Om du är rökare och svalkar dig i junihettan på en bänk i Liljekvistska parken i centrala Borlänge kan det hända att en av stadens A-lagare med missfärgade tänder och stripigt hår men med ett i övrigt välvårdat yttre kommer fram och ber om en cigg. Är du dessutom journalist i färd med att gå igenom dina anteckningar kan mannen, som just tänt cigaretten, undra vad du sysslar med.

Svarar du att du samlar material för att skriva om fotbollslaget Dalkurd kan följande konversation utspela sig:

”De ligger nästan sist i tabellen, vad finns det att skriva då?”

”Jag skriver inte ett fotbollsreportage, utan ett om drogmissbruk, social verksamhet och drömmar.”

”Oj oj oj, så det låter! Droger och drömmar…”

Mannen kan avbryta sig, blinka åt dig, fråga vänligt om ännu en cigarett för att sen skrocka:

”Jag trodde Dalkurd var ett elitlag i fotboll, inte en socialbyrå!”

Du kan då skratta och säga:

”Föreningens främsta mål är inte fotboll, utan integration.”

”Integration? Du, sånt sköts väl av politiker och inte av fotbollsspelare?”

Eftersom vår man i parken leder mina tankar till två historier om den goda integrationsmyndigheten som kan allt och som bryr sig om allt, ber jag läsaren om en stunds tålamod innan jag inleder berättelsen om fotbollslaget Dalkurd som klättrat fem divisioner på lika många år, skrivit fotbollshistoria, blivit folkkära i Dalarna, räddat ungdomar från våld och knark, tackats av föräldrar och lärare, fått pris av kungen – men motarbetats av stadens tjänstemän och folkvalda.

I januari 2006 kunde man i en DN-notis läsa att myndigheterna i norska Löten hade sökt extraanslag på en miljon kronor för att köpa kameler. Integrationen skulle underlättas om stadens somaliska flyktingar fick utnyttja sina kamelfärdigheter. Det hette att man ville tänka nytt.

Kanske har myndigheterna i vårt land rimligare integrationsfantasier. En tjänsteman på Borlänge kommun invigde mig i ett speciellt arbetsmarknadsprojekt för några av stadens somalier. Jag hade egentligen ringt upp för att be om tips på böcker om vad Borlänge är för stad. Vi hade talat länge om staden, Dalkurd, och om integration, när han berättade om kobesättningen.

Kobesättning?

–Det är inget konstigt, svarade han. Man har samma projekt i Leksand, Smedjebacken och Sollentuna. Somalier kan det här med djur, vet du. Somalierna vet att korna beter sig på samma sätt i Somalia som i Sverige.

Vi skriver Borlänge, december 2003. Den 45-årige kurdiske flyktingen Ramazan Kizil har någonstans läst att hans hemstad har över 3000 drogmissbrukare, alltså var sextonde kommuninvånare, och att staden toppat ligan över flest anmälda brott per invånare. Rikstidningarna skriver om spektakulära mord, yxhuggningar och skottlossning från Dalarnas Chicago. Sensationsjournalistik och överdrifter, säger somliga, men Ramazan vet bättre. Som ägare till ett av stadens nöjesetablissemang bevittnar han den öppna knarkhandeln, missbruket, vapenhandeln, våldet, vandaliseringen och ungdomsgängen. Många av dessa ungdomar är kurder, barn till vänner, grannar, släktingar – och till honom själv. Hans son Yunus har inte varit drogfri en enda dag sedan de flyttade till Borlänge fem år tidigare.

Ramazan som har varit byfogde i sin hemby Giremira i turkiska Kurdistan har hög social ställning bland sina landsmän och kallar nu till rådslag på en av stadens restauranger. Med sig har han sin 16 år yngre släkting Elvan Cicen. De säger:

”Vi delar en ödesgemenskap, vi är på väg att förlora en hel generation till våldet och knarket och ingen gör något åt det, allra minst vi kurdiska föräldrar. Fotboll”, fortsätter Ramazan och Elvan, ”lösningen stavas fotboll.”

