Martin Svensson, författare till bok om hederskultur.
Foto: Dan Hansson/SvD
Det är först när han, snubblande och rädd för att bli missförstådd, drar in Fadime i vårt samtal som jag börjar förstå vad Martin Svensson vill förklara. Eller åtminstone vad hans egen, privata erfarenhet är av den hederskultur som hans nya bok handlar om. För i verkligheten är han gift med Sevda, hon som kommer från den kurdiska delen av Turkiet – och var kusin med Fadime Sahindal.
–De stod varandra mycket nära. När Sevda och jag möttes hade det gått ett år sedan det tragiska mordet, som drabbade hela släkten, på olika sätt. I just vårt fall tror jag det innebar att Sevdas föräldrar lättare accepterade mig, eller det faktum att deras dotter mött en svensk kille.
–Det kanske låter sjukt, men på något sätt är det Fadimes förtjänst att vi kunde gifta oss och att det fungerat så förhållandevis smärtfritt.
Martin Svensson stryker sig över näsan, det är en gest han verkar ta till när orden sviker. Nu tar han ny sats, säger att Fadimes död blev en väckarklocka.
–Det som hände henne får inte upprepas, så tror jag många känner. Ändå vore det lögn att säga att Sevdas föräldrar tog emot mig med öppna armar. Hennes mamma blev först jätteledsen. Och när vi ordnade stor fest, efter att vi gift oss, var vi in i det sista osäkra på om hennes pappa skulle komma.
Kom han?
–Ja, och det var helt fantastiskt. Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv.
Rädd, för vad då?
–Ja, inte för att någon skulle göra mig illa. Jag har aldrig känt mig hotad av någon i Sevdas släkt. Det värsta som kunde hända, rent konkret, var att hennes pappa tog avstånd från henne. Vår bröllopsfest började också väldigt pressad. Alla var allvarliga, som om de blivit bjudna på begravning.
Martin Svensson tystnar, rädd för att lämna ut sin hustru. En sak är förstås viktig, hennes frigörelseprocess hade startat långt innan de två möttes.
–Det var inte tal om att hon skulle gifta sig med någon som hennes föräldrar valt. Det gjorde vår kärlek enklare.
Den unga Meryem, en av huvudpersonerna i Martin Svenssons nya bok som kommer ut om några veckor, möter större motstånd. Hon blir hotad, förföljd och slagen.
På frågan om Meryem finns i verkligheten suckar Martin Svensson, medveten om hur det blev förra gången. Hans debutbok Hej! Mitt namn var Elton Persson skapade flest rubriker för att hans exhustru, sångerskan Dilba, hotade att stämma honom för att hon kände sig utlämnad.
Fast det där vill han helst inte prata om mer.
–Hade jag varit ute efter att hämnas, som många ville ha det till, hade jag skrivit en helt annan bok.
Vad han i stället ville få fram var berömmelsens baksida. Kändisskapets ihålighet. Vad som händer när fotoblixtarna slocknar och Sobrilen och spriten tagit slut. Kort och gott allt det som han själv, grabben från Varberg som kom till Stockholm med en gitarr och framgångsdrömmar, vaknade upp till efter att han kraschlandat som flickidol och popstjärna.
Det var då han började skriva.
Nu har han inte kommit ut ur garderoben som etablerad författare, nej han har återvänt till klädkammaren. Den han inrett som arbetsrum.
Och om några veckor kommer alltså Din heder, boken som handlar om – nu kommer äntligen svaret – en tjej från Libanon, vars identitet han inte vill röja – plus flera andra unga invandrarkvinnor. Alla dessa livshistorier som han vävt samman till en enda, allmängiltig berättelse.
–Jag säger inte att alla går runt och är rädda för att bli dödade. Men många jag mött berättar ungefär samma historia, hur de steg för steg blivit berövade sin frihet. Det kan börja med att de inte får följa med på skolresor, sen får de inte gå ut ensamma på kvällarna, inte träffa svenska killar – och så vidare. Graden av våld hänger samman med hur mycket de protesterar, gör motstånd. Jag har mött kurdiska tjejer som står helt främmande inför allt det här, men de har å andra sidan gift sig med landsmän, gjort som deras föräldrar sagt.
Martin Svensson har förmodligen många förhoppningar med sin bok. En är att hålla debatten vid liv. Fort-farande, påstår han, finns de som säger att hedersrelaterat våld inte existerar.
–Andra, som Gudrun Schyman och Liza Marklund, menar att detta är ett problem för kvinnor rent generellt – att det alltså inte skulle ha med en speciell kultur att göra. Visst, även svenska kvinnor får stryk. Men om jag hade en dotter som jag slog, då skulle jag bli fördömd av vänner och släktingar för all framtid.
–Så är det inte i Turkiet, som jag känner bäst till. Den pappa som inte bestraffar den dotter som bryter mot traditionell uppfostran, han uppfattas som en dålig far. Dottern behöver inte ens ha gjort något fel. Det räcker att han tror att hon gjort något fel.
Men nog har vi väl uppmärksammat hedersrelaterat våld i Sverige, ända sedan mordet på Fadime?
–Jo, men alla tjejer som vågar stå upp och berätta sin historia blir inte tagna på allvar. Det är det som upprört mig mest. Att man säger att de överdriver, att det handlar om några få och extrema fall.
