I’m so bored with the USA.

När jag hörde refrängen på The Clashs debutskiva 1977, så tänkte jag att ja, visst är man less på att matas med amerikansk kultur. Och här var några som sa det på ett helt annat sätt än proggen (som vi som växte upp på 70-talet också hade matats med, och som jag ärligt talat var än mer uttråkad av). Här var några som inte försökte slå i oss att detta var ”kulturimperialism” och del i en diabolisk amerikansk plan att ta över världen via kulturen. Här var några som – i ett frenetiskt tempo – slog fast att de nu var proppmätta och helt enkelt tyckte att USA var trist.

Idag, 35 år senare, skulle jag vilja lägga till en rad i texten:

I’m so bored with the UK too.

Missförstå mig inte; precis som de flesta svenskar är jag uppvuxen med anglosaxisk populärkultur. Jag har skrattat åt brittisk tv-humor, sett kilometervis med Hollywoodfilm och är mer eller mindre uppfödd på brittisk pop och amerikansk rock. Fantastiskt mycket bra musik, film, litteratur och konst kommer från USA och Storbritannien.

Men det kommer fantastiskt mycket bra kultur från andra delar av världen också.

Visst är det bra att vi inte enbart skådar inåt, på det svenska. Men varför så enögt stirra på Storbritannien och USA? Undrar vi ändå inte vad drygt 60 miljoner fransmän håller på med? Är vi inte lite nyfikna på kulturdebatten bland de 100 miljoner som talar tyska? Vad ser Istanbuls drygt 12 miljoner invånare på tv? Och vad lyssnar den dryga miljon som bor i Belgrad på för musik?

Jag har roat mig med att försöka ta reda på hur enkelspårigt inriktade vi är på anglosaxisk kultur och hur ointresserade vi är av annan genom att ta några stickprov på tv och bio en helt vanlig måndag:

•Utbudet i nio svenska tv-kanaler (vars program SvD Kultur varje dag publicerar på näst sista sidan): 58 procent engelskspråkigt, 37 procent svenskspråkigt. De sista 5 procenten var en handfull nordiska och franska program. En ”svensk” kanal, TV6, visade enbart amerikanska program. Utan SVT hade den amerikanska dominansen varit mördande.

•Utbudet på SF:s biografer (som ju praktiskt taget har monopol): 81 procent engelskspråkiga filmer, 8,5 procent fransk film, 4,5 procent svensk film. De sista 6 procenten utgjordes av en rysk, en dansk och en italiensk film.

Kanske är det engelska språket så självklart för oss att vi inte längre behöver poesi och skönlitteratur på svenska, utan läser engelska originalböcker istället? Nej, det verkar inte så, i alla fall inte av försäljningsstatistik hos internetbokhandlarna Adlibris och Bokus att döma. Av 120 böcker jag samma måndag hittar på deras topplistor är bara tre titlar på engelska. Slutsats: Så bra på engelska är vi inte – vi föredrar i alla fall fortfarande att läsa på svenska.

Och blir vi någonsin så berörda av en bra sångtext som när den är på svenska? Modersmålet når liksom djupare.

Ändå väljer vi att envist glo västerut. Och säg inte att vi är offer för någon hemlig brittisk-amerikansk komplott eller ”kulturimperialism”. Det är ju vi själva som väljer att långsamt förvandla oss till en kulturell koloni.

Varför?

Anders Q Björkman är biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet. anders.q.bjorkman@svd.se