”Hur ska en boll kunna bekämpa knark och mjuka upp vildsinta killars sinnen?”

De svarar:

”Många av ungdomarna har spelat i Brage, Forsa och Kvarnsveden men blivit utsparkade från klubbarna. Disciplinproblem, är föreningarnas förklaring. Killarna kom för sent till träningarna, ifrågasatte varför de inte fick spela, hade svårt att lyssna på tränarna och att ingå i kollektiv. De gavs få chanser och blev sen utkastade på gatan, där knarket eller gängen väntar.”

Man ska inte främst syssla med fotboll, bestäms det tidigt, utan med integration – fast på ett annat sätt. Ingen kulturporr med kryddiga nationalrätter, folkdräkter och traditionell dans på samförståndsfester. Och, i första hand ska föräldrarna integreras. Om inte de äldre känner delaktighet i samhället, gör inte deras barn det heller. Klyftan mellan äldre i kurdiska hem och deras tonåringars vardag kan vara avgrundsdjup.

Mötena pågår i ett halvår. Men vad ska klubben heta? Kurdiska FF? Nej, man lever inte i Kurdistan. Ett folk som förföljts, förnekats rätten till sitt språk och eget hemland ska väl i alla fall ha ordet kurd i namnet? Förvisso, men man bor i Sverige och är svenskar också – svenskkurder. Man har sitt fäste först i Dalarna, sen i Sverige. Man är Dalkurder. Dal… Dalkurd? Ja, Dalkurd FF.

1–3 står det på Domnarvsvallens resultattavla. En liten tjej tittar en lång stund på tavlan innan hon rycker av sig Dalkurdshalsduken och kastar den på asfalten. Efter en stund plockar hon upp och tittar på den. Hon virar den ledigt runt halsen igen och lutar sig sen mot stängslet med nedböjt huvud.

Hennes lag har just förlorat mot Hammarby TFF. Om den lilla tjejens besvikelse är stor, vet jag inte vad man ska säga om Ramazan Kizil, som går med raska steg mot parkeringsplatsen. Ännu tjugo minuter efter matchen rycker det i hans ansikte. Han startar bilen, öppnar munnen för att säga något, ansatsen att prata slutar med att han slår på ratten. Vid en korsning bryter han tystnaden, rattar bilen med en hand och viftar med den andra.

–Innan säsongsstarten sa vi till tränarna: ni får allt ni behöver. Vi har ett enkelt krav: vinna division 1. Alternativet är döden.

Det låter allvarligt?

Genom backspegeln betraktar han mig med en glödande blick som om jag sagt något otillbörligt.

–Det är allvarligare än döden. Sedan vi bildade klubben 2005 har vi krossat allt motstånd, vi rusade från division sex till ettan på fem år och förlorade knappt några matcher. Nu har vi på fyra matcher två oavgjorda men ingen vinst. Vi prövade alldeles för många nya spelare i år. Vart tog kortpassningsspelet och den tekniska fotbollen vägen?

Nej, laget skulle spela sig hela vägen från sexan till Allsvenskan och vinna den. Göra det omöjliga möjligt.

Dalkurd FF:s ordförande Ramazan Kizil är den där sortens människa som med några samtal kan kalla till ett styrelsemöte en lördagskväll på restaurang Tzatziki i Borlänge centrum. Han är kort, muskulös, har djupt liggande ögon och en vaksam blick som hela tiden läser av omgivningen. I väntan på att de andra ska dyka upp mildras hans uppsyn när servitrisen hälsar honom välkommen. Han beställer mineralvatten och lammspett med bulgur utan att kika i menyn.

–Visst grämer jag mig över förlusten, men jag är mer förbannad på kommunen. På stora skylten utanför Domnarvsvallen hade man inte ens annonserat att vi skulle spela idag. Vi får knappt ha våra skyltar på arenan. Det har gått fem år och vi har fortfarande inte fått bygglov för en klubbstuga.

Han lutar sig tillbaka i stolen och far med handen genom håret.

–Folk tror att kommunen dränker oss i pengar, men vårt föreningsbidrag ligger på 40 000 till 50 000 kronor. Brage får uppemot 250 000, trots att vi har större ungdomsverksamhet. Vi lever i ett undantagstillstånd.

