Halverad låneskuld. Från en soliditet på 43,2 procent till 57 procent.
Så hur gick förvandlingen till?
Allt kokar ner till näringsliv och arbetstillfällen. Nästan alla statliga jobb dras från bygden. Televerket är borta. Försäkringskassan existerar knappt, Arbetsförmedlingen har en och en halv tjänst, färre poliser. Lever man i ett tjänstemannasamhälle är tiden förbi när man går ut skolan och tror att jobbet väntar.
Under den här 10-årsperioden har man investerat 260 miljoner i främst industrilokaler och på näringslivsutveckling. 2005 flyttade husvagnstillverkaren Solifer verksamheten från Finland till Dorotea. Samma år etablerades Datakompisen, som svarar för bredbandstjänster åt stora bolag som TV4 och Canal plus och snart har uppemot 100 anställda.
Till skillnad från i grannkommunerna Åsele och Hoting står knappt en lokal tom i Dorotea. Folk från grannkommunerna pendlar hit för att arbeta. Nästan hela bostadsbeståndet är uthyrt.
– Det säger sig självt: ett väl fungerande näringsliv genererar skatteintäkter. Alla kan inte jobba inom offentlig sektor i en liten kommun. Vi måste få hit folk med kapital och unna dem att tjäna pengar, annars dör småkommunen. Vi sålde också två hotell för 1 respektive 500 000 kronor, de hade kostat skattebetalarna miljontals kronor år efter år.
Han tittar forskande på mig och tillägger att somliga kanske vill kalla det högerpolitik, men att sälja en förlustverksamhet till näringslivet handlar inte om ideologi. Det är pragmatiskt finanstänkande.
Några av bygdens största arbetsgivare har i lokalpressen mer än en gång berömt kommunen för snabba beslutsvägar och mycket gott samarbete. DKL har inte låtit sig förlamas av att de gamla industrijobben försvunnit, instämmer tågklarerare Johnny Karlsson. Han står utanför Doroteas gula stationshus och pekar mot det nedlagda sågverket på andra sidan rälsen. Där, hoppas han, ska de nya ryska ägarna starta upp produktionen igen. Mitt i tystnaden och ödsligheten utgör graffitin på de rostiga lastvagnarna en märklig kontrast till denna värld av berg, resliga barrskogar och uråldriga samesamhällen.
Att prata politik med folk i dessa bygder slutar alltid med att allt kan bli bättre bara Norrland får tillbaka några promille av de rikedomar som malmen, skogen, gruvorna och vattnet genererat.
– De som bäst kan tillvarata våra intressen häruppe är Socialdemokraterna, säger Johnny.
Så han hoppas på ett maktskifte i kommunen?
– Ärligt talat, svarar han och rättar till kepsen: Nej! Men som ohejdad sosse av gammal vana kan jag bara inte rösta på ett annat parti.
Då, när han läste annonsen i Dorotea aktuellt, trodde han inte att ett nytt parti skulle kunna mobilisera väljarnas missnöje. För hur skulle politisk oerfarna kandidater kunna styra en hel kommun? Och varför skulle väljarna rösta på ett obeprövat parti utan ideologi?
Om DKL:s historia är en typisk orsak till varför antalet lokala partier ökat kraftigt de senaste trettio åren borde det innebära att det är illa ställt med demokratin i landets kommuner.
Nja, historien om DKL, förklarar statsvetaren Gissur Erlingsson, ger bara en av många förklaringar. Allt färre svenskar identifierar sig med ett enda parti. Vi bestämmer oss allt senare för vilka vi ska rösta på. En rörligare valmanskår ger många osäkra politiska kunder. Då är det lättare för nya partier att kliva in på den politiska arenan och plocka röster.
En marknadsanalogi. Föreställ er att sju sorters läsk slåss om kunderna på marknaden. En ny utmanare ger sig in i branschen. Vi köper den nya läsken antingen för att smaken och kvalitén på de sju gamla sorterna blivit sämre. Eller för att vi tycker att det saknas en smak på hyllan.
– Analogin är att väljarna uppfattar att de etablerade partierna inte förmår fånga upp en viss fråga eller representera en typ av åsiktsströmning. På nationell nivå har Piratpartiet nischat in sig på integritetsskydd, eftersom de märker att de har en marknad för det. SD har invandringsfrågan. På lokal nivå kan det handla om att stoppa biltullarna eller stoppa nedläggningen av skolan.
Erlingsson nämner även spridningseffekten. Lägger man fram en karta för varje val från 1973 fram till i dag ser man att kommuner med ett nytt parti representerat är utspridda lite varstans i landet. Med tiden bildar de kluster bredvid varandra. Man inspireras av en pionjär i en grannkommun och tänker: det är inte omöjligt att bilda ett parti, kan Arne kan även jag.
På lokal nivå gäller heller inte fyraprocentsspärren. I små kommuner får nyhetens behag större spridning när en lokal profil träder in i politiken. Det är ett matematiskt argument: I en kommun med några tusen invånare krävs inte många röster för att komma in i fullmäktige. Informationen sprids snabbare i ett litet samhälle med täta nätverk. Om tillräckligt många börjar prata positivt om en viss sak sprids informationen och tar sig in i alla möjliga sammanhang. Om Bosse och Eva och den och den tänker rösta på NN kanske de får tillräckligt många röster för att komma in. Då blir min röst inte bortkastad.
