–Som en tall, säger Li Li utan att tveka, när jag frågar hur han vill karaktärisera svenska språket.

–En tall, som är rak och lite rå, kantig och vass i barren, kraftfull och ganska manlig. Kinesiskan skulle jag beskriva som en tårpil, lite mer romantisk.

Vi sitter i hans sparsmakat ­inredda vardagsrum, dricker krysantemumte och begrundar för ett ögonblick den grova furan ­utanför fönstret. Någon tårpil syns inte till.

Li Li kunde redan en hel del svenska när han kom till Sverige som utbytesstudent 1988. Han hade läst svenska på universitetet i ­Peking–han valde att plugga i ­Peking för att komma hemifrån. Han hade en stor familj i hemstaden Shanghai, och det hör ju till ungdomsåren att man vill ut och se sig om. Dessutom var kultur­livet intressantare i Peking än i det mer mondäna Shanghai.

Han befann sig i Sverige när massakern på Himmelska fridens torg ägde rum, och den händelsen fick honom, som så många andra kineser i utlandet, att ­bestämma sig för att stanna där han var. ­Redan samma år, 1989, debuterade han som poet på svenska.

I debutsamlingen Blick i vattnet är ett par av dikterna återgivna på kinesiska i faksimil. Li Li skrev många av sina första dikter här på kinesiska, och tolkade dem sedan själv till svenska.

–De följande diktsamlingarna skrev jag direkt på svenska, det var naturligt eftersom de bygger på svenska erfarenheter, på ett liv jag levt på svenska, säger han.

–Men den senaste, Ursprunget, skissade jag först på kinesiska innan jag skrev den på svenska. Den handlar ju mycket om min mor och min barndom, och de där minnena kunde jag inte komma åt utan mitt modersmål.

Och riktigt tillfreds är inte alltid Li Li med sina svenskspråkiga dikter, oavsett de oftast mycket uppskattande recensionerna.

För det första innebär det ­begränsningar att skriva för en ­publik som har helt andra referensramar än han själv. En aldrig så exakt återgivning av en kinesisk versrad kan bli obegriplig eller meningslös för en läsare som saknar hela den fond av associationer som ger formuleringarna deras poetiska laddning. Li Li skulle aldrig ge sig på att tolka en dikt om den kinesiska månhelgen, omskriven av många av de klassiska poeterna, till svenska–eller en svensk midsommardikt till kinesiska.

Vissa ord har dessutom helt and­ra laddningar, som könsord och svordomar, och fundamentala ­begrepp som exempelvis mamma.

–En svensk kritiker tyckte att en av dikterna om min mor i ­Ursprunget var lite väl sentimental. Samma dikt ansågs som kall av kinesiska kritiker, säger Li Li.

–En mamma är något annat i Kina än i Sverige, en mamma är okränkbar, en osjälvisk varelse som har uppoffrat sig, en person som det är omöjligt att klandra.

För det andra är språket i sig själv problematiskt. Li Li kan formulera sig oändligt mycket elegantare och mer sofistikerat på kinesiska, han kan utnyttja rytm, klanger och språkliga tvetydigheter med en självklar trygghet som på ett helt annat sätt bottnar på djupet.

–Jag märker när det är något som inte riktigt stämmer när jag skriver på svenska, och det irriterar mig. Det är som en läcker soppa med en fluga i, säger han.

–Samtidigt är det lätt hänt att man skyller på språket när man inte blir nöjd. Jag är en skicklig poet, det vet jag, och ibland när jag läser vad jag har skrivit tänker jag: ”den där grabben kan egentligen bättre, om han bara hade haft svenska som modersmål”.

Li Li återkommer många gånger under vårt samtal till den enkelhet, den nyanslösa direkthet och den kyla som han tycker präglar svenskan som litterärt språk i jämförelse med kinesiskan. Detta nordiska kynne tycks också ha färgat av sig på hans egen diktning, det får han i alla fall ofta höra från Kina där han är mycket läst, och har högt anseende både som poet och översättare.

–Du vet, varannan dag ungefär skriver jag en dikt på kinesiska och lägger ut på nätet, säger han.

–Det är ren terapi för mig att arbeta med mitt modersmål, där jag känner mig säker med materialet och redskapen. Jag får massor av reaktioner från mina kinesiska läsare, och de är så gott som undantagslöst positiva.

Men trots allt det där vrånga, kärva och motspänstiga kan det faktiskt också ha vissa fördelar för en poet att formulera sig på ett främmande språk.

–Ja, man tvingas att tänka och liksom tugga språket på ett annat sätt när man inte har det gratis, och det där motståndet kan jag sakna ibland hos kinesiskan, säger Li Li.

–Orden får en annan konkretion, de blir nästan till ting, och så finns det ju en inbyggd distans som gör att man blir försiktigare. Det finns heller inget överflöd att ta av när man nalkas språket utifrån, det blir mer avskalat, ett ord är ett ord, helt enkelt. Dessutom tvingas man ibland till kreativa omvägar förbi klichéer och stereotypa metaforer som man ofta är blind för på modersmålet.

–Och det kan uppstå något intressant när den där raka direktheten möter det mjuka och sofistikerade.

Eller, för att parafrasera ännu en av Li Lis liknelser, när det ­kinesiska rispappret och tuschet möter den nordiska tallen.