Servitrisen ställer ner tallriken framför honom, han tar några tuggor på spettet men lägger snart ner gaffeln, trots att han knappt ätit idag. Styrelseledamöterna droppar in en efter en. Ramazan torkar sig om munnen, reser sig och hälsar på dem. Han rättar till skjortkragen och fixerar min blick över bordet:

–Förstår du? Vi är nu ett elitlag, ändå handlar Dalkurd inte främst om siffertabellen.

–Ramazan, när tar din föreläsning slut? skrattar en styrelsedamot från långbordet bakom oss.

–Vi arbetar med människoliv, fortsätter Ramazan, utan att det kostar skattebetalarna en enda krona. Vi är inte arketyper som måste exotiseras eller demoniseras – vi är inget folkloristiskt spektakel. Inga svårigheter kan uppväga vår stora tacksamhet gentemot Sverige, men varför är invandraren inte betrodd att avgöra sitt eget behov?

I nästan en vecka pratar vi med ungdomar, föräldrar, ledare och spelare i Dalkurd och supportrar till laget om hur klubben egentligen bildades. Kören av rösten säger:

Hösten och vintern 2004 vandrar ett stort gäng kurdiska småföretagare, outbildade pizzabagare, korvförsäljare, arbetslösa, krigsflyktingar och tortyroffer på Borlänges gator. Dag som natt. De rör sig på krogar, nattklubbar, fritidsgårdar, skolor och parker. I början försöker killarna i ungdomsgängen undvika sina föräldrar, släktingar och bekanta till familjen. Till slut inser de att de inte kan komma undan.

Ingen tvingar ungdomarna att radikalt ändra livsstil för att passa gamla kurdiska traditioner och normer. Det är helt ok med till exempel disco och flickvänner. Men vad ville killarna hitta på?

”Egna fester.”

”Fint, vi fixar lokal, ni får arrangera resten, men ingen alkohol. Och fotboll, saknade killarna inte fotbollen? ”

”Jo, men vi vill även spela på helger och julafton när hela samhället ligger nere.”

”Vi ordnar det. Vi har dessutom bildat en klubb för er skull: Dalkurd FF. Och laget är också öppet för albaner, bosnier, romer, svenskar… alla som vill vara med.”

Man inriktade sig främst på ledartyperna. Köper ledaren idén följer de andra med. Även den vilsnaste, mest cyniska människa vill ingå i ett sammanhang, känna sig behövd och betrodd. Killarna skulle först uppfylla sina skyldigheter. Lämna urinprov, föregå med gott exempel, hålla tider, gå i skolan.

Utan er, inget Dalkurd, sa man till tonåringarna och de unga vuxna. Ni ansvarar för hejaklack och väljer supporterordförande. Ni tar hand om hemsidan, hjälper till att ragga sponsorer, ordnar transporter vid bortamatch, ansvarar för biljettförsäljningen, ordningen och kiosken vid hemmamatch. Ni upprättar schema för träningstider, fixar souvenirer, planerar utflykter och fester.

De tränade nästan varje dag och förbjöds att vara ute dagen före match – sällsynt för ett lag i division sex. Senaste Peace & Love-festivalen arbetade de 2400 timmar på en vecka för att samla pengar till klubben. Vissa som var tillräckligt gamla och arbetslösa fick även betalt.

En av de få i Dalkurd som väljer att framträda med namn och bild för att berätta detaljerat om sitt tidigare liv är den 28-årige Yunus Kizil. Han är son till Ramazan, nummer tre i en syskonskara om sju och delägare till Wayne’s Coffee. Hans och flickvännens bostadsrätt är under renovering, därför bjuder han oss till föräldrarnas villa.

När Yunus ska erinra sig tiden före Dalkurd för han ihop handflatorna mellan knäna och lyfter sällan blicken från golvet.