I Malå, 22 mil norr om Dorotea, finns ett av landets största lokala partier. Malålistan bildades 2005 och gick till val året därpå. Här, sägs det på sina håll i byn, utgår all makt från en enda person. Säger kommunalråd Arne Hellsten hoppa, ja då frågar alla: hur högt?.
Kanske har Sara Lidman med sitt Jernbaneepos vackrast och smärtsammast beskrivit dessa marker i Västerbottens län. Det är ett liv i vidderna med räls, forsar och älvar där bibliska klanger ljöd över traktens frireligiösa bönehus.
I Malå liksom i Dorotea hade Socialdemokraterna styrt nästan sedan den allmänna rösträtten. Vilka skandaler fick hela 40 procent av väljarna att rösta på ett nybildat lokalparti? Inga, visar det sig. Visst hade stämningen varit dålig i kommunhuset ett tag, men i stort var man nöjd med sossarna. Då Malå knappt är större än Dorotea borde det därför gå relativt snabbt att få en uppfattning om varför folk investerar sitt förtroende i ett parti som ställde upp med politiska blåbär, med före detta moderaten Arne Hellsten som undantag.
Under två dagar får jag inte ett enda svar som har med konkret politik att göra. Somliga röstade på personen Arne Hellsten, han var partiet. Busschauffören som växte upp med åtta syskon i en småbrukarfamilj. Partipolitikern som hoppade av för att moderaterna, med sin förkärlek för skattesänkningar, minst av allt är ett parti för glesbygden. Liksom en gång kommunisten John Andersson i Dorotea anses Arne Hellsten vara en som står vid sitt ord och som driver sina frågor utan att föra ett fuktat finger i luften. Det sägs att han behärskar ämbetsverkan, vet hur det går till i maktens korridorer i Stockholm.
Och ideologi? Nä, nä, utbrister en äldre man vid macken, ideologi är när någon svarar: Jag har svaret. Hur löd frågan? Sådant kan man underhålla sig med i riksdagen, i kommunen handlar det om huruvida Arne förmår sopgubben att tömma i tid.
Andra skäl till att Malålistan är ledande parti?
”Vi vill ha någonting nytt,” hör jag ofta.
Vad innebär någonting nytt?
”Någonting annorlunda.”
Hur då annorlunda?
”Tja, vi vill ha förändring.”
Vad för förändring?
”Någonting… äh, någonting nytt.”
Förändring för förändringens skull! Är politik inte viktigare än abstraktioner? Varför röstar människor i Malå på en oklar känsla eller ett nytt ansikte? Britta Stenberg kanske har en förklaring, hon är trots allt lokalredaktör för Norran sedan elva år.
– Jag har ställt frågan till många lokalbor. Visst röstade en del på själva profilen Hellsten. Andra talar om förändring, men ingen har förmått definiera vari den skulle bestå.
Jag framkastar en teori för redaktören: Vi vet att det inte finns några isolerade kulturer och civilisationer längre. Vi lever i en blandad värld av folkvandringar och omställningar, av stora skeenden och stora beslut. Samtidigt översvämmas vi av rop om att bli en del av det moderna projektet: att förverkliga sig själv. Vill du ha omedelbar tillfredsställelse, häng upp livet på en coach eller doppa tungan i fem varianter av pecorino och sex nyanser av jungfruolja i den toscanska medeltidsbyn. Den italienska aftonen – ja, den kan lika gärna hållas hemma, och glöm inte att renovera köket efter yogakursen i retreatcentret. En värld utan något mer att begära blir till en tom värld.
– Det kanske har med ”change” att göra, fyller Stenberg i. Att livet i Malå är för enahanda och smått samtidigt som vi fått in världen i vardagsrummet. En röst på Malålistan var kanske bara drömmen om en förändring, känna att nu jävlar är vi med i den stora världen. Så kommer Malålistan till makten och efter ett tag märker man att livet inte blev rock´n roll. Inga revolutionerande förändringar, allting är ungefär som det alltid har varit i Malå.
Jag ger mig ut i byn igen. Förutom en och annan bil som passerar gapar huvudgatan öde. Utanför Malåkiosken vid livsmedelsbutiken hänger ett gäng tonåringar över sina cyklar och röker.
Dungers kafé serverar tacotallrik och bakpotatis till lunch. På uteserveringen mittemot kyrkan sitter tre män på rad och blickar ut över gatan medan de dricker lunchkaffe. Endast Anders Kristoffersson, 46, arbetssökande och vänster, vill uttrycka en åsikt om Malålistan för rikspressen:
– Förskräcklig!
Förskräcklig?
– Jo, han är ju moderat.
Det är enda felet alltså?
– Arne har stor bekantskapskrets, stort kontaktnät med företagare och annat populärt folk i byn. Förresten, vet du varför jag pratade så högt? Jo, de som satt där…
Han syftar på en kvinna och två barn, som just lämnat uteserveringen.
