Det är lätt att bara förknippa Cyndi Lauper med Girls just wanna have fun från 1983. Dess genomslagskraft var så enorm att den ett kvarts sekel och 55 miljoner sålda Cynci Lauper-album senare fortfarande har en förmåga att överskugga allt hon spelat in och företagit sig sedan dess.

Detta trots att hon egentligen är en vandrande historielektion i new yorica. Född i Queens 1953 befann hon sig i periferin av 70-talets punkexplosion med sitt första band Blue Angel, hon försörjde sig som expedit på klassiska second hand-butiken Screaming Mimi’s innan hon i 80-­talets början fick ett solokontrakt och spelade in sin succédebut She’s so unusal och den lika framgångsrika uppföljaren True colours. Miles­ Davis spelade in hennes ballad Time after time, Annie Leibovitz fotograferade alla hennes omslag.

Helt klädd i svart och i en våldsamt blonderad pagefrisyr sitter hon nu i en restaurangbar vid Berkley Square för att med sin bredaste Brooklyn-accent tala om sitt nya album Bring ya to the brink.

–Du är från Stockholm, säger hon glatt och sedan slutar hon helt enkelt inte att tala om de veckor i vintras då hon spelade in med de svenska låtskrivarna och producenterna Axwell, Per Åström, Max Martin, Alexander Kronlund och Andreas Kleerup i Stockholm. Inte förrän hennes pressagent bokstavligen lyfter henne ur fåtöljen och tvingar henne en trappa upp där The Sunday Times väntar.

Cyndi har en svada som inte går att stoppa. Hon har också ett intellekt som hejvilt kastar sig mellan händelser, tankar och minnen i ett virrvarr med plats för att spontant brista ut i Suzanne Vegas Luka, jämföra sig själv med The Sopranos och ägna en kvart åt att berätta vad en tysk mikrofon kostar.

–Vad jag ville åt var de där fantastiska svenska melodierna ni skriver däruppe och var bara tvungen att ta reda på om de verkligen är så bra som de säger, säger hon.

Var de det?

–Det kändes som om de mer är vana att producera någon som Jennifer Lopez och inte riktigt visste hur de skulle ta sig an en erfaren låtskrivare som jag. Jag ville ju att de gör som jag säger, skrattar hon.

–Men i slutändan är det verkligen de svenska melodierna som är albumets röda tråd. Det jag ville åt var bandkänslan som finns i Abbas låtar. Det viktigaste jag lärt mig är att musik måste komma naturligt. Och jag tror att det bara kan göra det när man spelar som ett band.

Över telefon berättar Andreas Kleerup efter intervjun om sin syn på samarbetet.

–Cyndi var väldigt angelägen om att jag skulle lyssna på hennes favoritlåtar i flera timmar. Hon spelade en afrikansk trumgrej hur många gånger som helst och jag ville ju bara börja jobba med vår musik, men sedan vände hon på en femöring och blev lite som en gullig moster.

–Första kvällen åt vi middag på Teatergrillen och vi hamnade vid bordet bredvid journalisten Fredrik Virtanen. Han måste ha gjort något slags intryck för hon skrev raden ”he lost his soul when he found the rent” om det mötet och berättade att den handlade om honom.