Många morgnar 2008 när han såg sig i spegeln mötte han ett ansikte av förtorkad hopplöshet. Han ställde sin tillvaro av knark och likgiltighet i förhållande till gängpolarna som hade skaffat egna lägenheter, börjat arbeta, flyttat ihop med någon, fått barn. Flera av dem hade gått med i Dalkurd och gick nu rakryggade på stadens gator.

Vissa av hans gamla polare hamnade i riksmedierna, fick beundrande blickar på stan, omringades av traktens barn med viftande autografblock. Så enkelt, tänkte han, kan det inte vara att förändra sitt liv – engagera sig i en fotbollsklubb, träna småkillar, trycka programblad. Vari bestod lögnen?

Vad kom du till för svar?

Yunus skrattar uppgivet.

–Jag vet inte… En tid var jag punkare, scout, hade epatraktor, gick på bugg. Jag var svenskare än svenskarna, ändå blev jag kallad araben eller turken. När vi hälsade på i byn i Kurdistan kände jag mig som en främling. Jag drogs mellan två världar, och var hemlös i båda. Fan, det var som om jag var på rymmen hela tiden.

Det var då han började knarka. Krogbranschen ville han inte gå in i, han såg pappas likformiga liv med arbete morgon till kväll. Han hatade tillvaron, men fortsatte för knarket, ruset och gänget var det enda han kände till.

–Jag älskade fotboll och spelade ett kort tag i Dalkurd, men pallade inte med ordningen. Pappa och andra i föreningen ansträngde sig som fan för att jag skulle stanna kvar, sluta knarka. Jag ville men vågade inte lämna det enda livet jag kände till för att träda in i ett annat med andra villkor.

Hösten 2008 erbjöds Yunus att bli Dalkurds webmaster. Inga förpliktelser, mer än att han skulle vara ren. Nu umgicks han med fotbollsspelare som varken drack eller rökte. Skulle man se film, grilla, bada eller shoppa gjorde man det i grupp. Utan sprit och röka. Alla visste om Yunus drogproblem, men ingen förebrådde honom.

–Plötsligt fick jag en uppgift i samhället. Människor lyssnade på mig, frågade om råd, det hade aldrig hänt tidigare. Om inte jag plåtade, lade upp bilder, uppdaterade sidorna med matchprogram skulle vi inte existera på nätet. Jag var en länk mellan laget och supportrar från hela Sverige och världen. Jag hade aldrig tidigare gjort andra människor glada. Det var en märklig, men jävligt skön känsla.

Om den 31-åriga tandläkaren Meral Karakas profetia hade slagit in, skulle vi inte ha det här samtalet i hennes och makens vardagsrum i 60-talstrean i ett lågbebyggt hyresområde nära älven. Meral, som väntar sitt första barn, sitter uppkrupen i skinnsoffan och håller om sin stora mage. Solljuset som silar in genom gardinspringorna återspeglar sig i hennes ansikte.

Dalkurd, vilket bra namn, men det kommer inte att vara länge, tänkte hon när brodern Halil invigde henne i planerna.

–Jag tog inte dem på allvar, skrattar hon. Det här med mötesordningar, allt praktiskt som ska skötas runt ett lag, skjuts till träningar och matcher, ordna fika, utflykter, delta i möten, årsprotokoll… Allt organisatoriskt, vi kurder var inte vana vid det.

Meral var inte ensam i sin klentrogenhet. Vissa som kände grundarna i Dalkurd skrattade åt dem på stan och sa: Ni ska alltså åstadkomma samhällsförändringar som världens modernaste land med sin välfärd inte ens mäktat med. Lycka till!

Meral gick i alla fall på matcherna, märkte att fler svenskar och andra etniska grupper med olika religioner anslöt sig till klubben i takt med framgångarna. Hon förvånades över att så många föräldrar engagerade sig. Det som drabbade henne mest var den oförställda glädjen i så många kvinnors ansikten. Kvinnor med eller utan sjal, yrkesarbetare och hemmafruar, unga som gamla, gick på möten, på träningar och matcher, var med på utflykter och fester. De var nu engagerade i sina barns vardag, skola och fritid. Den stoltheten kvinnorna uppbar… det var som om de var orsaken till att hela bygden pratade om det skönspelande laget.