– De tillhör Malålistan. Och vet du att det sitter en folkpartist i kommunen också, vi klarar inte av mer än en sån.
I grannbutiken som säljer både barnkläder och fiskeutrustning skakar expediten på huvudet. Med Malålistan har allt blivit sämre. Kan han kanske ge exempel på att byn gått ner sig?
– Det är Arne.
Hur menar du nu?
– Det märks att han är moderat. Han bestämmer ju allt, jag gillar han inte.
Ok, låt oss anta att han fortfarande är moderat och att han bestämmer för mycket, kan du ändå ge ett konkret exempel på något som blivit sämre?
– Han kan ju inte bestämma allt.
Ska politiker inte kunna bestämma?
– Jo, men…
Så vad är problemet?
Han tittar på mig som om han har en idiot framför sig.
– Men det är ju Arne… Det ett helgerån att en gammal moderat styr i kommunen.
Kommunhuset ligger vackert inbäddat vid Malån. Den 61-årige Arne Hellsten sitter i sitt tjänsterum och säger att kommunlistans valframgång inte hade ett dugg med profilfrågor att göra.
– Nej. Jag brukar ta sossarnas valprogram och säga: Det här kan jag ställa upp på! Alla saluför samma recept: bra skola, äldreomsorg och vård och skapa fler arbetstillfällen.
Varför ska man då rösta på er?
– Vi lockar till tillit. I slutändan handlar det om vilka väljarna har störst förtroende för. Människor i andra ledande ställningar, till exempel chefer inom näringslivet, kan fatta bra beslut och sköta sina uppgifter – folk kan ändå säga att de inte är bra ledare.
Hellsten lämnade moderaterna och politiken efter valet 2002. Som Sveriges populäraste kommunpolitiker med 71 procent personkryss.
Åren därefter fick han många propåer från folk på gatan om att återvända till politiken. Gubbarna som satt i kommunhuset, sa man, kändes lite mossiga och var inte tillräckligt kompetenta. Hellsten lät sig övertalas, främst för att han betraktade många av uppvaktarna som drivna. I valet 2006 utraderade han sitt gamla parti, som gick från cirka 23 procent till ingenting.
– Jag utraderade mig också och gjorde upp med mitt förflutna. Jag sörjer inte det minsta att moderaterna är borta.
Partipolitik, hävdar han, är bara en hämsko eftersom de ideologiska frågorna inte finns på dagordningen i kommunpolitiken: glesbygdsbor är mer lika varandra i sina åsikter oavsett parti. Det är stor skillnad på en sosse i Malå och en sosse i Stockholm. Mindre skillnad på en sosse och en moderat i den lilla tätorten. Malålistan har samma penningkassa som sina företrädare, samma regler att följa, samma verklighet att ta hänsyn till.
– Riksdag och regering fastställer ramar inom vilka kommunerna ska verka. Införs maxtaxa inom äldreomsorgen är det bara att ta skeden i vacker hand. Då blir kommunpolitik till verkstad, en praktik. Men att antalet lokala partier ökar visar att de etablerade partierna måste omformulera sina politiska scheman.
Under radiodebatten utanför Dorotea kommunhus ställer jag just den frågan till den 77-årige socialdemokraten Emil Wallin: är det bra för politiken och lokaldemokratin att partier som DKL vinner representation?
– Om det blir bättre i kommunen, ja. Hade vi fått sitta kvar vid makten hade framtiden varit ljusare i Dorotea. Men DKL har blivit egenmäktiga.
Han syftar på turerna kring den provanställde kommunchefen, en historia som ännu inte är fullt utredd. Kortfattat handlar den lokalpolitiska maktkampen om att Mats-Erik Westerlund är emot en anställning av kommunchefen medan majoriteten av ledamöterna i kommunstyrelsen är för. Två personer har hoppat av från DKL, anklagelser haglar inom och över partigränser, länstidningarna skriver.
Har kommunalråd Westerlund blivit egenmäktig som en gång de gamla S-pamparna? Åt det hållet, svarar motståndarna. Knappast, säger folk på gatan. Frågar man flera höga tjänstemän som sägs vara missnöjda med den nye kommunchefen, som fått sparken två gånger från andra kommuner, vill de inte prata om det.
Förutom en tjänsteman:
– Även om Mats-Erik varit med ett tag nu undrar jag om han verkligen förstår vilket politiskt spel han medverkar i. Kommunchefen har satt in en kil i en tidigare politisk samsyn. Ett maktspel för att göra Westerlund tandlös.
Vad säger den gamle snickaren och soffliggaren Westerlund, som står lutad mot trappräcket till kommunhuset?
– Under de här åren har vi haft breda lösningar och mycket lite av politiskt rävspel. Men nu har de andra partierna fått tillfälle att agera via kommunchefen för att DKL ska försvagas. Och det här med att jag inte är en tillräckligt taktisk politiker…
Han tänker efter innan han svarar:
– Det kanske ligger något i det. Jag hoppas det är inte är något brott.
