OS är en kraftmätning länder emellan. Simmare, brottare och gymnaster representerar alla sin nation – men så gör även modeskaparna som klär trupperna. De allra flesta länder anlitar en inhemsk modeskapare som är känd inom landets gränser och allra helst även utanför. Storbritannien satsar exempelvis på Stella McCartney, Italien på Giorgio Armani och USA på Ralph Lauren. En del länder väljer att offentligöra uniformerna först vid invigningen, medan andra spänner modemusklerna månader i förväg.

I början av februari var jag tillsammans med journalister från hela världen inbjuden till en modevisning där Cedella Marley, dotter till Bob Marley, och Puma visade upp den Jamaicanska truppens kläder. Atleterna agerade modeller på eventet där det serverades kylda Red Stripes och jamaicanska piroger. Vilket land det var som stod i fokus gick inte att ta miste på.

Kollektionen som bland annat kommer att klä världens snabbaste man – Usain Bolt – går i nationens färger grönt, gult och svart. Cedella Marley har lånat designelement från sin pappas garderob, däribland den välkända militärjackan. Reggeakungen – som bäst beskrivs som en nationalhjälte – syns längst bak på skorna och stöttar även truppen med sin musik.

–Flera av pappas låttexter finns tryckta i plaggen. Jag hoppas att de ska ge atleterna energi.

I en reklamfilm som visades innan modevisningen förklarade även Usain Bolt varför just familjen Marley är lämpliga skapare av OS-truppens kläder. Enligt honom är de en del av den Jamaicanska själen och därför bra representanter för landet.

Även Stella McCartney – inte bara dotter till en av medlemmarna i Beatleskvartetten utan också en av landets mest kända modeskapare – är en perfekt moderepresentant. I The Times berättade hon nyligen att kollektionen är det viktigaste hon gjort under sin karriär och om äran att få designa kläder åt landets sportstjärnor. Även Ralph Lauren som symboliserar det preppy amerikanska modet och Giorgio Armani som klätt italienare i årtionden är klockrena modeskapare att anta utmaningen för sina respektive länder.

I Sveriges Olympiska Kommitté hyllar man däremot inte någon svensk modeskapare. Istället är det ett kinesiskt varumärke som designat och tillverkat plaggen. Visst är svenska Eva Christensson med på ett hörn, men det är Li-Ning som är den officiella avsändaren.

I jämförelse med alla patriotiska kollektioner i sammanhanget framstår Sveriges modesatsning som oerhört pinsam. När vi lägger såväl design som tillverkning i ett låglöneland framstår vi dels som snåla – och vi signalerar också att vi är ett land som inte värnar om vår inhemska design. Skandal säger jag å den svenska modebranschens vägnar.

Inget skyltfönster i världen kan mäta sig med OS. Miljoner människor världen över följer spelen. Jag är övertygad om att åtskilliga svenska modehus skulle anta utmaningen att klä den svenska truppen om de fick chansen, och att många av dem skulle göra det bra.

Den kinesiska klädkollektionen som ska pryda vår OS-trupp känns precis så själlös och massproducerad som den är. Visst har Li-Ning en lång erfarenhet av funktionsmaterial, men färgerna på plaggen skulle lätt kunna bytas ut mot en annan nations färger. Till skillnad från Cedella Marleys kollektion saknar den dessutom element med glimten i ögat, som de peppande texterna på insidan av plaggen. Och till skillnad från Stella McCartneys innehåller den inga finurliga formlösningar på nödvändiga patriotiska element som flaggan. Den är helt enkelt blek och opersonlig.

Mode och sport flätas allt mer samman. Vogue viger exempelvis sitt juninummer åt OS och låter stjärnor som fotbollsspelaren Hope Solo, simmaren Ryan Lochte och tennisspelaren Serena Williams pryda omslaget. Det var länge sedan modebranschen var så influerad av sportvärlden som den är just nu. Luvtröjor, sneakers och atletiska element syns i allt fler kollektioner och gränsen mellan träningskläder och vardagskläder blir allt mer suddig.

Modeskapare vill bli sammankopplade med sport och därför äger Giorgio Armani ett basketlag och Miuccia Prada sponsrar de italienska seglarna. Det är ett vinnande koncept både för utövarna av sporten och för skaparen av kläderna. I en artikel i brittiska Daily Telegraph beskrev vd:n för det italienska seglarförbundet Prada som en flaggskeppsbutik för Italien och förklarade att det därför är bra att märket blivit synonymt med stora seglartävlingar.

Även i Sverige intresserar sig modeskapare för atleter och Swedish Hasbeens Emy Blixt inspirerades exempelvis av legendariska OS-medaljörer som Wilma Rudolph när hon designade märkets vår- och sommarkollektion. Under själva visningen av kollektionen var dessutom modellerna utbytta mot muskulösa gymnaster som iklädda skokollektionen utförde akrobatiska övningar i ringar och på ribbstolar.

Till skillnad från den svenska OS-kommittén – som verkar tro att kläder saknar symbolvärde – har andra länder förstått att kläderna kan användas som en del av marknadsföringen. Redan 1992 dansade skridskoprinsessan Nancy Kerrigan fram i en klänning signerad bröllopsdesignern Vera Wang och 2010 stickade modehuset Rodarte en påkostad kreation till konståkaren Johnny Weir.

Intresset för mode kommer även från idrottarna själva som är väl medvetna om kläders betydelse. I ett reportage i New York Times berättade nyligen den amerikanske simmaren Ryan Lochte att han äger 130 par skor och även designar egna. Atleter på första raden under en modevisning är dessutom snart en lika vanlig syn som skådespelerskor – ibland dyker de upp med sina medaljer dinglande runt halsen.

Modemusklerna spänns i allra högsta grad under OS. Vad trupperna har på sig representerar den image som ett land vill förmedla. OS bygger på prestation och nationalism. Jag tycker det är respektlöst och allt annat än samtida att vi inte låter våra svenska designer visa vad de går för.