–Fotbollen blev deras fasta förankring i ett samhälle som de tidigare levt vid sidan av. Så när min bror sa att man ville ha fler kvinnor i styrelsen var det inte svårt att tacka ja.

Vilken är den vanligast förekommande bilden av flyktingen? frågar hon och svarar själv: en människa som väntar på att bli hjälpt och som kostar en massa pengar.

–Vi har förstört bilden av hur flyktingar ska vara. Det finns ingen enhetlig kurdiskhet eller svenskhet i vår tidsålder. Kanske är det så, att Dalkurderna har funnit sin form av vad det innebär att vara svensk på 2000-talet?

När vi återberättar Merals reflektioner för reservofficeraren och Dalkurds frivillige fältarbetare Tarek Malak berättar han en historia. Han är på I 19, ett kompani med 1200 personer. Idel blonda svenska pojkar, en adopterad och så en kurd, Tarek. Vid en stor krigsförbandsövning med andra bataljoner från hela landet ska alla lämna in sin bricka med namn på närmast anhöriga. Längst bort i gången står prästen som ska välsigna soldaterna. Översten och majoren kommer fram och pekar:

”Malak, dra åt sidan!”

”Varför då?”

”Där borta står ju en präst som ska välsigna soldaterna.”

”Visserligen är jag muslim, men jag har ingenting emot att välsignas av ännu ett av Herrens sändebud.”

Nationalsången ska sjungas två gånger om dagen. I bataljonen kallar flera av de inryckta sig öppet för patrioter och har flaggan eller olika varianter av hakkorset intatuerade i huden, eftersom originalet är förbjudet. Före uppställningen frågar det högre befälet:

”Malak, tycker du inte det är rasistiskt med nationalsången?”

”Nej, men vackert!”

Befälen ruskar på huvudet och frågar:

”Hörrudu Malak, varför ville du gå med i försvaret egentligen?”

”Jag har inget annat land att försvara. Vill ni erbjuda mig ett annat hemland kanske?”

Vi skrattar, men inte Tarek.

–Det gör ont! Efter en vecka ute i fält undrade jag vad fan jag gjorde där. Hur mycket jag än strävar efter att vara ett naturligt inslag i samhället, blir jag ständigt påmind om att jag är annorlunda. Jag har inga andra val, antingen kan jag välja att vända samhället ryggen eller så tar jag skiten och vägrar låta dem vinna. Folk måste förstå att går jag med i armén är jag också beredd att dö för Sverige – utan att behöva göra avkall på min kurdiska identitet.

Det är alltså definitionen av integration?

–Det räcker inte med arbete och språk om man inte känner sig sammanlänkad med historien. Med bönderna och knektarna, hungern och upproren, bygdespelen, forsen, masugnarna, malmen och skogen som skapade Borlänge.

Detta försöker han inpränta i Dalkurds ungdomar: Svenskhet handlar inte om hudfärg, ursprung eller blodsband. Vägra acceptera att tillskrivas endast en identitet av era familjer, vänner eller er omgivning. Däremot är det inte ok att vara svensk bara när det passar. Nationens sorger och bekymmer är också dina sorger och bekymmer, dess lycka och framgång är även din.

Han avbryter sig mitt i en redogörelse och låter oss istället veta att varje sommar reste familjen till Syrien. Föräldrarna ville påminna Tarek och tvillingbrodern, om deras ursprung. Till slut insåg de att hur ofta de än förevisade barnen de gamla hemtrakterna, är det i Borlänge de är fastrotade.

–Så skit i begreppet integration – låt oss reflektera kring ord som hem istället. Jag har åkt, arbetat och pluggat utomlands, men Borlänge är vad jag saknar, vad jag ser när jag är borta. Jag känner inte till något annat hem.