Startskottet till Martin Svenssons bok var alltså mötet med den libanesiska tjej som finns, på riktigt.
När han väl parkerat sig i den ombyggda klädkammaren blev det svårt, trots att han upprepat hur härligt, roligt, fantastiskt det är att skriva.
Vad var svårt?
–Dels ville jag hålla nere våldsscenerna, livrädd för att det skulle bli socialporr. Men jag har också varit rädd för att demonisera den kurdiske mannen, det är så lätt att han enbart blir monstret, den onde. Jag fråntar inte dessa män ansvar för vad de gör, men de är ju också offer för sin kultur.
Martin Svensson och hans hustru möttes vintern 2003, när han var relativt nyseparerad. Eller i ”förskräcklig form” som han själv uttrycker det.
–Att träffa Sevda var fantastiskt. Men redan som 18-åring kom jag i kontakt med hedersproblematiken när jag råkade åka till Turkiet på semester, jag var fattig trubadur och det var billigaste alternativet. Tjejerna jag mötte där vågade inte visa att vi träffades, trots att vi bara var kompisar. Jag fick slussas in bakvägen till olika lägenheter.
Han var killen i Varberg, med en pappa som jobbade i köket på en förskola och en mamma som var lärare på en resursskola, som drömde om att bli berömd.
–Jag ville i alla fall jobba med musik. Därför hoppade jag av skolan redan i nian och flyttade till Stockholm. Många undrar hur mina föräldrar tillät mig, men de hade väl inte så mycket val. Jag bara stack. Det var nödvändigt.
Han kom till Vårbygård, där han lyckats få lägenhet. Kände inte en människa. Fick jobb som trubadur på olika förortspizzerior. Satt på nattbussen hem, rädd och ensam.
–En kväll blev jag överfallen av ett gäng invandrarkillar, de slog mig och skrek ”jävla svennehora”. Det är tur jag hade den uppväxt jag har, annars hade jag lätt kunnat bli rätt främlingsfientlig.
Han har lärt sig skilja på självkänsla och självförtroende. Vet att han, trots sin kärleksfulla uppväxt, har en rätt usel självkänsla och lätt kan känna sig övergiven, oälskad.
–Däremot har jag jättebra självförtroende. Som de där första åren i Stockholm, jag gick runt på olika ställen och bad att få spela. Vändpunkten kom när jag fick provspela på det som då hette Brunnen. Det var en engelsman där som gillade mig. Jag var inte så bra men jag var ung, och fick fortsätta.
Mest på skoj började han skriva låtar på svenska, fick chans att spela in Rymdraket – sedan var framgångs-karusellen igång.
–Det var helt jävla märkvärdigt. Och otippat. Plötsligt var jag flickidol vilket var jättekul men också jobbigt. För jag var inte den som tog för mig. Inte för att jag var nån särskilt fin kille, jag vågade helt enkelt inte.
Två gånger deltog han i Melodifestivalen. Första gången, 1999, kom han till finalen (där han blev fyra) med (Du är så) Yeah yeah wow wow. Nästa gång, 2002 hamnade han på sjunde plats med låten Du och jag.
–Jag borde ha mått så bra men jag har aldrig mått så dåligt. Också för att mitt dåvarande äktenskap gick upp och ner. Dessutom hade vi alltid öppet hus hemma, det fanns ingen chans att landa, att reflektera över vad man höll på med. Det var ingens fel. Det bara blev så.
Och sedan dalade din sångarkarriär?
–Ja, och det var inte så konstigt. Eftersom jag ägnade mig åt en musikstil som inte passade mig. Vem jag var bakom den där offentlige Martin hann jag aldrig reflektera över.
Dessutom levde du ett rätt hårt liv, om jag förstått det rätt?
–Du menar att jag festade mycket? Jo, det är sant.
Det hade med andra ord kunnat gå riktigt åt helvete?
–Säkert, trots att jag gillar livet så högt. Men sprit och kemiska preparat kan få människor att tro att de vill dö. Jag har testat det mesta, men framför allt har jag knaprat Sobril. Av dem blir man inte gladare. Man blir – ja, ingenting.
Så egentligen var det din lycka att karriären sprack?
–Ja, det kan man faktiskt säga. Jag var helt enkelt fel person på fel plats. Om jag jämför med idag.
Att han började skriva böcker var också en tillfällighet. Snabbversionen är att han umgicks med Bob Hansson och hade en historia som han ville berätta.
–Ärligt talat tänkte jag inte så mycket, jag bara skrev. Och blev uppmuntrad av Bob.
Hans liv har förändrats på många andra sätt. För fyra år sedan föddes Colin, han som får ett syskon om två månader. Blivande tvåbarnsfadern Martin Svensson gnider sig över näsan, inte för att orden trilskas nu utan för att han har lite svårt att tala om lyckan, den riktiga.
–Idag har jag också en jättebra relation till mina svärföräldrar, vilket är förutsättningen för att jag skulle kunna skriva den här boken.
Sista frågan, den viktigaste: Vad har hänt med den libanesiska kvinnan, som bad att han skulle berätta hennes historia?
Hon lever idag med skyddad identitet, får jag veta.
–Därför har hon det också bra.