Vad är det egentligen för stad Tarek har förälskat sig i? tänker jag när vi vandrar runt i staden de kommande dagarna. Vad ser jag? En stad mellan Dalälven och bergen, byggd av järnverksarbetare och pappersbruksarbetare. En gammal bondby som förvandlades till bruksort med järnverket och pappersbruket för att sluta som tjänstemannastad med högskola och de statliga verken Banverket och Vägverket. SSAB, där metallarbetare fortfarande strömmar genom grindar efter att ha manglat och valsat glödande metallstycken. Kilometerlånga godståg som dundrar fram över rälsen. Ett stort kupolformat shoppingcenter med livlöst innandöme och en död centrumhandel. Här finns varken stor skönhet eller outhärdlig fulhet.

Det Tarek och andra i Dalkurd säger borde vara mumma för folkvalda öron. Redan när klubbens representanter informerade om sina planer på föreningens första årsmöte, uttryckte stadens politiker sin beundran. Det talades om integration, kulturmöten och samförstånd. Möttes man på gatan, vilket är lätt hänt i en stad i Borlänges storlek, sa politikerna att de tydligt märkt att Dalkurds arbete skär rakt igenom samhället. Och heder åt er för att klubben även värvar ursvenskar och invandrare med andra etniciteter.

Men när föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. Man gjorde ingen stor sak av att politikerna inte hade ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.

Med åren förundras ledarna i Dalkurd allt mer över myndigheternas agerande. Kommunen höjer planhyran utan vidare förklaring. Efter fem år får laget – som har över 250 spelare i olika åldrar, som haft kansli, omklädningsrum, förråd, möten och aktiviteter i garage, privatbostäder och restauranger – äntligen bygglov och kommunborgen för ett klubbhus. Villkoren: ni finansierar bygget själva, ni får inget bidrag och inga driftskostnader betalda. Och: vi måste ha någon i er styrelse, för det här med borgen är allvarliga grejer.

Vad ni än kräver, bara vi får vår stuga, svarar ledarna i Dalkurd, som har mycket högre soliditet än andra klubbar. Man frågar inte varför en annan lokal förening, som inte ens var i akut behov av ett klubbhus, fick bygglov för nya projekt utan fördröjning och med miljonbidrag och driftskostnader täckta av kommunen. Och slapp dessutom en kommunal ekonomisk överrock i sin styrelse.

Folket i Dalkurd knyter näven i byxfickan men säger att man trots allt måste betänka vilka tarmrörelser själva ordet invandrare kan framkalla hos politiker i Österrike, Holland, Danmark och Schweiz.

Men när bygglovet återkallas får de nog: stadsarkitekten och tunga namn i kommunen hade ju berömt ändringarna i planritningen. Ingen från kommunen hörde av sig, beskedet fick de i lokaltidningen.

Ordningsmakten då? Den säger att Dalkurd måste ha tolv vakter på sina matcher, vilket kostar föreningen mycket pengar. Men Brage, som spelar i Superettan och har mycket större publik, har ju bara två vakter på matcherna?

”Ni har en hotbild mot er”, säger polisen.

”Vilken hotbild?”

”Vår bedömning är att hotbilden är reell.”

”Men varför finns inte fler vakter på arenan när vi spelar bortamatch? Vi sysslar väl med fotboll, eller?”

”Seså”, invänder ordningsmakten, ”vi bestämmer över säkerheten.”

I kommunhuset serveras jag trivselhymner om ”kulturmöten” och ”interkulturell förståelse”. Och bedyranden om Dalkurds stora sociala engagemang och allt annat gott som föreningen åstadkommit. Men att Dalkurd inte ens fått ett giltigt bygglov, vad säger det om lokalpolitiken?

–Att Borlänge inte hängt med i integrationsfrågor. Det är beklagligt. Vi hoppas kunna rätta till det.

Kenneth Persson säger det, ordförande för Socialdemokraterna i Borlänge och kommunstyrelsens vice ordförande.

Varför har Borlänge inte hängt med? Jan-Olof Lundberg, som kallar sig ”strategisk ledare för mångfald och integration”, svarar:

–Det här är känsligt… men vi behöver jättemycket kompetensutveckling i integrationsfrågor bland kommunens anställda.

En kvart senare säger han i stället:

–Vi tjänstemän fick en hel timme i fullmäktige för mångfalds- och integrationsfrågor.

Han betonar och upprepar orden ”en hel timme” och fortsätter:

–Jag upplever att den politiska medvetenheten om integration har ökat kraftigt.

Kenneth Persson igen: det stämmer att Dalkurd är en förening som tjänar samhället moraliskt, socialt och ekonomiskt. Kommunen bör stödja liknande klubbar:

–Jag tror vägen dit är kort, om vi inte är där redan nu.

Kan någon förklara logiken. Om kommunen redan är där, hur kommer det sig att han, en av stadens mäktigaste män, inte gör annat än beklagar sig över att laget är hemlöst?

Jan-Olof Lundberg avslutar vårt timslånga samtal med denna filosofiska nöt:

–Du, om man säger djärvt: det första är att jag tänker rätt, och att jag säger rätt och sen att jag gör rätt. Kan det vara så i fallet Dalkurd att vi i processen… ja, är på väg att göra rätt? Förstår du?

Kanske förstår Ramazan Kizil? Andra gången jag intervjuar honom möter han upp utanför sin vitmålade tvåplansvilla. Det är ännu ljust men luften är tömd på dagens hetta. Ramazan är mer lågmäld än förra gången vi sågs. Dels för att klubben ligger farligt nära nedflyttningsstrecket, dels för att han ännu grämer sig över det återkallade bygglovet.

–Hundratals nya flyktingar har kommit till kommunen. Vem ska plocka upp dem? Hade vi haft möjligheter skulle vi kunna ha 20 lag till.

Mycket snart ändrar Ramazan ställning. Han sitter på soffkanten, gestikulerar och förklarar vikten av ett klubbhus.

2005 skulle Dalkurd bilda ett tjejlag för 14–15-åringar. Man gick runt till föräldrar i familjer med mer traditionella livsmönster och bad dem släppa i väg sina döttrar till fotbollsplanen. En pappa som hade tre flickor sa: Snälla, be om min egen död, men inte att mina tjejer ska springa runt i bara ben. Ramazan lyckades övertala pappan. Laget kom tvåa i sin serie redan första året. Pappan till de tre tjejerna filmade sina döttrars matcher för att skicka kassetterna till släktingarna i hemlandet – så stolt var han. Året därpå slutade tjejerna, de ville inte tvingas byta om mitt på en fotbollsplan, de ville dessutom duscha och fixa till sig efter matcher och träningar.

–Vi har bara ett tjejlag idag, för 11–12-åringar, men skulle kunna ha många fler om vi bara hade en klubbstuga. Och bredare social verksamhet. En knarkmissbrukare kostar samhället två miljoner per år. Jag ger dig på rak arm namnen på fem personer i Dalkurd som hade dåsat i någon knarkarkvart nu om vi inte hade startat föreningen.

Varför tror du att kommunen agerar som den gör?

Först nu skrattar han, tar ett djupt andetag och håller sen ett mindre anförande. Han har bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna se ett mönster: invandringspolitiken har klappat invandraren på axeln och sagt att så här ska du göra, så här ska du leva, så här ska du arbeta. Invandraren ska dresseras, följa riktlinjerna som det administrativa, goda samhället redan dragit. Ingen frågar invandraren vad han kan, vad han vill. När invandraren visar alternativa vägar, tar makten över sitt liv, ser till att bli delaktig, påverkar sin livssituation och lyckas med det som politiken inte klarat av – är det som vore han otacksam mot samhällets representanter. Invandraren ska betraktas som det hjälplösa offret, ett folk för sig, som välsignas av det goda Välfärdspusslet.

Kanske illustrerar fallet Dalkurd den svenska integrationspolitikens självbild: vi vill ju bara gott, därför kan vi ju omöjligen göra fel.

Ramazan tystnar i en eftertänksam min, lägger sin hand över min axel och säger sen:

–Om den etablerade politiken motarbetar oss eller visar föga förståelse för vad vi försöker åstadkomma utan skattemedel bereder man också vägen för ett parti som Sverigedemokraterna. Vi kräver inga utmärkelser av politikerna – vi ber bara om deras tillit. Är det för mycket begärt?